En väldig kvinna som vältar sig upp ur djupet, tränger sig genom jordskorpan och sprutar ett glädjens vatten ur underjordiska källor – det är Mother!
Konstnären Charlotte Gyllenhammar är skapare av detta verk av tio ton brons som nu bildar port till den nya stadsdelen och är placerat vid Hyllierondellen. Charlotte Gyllenhammar som fick uppdraget av Malmö stad har arbetat med det i flera år, tillsammans med bland andra den tidigare stadsträdgårdsmästaren Gunnar Ericson.
Välkommen Mother!
Besökte Gamla begravningsplatsen på Gustav Adolfs torg idag. Platsen som när den invigdes år 1822 fick namnet Nya begravningsplatsen. Läste namn, årtal och yrke på gravstenarna och promenerade fram och tillbaka i tiden och funderade över då och nu.
Alla kommer vi ju att tillhöra då, så är det bara, men jag upplever begravningsplatser som ett vilorum för nuet och det levande också. Livet känns stort när jag är där och tankar på vad som är viktigt dyker upp, tankar som lätt löses upp när jag återvänder ut i bruset …
Har länge tänkt på att de bilder som bearbetas och läggs in i Den Bildens galleri behöver förstärkning i form av böcker som tillför Malmöhistoria, både beskrivande och skönlitterär sådan. Ett komplement helt enkelt, och så kommer det att bli!
Jag börjar därför med ”I de dödas vilorum”, i detta sammanhang en viktig bok! Den ger inget svar på livets stora frågor, men den beskriver på ett vackert och respektfullt sätt de som gick här före oss, kända och okända personer som på ett eller annat sätt format sin bygd. I Malmö finns 18 begravningsplatser för människor och en för djur, och i boken möter du dessa platser, kompletterade med underbara bilder. Boken är skriven av Jeanette Rosengren och Ursula Striner och kan numera köpas från Den Bilden, i skrivande stund kan den beställas genom ett mail, db@denbilden.se, men när alla teknikaliteter är klara ska den finnas på Den Bildens hemsida. Priset för denna 424-sidiga bok är 290- inkl moms + frakt, men boken kan även hämtas om så önskas. Leverans i vackraste ”Malmöinslagning” ingår!
På bokens sista sida finns ett citat av Bodil Malmsten:
”Vi som lever är bara de döda på semester
nån sorts sommargäster.”
Ja, det är precis det jag ville ha sagt, fast med fler ord … ; )
Detta foto tillhör kategorin ”ovanliga bilder från Baltiska utställningen”. Det är med all sannolikhet hovfotografen Albert Wilhelm Rahmn som tagit det – han hade ensamrätt på all fotografering på utställningsområdet, utom på de platser i staden där Baltiska spelen ägde rum (där var fotografen C W Roikjer allenarådande). Fotot föreställer utställningens brandstation med tillhörande personal från Malmö brandkår. Brandstationen låg i den norra delen av utställningsområdet på gränsen till Lantbruksutställningens område (denna ägde rum bara några veckor samtidigt med Baltiskan) Fotografen har stått i nordväst och riktat kameran mot sydväst. I ryggen har fotografen alltså Baltiskans norra gräns, vilken löpte längs nuvarande Carl Gustavs väg och tangerade järnvägsspåren på Malmö-Ystad-linjen (nedan M-Y-linjen), som gick där då.
Jag börjar med det mest i ögonfallande, nämligen järnvägsspåret nederst i bild. Det är allmänt bekant att många av de föremål som visades på utställningen fraktades dit på M-Y-linjens spår från Centralstationen. I höjd med Husarkasernen vid Erik Dahlbergsgatans mynning i väster anlades ett stickspår parallellt med M-Y-spåret söderut på det så kallade Pildammsdiket. Från detta parallellstickspår anlades flera korta stickspår in till de olika utställningshallarna. Det spår som ses på denna bild är ett av dessa. Det passerade brandstationen och ledde in till de danska och tyska paviljongerna samt den svenska maskinhallen. Andra spår gick bland annat ända till Baltiska Konsthallen längst i söder på utställningsområdet. Spåren övertäcktes med singelgrus under utställningstiden, varför detta foto är taget antingen före den 15 maj eller efter den 4 oktober 1914.
Hur spårläggningen gestaltade sig ses här.
Så till byggnaden på översta bilden. Den är en del av en lantgård som redan fanns på utställningsområdet. Den togs i bruk redan 1912 som lokal för tre nattvakter som bevakade områdets uppbyggnad, och ombyggdes efterhand till Baltiska brandstationen interiört och exteriört på utställningsstyrelsens bekostnad 1913-1914 så att den kunde rymma brandpersonal, redskap, fordon, slangar etc. Den del som ses på bilden torde en gång ha haft funktion som stallbyggnad, och det verkar som om de stora portarna har brutits ut ur väggen och tjänstgjort som infarter för brandredskapen.
Brandmännen då? Ja, enligt brandordningen för Malmö av 1893 var stadens brandkår militärt organiserad. Den hade en brandchef i spetsen, och under Baltiskans tid var friherre Nils Djurklou brandchef. Under sig hade han en brandlöjtnant, en brandsergeant, 4 brandkorpraler och 51 brandsoldater under sitt befäl. Till detta kom en reservkår på 100 man. På Baltiska utställningen utgjorde brandkårsstyrkan från och med 1913 av en brandkorpral, en vice brandkorpral och 4 brandsoldater med patrull- och telefonvakttjänst dygnet runt. På bilden kan man urskilja två brandmän som är iförda fadermördare till uniformen. De torde av deras attityd att döma vara av hög grad, men så skulle de se ut när gruppfoton togs – de tjänstgjorde naturligtvis inte där ute på fältet. Rangen på den övriga personalen är svårbedömd.
Utrustningen då? Jo, Malmö stadsfullmäktige anslog 36 185 kronor till stationens verksamhet. I detta belopp ingick inte inköp eller hyra för brandfordon med mera, utan man hoppades att utställarna skulle ställa sådana saker till förfogande gratis. Så blev också fallet! Stegar, motorsprutor och ångsprutor av modernaste slag skänktes eller uthyrdes till brandkåren av olika svenska utställningsfirmor ur deras utställningssortiment, liksom slangar, ventiler, brandposter och delar till dessa samt andra verktyg för bekämpning av eldsvådor. Det mest spektakulära föremålet som ställdes till kårens förfogande under utställningen var den stegbil som syns på fotot. På endast fem andra orter i Sverige hade man börjat använda motorfordon inom brandbekämpningen, och när nu chansen fanns att introducera ett sådant på den stora utställningen i Malmö ställde AB Scania Vabis upp. Firman överlät stegbilen, som hade en motor på 60 hästkrafter och en pump som gav 1 500 liter vatten i minuten, till kåren. Stegen, som monterats på fordonet och som var 25 meter lång, skänktes till kåren av Allmänna Brandredskapsaffären i Stockholm. Ekipaget utgjorde ett utställningsföremål som fick användas under utställningstiden i mån av behov. I den egenskapen har fordonet varit oregistrerat. Efter utställningens slut köptes det av stadens brandkår och registrerades därmed. Det blev därmed det första motoriserade brandbekämpningsekipaget i Malmö brandkårs historia. Som synes på fotot är det registrerat med en M-skylt, varför fotot bör ha tagits efter utställningens slut, dvs. efter den 4 oktober 1914. Det innebär också att man håller på att ta bort spåret på bilden. År 1916 inköptes ytterligare en stegbil av samma märke och vattenkapacitet, men med en 70 hästkrafters motor. Flera, ännu mera moderna stegbilar inköptes under de kommande åren, och de tidigare hästdragna sprutvagnarna avskaffades efterhand.
Trots att så gott som alla utställningens byggnader och hallar var uppförda i eldfängt material – trä och målad canvas – inträffade få eldsvådetillbud under utställningstiden. Alla inträffade under utställningens första dagar i maj. Ett av de allvarligaste var när en kortslutning uppstod i alla de primitiva elkablar som ledde till Kongresshallens lampor. Ett annat var när det uppstod en explosion i ett korvkokeri, där en gaskran inte var ordentligt stängd. Alla tillbud släcktes av personalen från Baltiska brandstationen.
Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare
Bild tagen juni 1963 Fotograf Gunnar Sixtensson
”Pas på trinet, det är 82 meter ned” skrevs det i dansk press den 23 september 1963 då bygget av skyskrapan Kronprinsen stod färdigt. Byggnaden beskrevs som ”konge i Europa”, men visst är och förblir det en kronprins. Trinet är fortfarande 82 meter ned, men nu gäller ”pas på rustningen”!
… dånar över Ribban!
Friskis utejympa varje måndag 17.30 – ”från stranden Jag till stranden Du i havet Vi.”
Härligt!
🙂
Foto: Anna Jardbring
I mitt förra inlägg ”Så bodde jag”, stannade jag i köket, vid radion, men nu minns jag vidare:
På byrån stod radion. Vi lyssnade på många olika program. Nyheterna var viktiga, i synnerhet under krigsåren. Sportreferat inte att förglömma. Barnens brevlåda var populärt och även det lilla utbud av musik som spelades. Barnens brevlåda missade jag aldrig. Det var Sven Jerring ”farbror Sven” som var programledare. Man kunde skriva brev dit som, om man hade tur, blev upplästa. Det var också barn som medverkande i studion och sjöng eller gav prov på andra talanger. En gång skrev jag också brev till farbror Sven. Jag hade tur! Mitt brev blev uppläst! Senare kom Lennart Hyland som nästan hela Sverige lyssnade på. Det var ett stort lördagsnöje.
Rummets möbler var många. Idag förstår jag inte hur de fick plats. Ett matrumsbord med fyra stolar, ett linneskåp, en chiffonjé, en bäddsoffa, två fåtöljer samt ett mindre bord fullbordade möblemanget.
I bäddsoffan sov lillasyster Laila och jag och i kökssoffan mor och far. Många år senare gjorde far om klädkammaren till ett litet krypin till Laila och jag fick husera själv i rummet. När Laila flyttat in i sitt krypin snickrade far ihop en bokhylla till mig som hängdes upp på rummet. Jag blev så glad för denna och satte upp mina böcker och de få prydnadssaker jag hade. Jag flyttade om på bokhyllan om och om igen och kände mig stolt att få ha en egen bokhylla.
Innan man kom in i köket fanns en mindre farstu, som vi delade med farmor och farfar. När vi gick hemifrån hängde vi nyckeln på en spik bakom ytterdörren. Det var mycket ovanligt med inbrott.
Vi bodde trångt men det var vanligt bland enkelt folk att bo på detta sätt. Som barn tyckte man inte att det var konstigt, men mor tyckte att det var svårarbetat och bökigt. Tänk när vi hade gäster! Det kunde vara 15 – 20 personer när det var kalas och vid större fester ännu fler. Men hemmet var trivsamt och alla kände sig välkomna. Gästfrihet gällde! Alla som kom blev bjudna på, om inget annat, kaffe med Limhamnsbakelser. Dessa ”bakelser” bestod av skorpor med smör, men det fanns nästan alltid hembakta kakor.
Inga Larsson
Inläggsförfattare
”Morgonrunda i världens vackraste stad”!
Västra hamnen
Foto: Anna Jardbring
… eller rättare sagt, flera stycken! Vi har istället en bro, men just nu inga tåg som kan ta oss över! Det senare är väl ett övergående bekymmer, men vad härligt det skulle vara med en båttur till Köpenhamn! Skulle inte en sommarlinje kunna bära sig?
Redan 1715 beviljade den svenska regeringen ett riksomfattande, särskilt penninglotteri, men vinsten av detta gick till en grundplåt för att uppföra statyn av Gustav II Adolf på det torg i Stockholm som bär hans namn. Flera typer av lotterier för särskilda ändamål och med kontanta medel som vinster såg dagens ljus de följande århundradena. Det första egentliga penninglotteriet med regelbundet återkommande dragningar startades 1897, men fortfarande bara för särskilda ändamål, framför allt kulturella sådana. Ett sådant var Baltiska utställningens verksamhet (Först 1938 startade det Svenska Penninglotteriet AB i statlig regi).
Den 19 maj 1911 gav regeringen Baltiska utställningens styrelse tillstånd att starta ett penninglotteri till förmån för utställningen. Det administrerades från Stockholm. Lotterna såldes över hela landet under utställningstiden för 10 kronor stycket. I dagens penningvärde motsvarar detta belopp, enligt forskarna i svensk ekonomisk historia, vad man kan köpa för 496 kronor. Man ska då ha i minnet att en metallarbetares genomsnittliga daglön vid denna tid uppgick till 4 kronor – i dagens köpkraftsvärde 188 kronor.
Dragningarna skedde i 6 omgångar efter utställningens slut: den 15 december 1914, den 15 april, 15 juni och 15 september 1915 samt den 15 januari och 15 mars 1916. Till varje dragning såldes samtliga lotter samma dag försäljningen startade! Lotternas antal uppgick till inte mindre än 100 000 stycken – till varje dragning. Vinstbeloppen vid varje dragning bestämdes till 700 000 kronor! De fördelades så här: 1 vinst på 50 000 – 5 vinster på 10 000 – 10 på 5000 – 100 på 1000 – 150 på 500 – 1000 på 100 – 3300 på 50 – 5500 på 20 –
Av behållningen i varje dragning fick utställningen 260 000 kronor varav 40 000 kronor gick åt för arrangemanget av lotteriet.
Alla vinnare tog inte ut sina vinster. Om skälen därtill kan det spekuleras till ingen nytta. Det totala beloppet på de outtagna vinsterna uppgick till 64 670 kronor (varav en vinst var på 10 000 kronor!). Detta belopp tillfördes utställningens verksamhetsbudget. När alla bokföringstekniska operationer var avklarade 1916 uppgick det kontanta belopp som överlämnades från lotteriverksamheten till utställningen till inte mindre än 1 758 472 kronor och 8 öre. Det motsvarar 79,9 miljoner kronor i dagens köpkraftsvärde! Bara på lotteriet! Inte att undra på att Baltiskan gick med vinst, om än inte med astronomiska belopp…..
Som om detta penninglotteri inte var nog, fick utställningsstyrelsen i april 1913 regeringens godkännande till att under utställningstiden anordna ett tombolalotteri. I utställningsstyrelsens budget togs ett belopp på 100 000 kronor upp som en beräknad vinst av tombolalotteriet. På fyra ställen inom utställningsområdet sattes inhägnade diskar upp med varsin tombolatrumma. Dessa fylldes dagligen med 2 000 lotter, varav 165 stycken var vinstgivande. Lotterna kostade 1 krona stycket. De vinstgivande lotterna utgjorde värdebevis och betalningsmedel för vilka man kunde köpa föremål ur de utställda alstren på utställningen. De fördelade sig så här: 1 vinstlott betecknade ett värde av 100 kronor, 4 av vinstlotterna gav 50 kronor, 10 av dem gav 20 kronor, 30 av dem gav 10 kronor, och 120 av dem gav 5 kronors inköpsvärden. Utställarna instruerades att meddela den presumtive vinnaren att i det fall det åtråvärda föremålet bara fanns på utställningen i ett exemplar kunde han/hon hämta det på vederbörande firma efter utställningens slut mot uppvisande av vinstlotten.
Varje dag förnyades lotterna i tombolatrummorna. Föreskrifterna om hur dessa skulle hanteras var osedvanligt detaljrika; till och med hur stor inhägnaden kring diskarna skulle vara (fler än tre personer fick inte befinna sig nära disken) angavs noga, liksom hur trummorna skulle vara beskaffade. Varje dag skulle en lotteribokföring upprättas vid disken med angivande av antalet dragna vinster och niter samt med uppgifter om beloppet på varje vinst – liten som stor.
Under månaderna juni och juli köptes flest tombolalotter. I början av augusti sjönk besökarantalet på utställningen drastiskt, och därmed lottköpandet – världskriget hade ju börjat. Lottförsäljningen satte fart under september för att under de sista utställningsdagarna i början av oktober nå rekordsiffror. Vinsten blev ändå inte den förväntade. När alla omkostnader och andra ekonomiska beräkningar var klara, redovisade utställningsstyrelsen en nettobehållning på bara 48 775 kronor och 33 öre – mindre än hälften av den budgeterade. Men det fanns ju att ta av….
Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare
Malmö 3 juni 2014
Nu och Då och Nu – Gamla och Nya Latin
Vi skippar årtal och sånt idag! ; )
