månadsarkiv: januari 2017

Jeg spiser vad jeg vil

… och lider vad jeg skal lär, enligt dottern Alice Lyttkens, ha varit Antoine Cronquists valspråk då det gällde mat, men för en gallsjuk kan viss mat vara lika livsfarligt som giftbägarens innehåll för Sokrates. Alice berättar i sin bok Leva om sitt liv att efter gravsättningen berättade mammas danska väninna aningslöst och entusiastiskt om att hon och mamma kvällen före mammas insjuknande och död ätit var sin hummer och druckit champagne … 

Antoine Cronquist, sjuksköterska och född i Danmark, var gift med läkaren Johan Cronquist. Antoine (det råder en viss förvirring kring stavningen) som var en mycket bestämd dam hade på ålderns höst vid ett tillfälle, som dock visade sig vara ett falskt alarm, noga planerat de praktiska detaljerna kring sin begravning. Alice fick till och med tillhandahålla prover på bårtäcke och på frågan om varför, lär svaret ha varit att ellers ved jeg ikke vad skidt ni lægger over meg … Det skulle bjudas på buljong och pastejer enligt hennes eget recept och det skulle finnas en gammal tupp i buljongen för att göra den fyllig. Alla hennes krav blev uppfyllda utom det där med tuppen, för det visade sig när det verkligen blev dags vara omöjligt att få tag på en sådan. 

Går ofta genom den Gamla begravningsplatsen och stannade den här gången till vid den Cronquistska gravplatsen och kom att tänka på Antoine, buljong och pastejer … Jag noterade denna gång att Maria Cronquist ,syster till Johan och således faster till Alice, också är gravsatt på denna plats och vad jag förstår var Maria fotograf och butiksinnehavare. Anders Sten beskriver henne i sina memoarer Anders Sten minns, som en vithårig, rakryggad och intelligent dam, som hade en förnämlig fotoaffär. Denna fotoaffär såldes enligt Alice till Hasselblads för en rejäl summa. Tycker mig ha läst någonstans att Maria Cronquist var aktiv i kampen för kvinnlig rösträtt, men får återkomma till det när det klarnat.

Tänk vad kyrkogården, med lite hjälp av litteraturen och några bilder eller en guide, kan berätta om livet!

Här ser vi närmast kameran Maria Cronquist  och andre man vid väggen, från vänster räknat, Johan Cronquist. Pojken vid vid bordet är Alices bror Ludvig och damen som lutar sig framåt, Antoine, och så lilla Alice i knät på sin farmor. Resten av familjen i bild återkommer jag gärna till vid senare tillfälle. 

Fotot daterat 1906 är hämtat ur Axel Cronquists samling/Malmö Museer 

Katja of Sweden

Läste nyss att Katja Geiger gått bort och var tvungen att plocka fram 60-talslådan och kontrollera så att bilden av mina första Katjaskor fanns kvar. Det gjorde den! Det var då ett par Katjaskor kändes som det viktigaste i livet, paret uppe i mitten i synnerhet. Visade tidningen för far och skorna blev mina. ; ) Minns att Yesterday låg på tio i topp just då …

Jag var ägnad åt att bli formgivare 

Gunnar W Dahlgren

 Teschska passagen Ingång Södergatan 14 och Kalendegatan 9 Malmö 
Rikstelefon 66 Plåten förvaras

Det finns inte särskilt mycket information om G W Dahlgren (1857-1947) och det beror troligtvis på att han inte verkade någon längre tid som fotograf i Malmö. År 1904 lär han i alla fall enligt fotografregistren ha etablerat sig som fotograf på Södergatan 14 och troligtvis övertog han då Alexis Brandts atélje. Det blev en kort vistelse i Malmö eftersom han mellan åren 1906 och 1910 var anställd som fotograf vid Nobels mekaniska verkstad i Baku. Han beskrivs i det sammanhanget som en globetrotter, tekniker och fotograf av känd värmlandssläkt. Han har lämnat efter sig ett rikt fotomaterial, vykort och tidningsklipp och det mesta finns samlat på Värmlands museum. Med tanke på den korta karriären i Malmö hann Dahlgren ändå med en hel del så troligtvis var han i Malmö i perioder före 1904 och efter 1910, men att han då skulle ha haft egen atélje hittar jag ingen uppgift om. En intressant fotograf vars bilder det är något visst med som jag inte riktigt kan ta på … Det kommer fler!

Jag tänker högt …

Södergatan är avstängd för att det pågår något gatuarbete. Jag ser inga tecken på någon spårväg och då måste detta vara efter 1967. Förresten, fyran gick ju till och med 1973 så efter 73 då … Har för mig att jag besökt Antikvariska Bokhandeln på 1980-talet så den är inte till någon hjälp just nu. Vad jag gillade den bokhandeln! Det ser ut att vara en westernfilm som går på Scania, men westernfilmer är inte min starka sida så den har jag heller ingen hjälp av. Det enda jag kommer på är John Wayne och han var nog ”ute” då. Clintan kanske, men det stämmer inte riktigt med den suddiga text jag kan se när jag drar upp bilden. Det där måste jag bara ta reda på … Googlar lite på Södergatan och ser att den blev gågata 1978. Har för mig att det var ett somrigt tårtkalas på Södergatan i samband med att den blev gågata och då skulle detta kunna vara senvintern 1978. Kanske, eller nä … Det visar sig! ; ) 

Är i alla fall säker på att det var Gunnar Sixtensson som tog bilden!

——————————

Nej, vänta nu … Ingen premiär för westernfilm 1978 enligt ”filmåret 1978”, men jag kom nyss att tänka på The Deer Hunter som hade Sverigepremiär mars 1979. Nog minns jag den, en ruskigt bra film men den berörde mig så illa. Glömmer väl aldrig scenen med den ryska rouletten … Så Meryl Streep och Robert de Niro! Flyttar jag fram tiden ett år så håller inte gågateresonemanget ovan, men man får vara öppen för allt. ; ) Får ta ett snack med SF som får lösa året och under tiden kör jag ett klipp ur filmen.

Nix, Deer Hunter gick inte på Scania så jag backar och sätter spiken lite löst på 1978 igen, men ner ska den … Spiken alltså!

Okänd fotograf – Elina Nelander

Alltför ofta måste jag avsluta presentationen av en bild med okänd fotograf och det känns inte riktigt bra, men fotografers namn har en förmåga att suddas ut med tid som går. Ibland stöter man på en bild igen i någon bok eller annat sammanhang och helt plötsligt har man namnet och kan glatt plocka bort okänd. 

Ovanstående bild har jag sett många gånger, men har nu sett den sammankopplad med fotograf Elina Nelander, vars namn jag tidigare inte kände till. Började leta och kom fram till att det fanns mer än en fotograf Elina Nelander i Sverige runt förra sekelskiftet. Den aktuella Elina föddes i Östraby 1872 och dog i Lund 1967. Jag hittar henne i Malmö Fornminnesförenings årsskrift från 1977 och får veta att hon hade sin ‘kopieringsatelier`i fastigheten Skomakaregatan 29 och fick vid ett par tillfällen (december 1910 och januari 1912) styrelsens uppdrag att fotografera rivningsobjekt och utgrävningar i Malmö. Elina nöjde sig tydligen inte med att fota rivningsobjekt och utgrävningar för jag hittar henne senare i samband med andra stadsbilder presenterad som okänd fotograftillverkad av Elina Nelander, vad det nu kan innebära …  För dagen får jag väl ändå se fotografen som gick ända fram till Frans vid avtäckningen av hans staty den 17 juli 1915, och som lyckades fånga livet runt avtäckningen på ett väldigt levande sätt som okänd fotograf – tillverkad av Elina Nelander.

Backar

… några meter österut, men går ändå framåt, närmare bestämt till 1901. Tittar till vänster över kvarteret Betlehem där jag nyss stod. Funderar över det där trädet, var det kanske ändå trädskugga jag stod under tidigare? Att det kan kännas så viktigt! ?

Sydsvenskans Martin Andersson skrev för en tid sedan i Försvunna Malmö om Jerusalem och Betlehem, två fattigkvarter i Malmö som båda låg vid stinkande avlopp. Malmös Jerusalem uppstod i början av 1800-talet i ett område som präglades av en stor avloppsgrop och Betlehem vid ett annat stinkande avlopp – kanalen. Betlehem lär enligt stadsantikvarien A U Isberg ha varit det folkrikaste av dem och rymde i slutet av 1850-talet en kyrkoskriven församling på 1 200 personer. Beteckningen Betlehem infördes redan i början av 1850-talet i kyrkböckerna och avsåg området som avgränsades av Altonagatan, Stora Nygatan och Södra Promenaden. År 1864 fick den östra delen, som var huvudkvarteret för den betlehemska befolkningen, sitt officiella kvartersnamn. Enligt adresskalendern från 1890 var ägarna till de små husen i kvarteret Betlehem murare, fabriksarbetare, en stationskarl, lokförare, eldare, en arbetskarl, en timmerman, vaktmästare och en hyrkusk. Bland fastighetsägarna fanns också fyra änkor. 

Tittar man sedan i kyrkböckerna för kvarteret förstår man att de små husen befolkades av fler än ägarna. Malmös befolkning ökade mellan åren 1860 och 1920 från 19 000 till närmare 113 500 invånare och även om bostadsbyggandet ökade hann det inte i kapp med behovet av bostäder till de som sökte sig till staden där det fanns sysselsättning. Fabriker anlades i nästan varje vrå av den gamla staden. Textilproduktion, förpackningsindustri och livsmedelsindustri gick på högvarv tillsammans med Kockums Mekaniska Verkstad. En annan omständighet som bidrog till folkvandringen till staden var jordbruksrationaliseringen runt om i Skåne. Arrendebönderna fick välja på att bli statare eller fattighjon eller att utvandra från hemtrakterna Många föredrog att invandra till städerna, oftast Malmö, där de sålde sin arbetskraft. Under 1800-talets senare hälft uppkom arbetarstadsdelar på Kirseberg, Östra Förstaden, Lugnet, Sofielund och Möllevången. Som arbetarbostäder var de ingen prydnad för staden. Tidningen Malmö Nya Allehanda skrev: Många av dessa bostäder är så beskaffade, att polisen rätteligen borde förbjuda hyresvärdarna att uthyra dem. 

Efter ovanstående utflykt är jag tillbaka i bild och det är år 1901. Industrialismen har drivit fram en kraftigt ökad energikonsumtion och utvecklingen av den elektriska teknologin har lett till att vattenkraft börjat användas för att alstra elektricitet. Det bildas ett privat elbolag i Malmö, men 1899 beslutar staden att själv anlägga ett elverk och det är det vi nu kan beskåda till höger om oss. 

Man borde backa lite oftare, det skapar sammanhang och sprider ljus i dunkla vrår. Jag stannar kvar i tiden kring förra sekelskiftet i gamla stadens östra delar för det är så mycket jag vill lysa upp, för mig själv och förhoppningsvis även för andra. 

Nu står jag här

rorsjogatan-och-grand-r

… på Stora Nygatan och tittar ner i Rörsjögatan. Eller är det Gasverksgatan? Det visar sig … Ingenting är sig likt, men jag känner ändå igen mig. Det beror kanske på alla gamla bilder som passerat för min syn eller så går det inte att helt radera ut hundra år hur mycket man än river och förändrar. Kämpade med en iskall januarivind på vägen hit, men gatubilden från år 1900 röjer ingen årstid. Med hjälp av skuggorna gissar jag att det är förmiddag.  Gatan är klädd med kullersten och  kanske är det mörka i gatan skuggan av ett träd som står bakom min rygg. Men nej, så är det nog inte och jag får se upp med hur jag vill att det ska vara och hur det verkligen förhåller sig. Gatlyktan till höger får mig att tänka på lyktgubbar och gasverket som ligger till höger, en bit utanför blickfånget. Längst ner i gatan ligger ett hus som verkar bekant även om jag aldrig sett det i verkligheten. Det måste vara Stora Kvarngatan i Carolikvarteren. Det känns så tyst, men det beror säkert på att det tar lite tid att koppla upp eller kanske snarare koppla om. Det bästa är nog att bara försöka vara i en annan tid, och se vad som händer. Där står en rullebör och den kanske hänger samman med det som jag ville göra till en trädskugga. Gatuarbete? Det går en kvinna längre bort i gatan! Tänk, jag såg henne inte förrän nu. Kan jag trampa ut här i mina moccastövlar? Jag känner mig helt plötsligt bortkommen och fel!

sn

Vrider blicken åt vänster upp i Stora Nygatan och det blir lite mera nu. Där står ju huset på hörnet till Fabriksgatan och det senare kapade tornhuset bredvid våra dagars Panduro. Längst bort ser jag Yllefabriken. Jag börjar känna rörelse omkring mig och det är inte så tyst längre. Med lite god vilja märker jag till och med om inte dofter så lukter. Det senare handlar nog om vetskap, men vill man riktigt mycket så …

Det här blev mycket trevande och kännande, och jag plockar därför fram Malmö stads historia del 4 eller annan lämplig guide som förstärkning/fakta kring det jag ser och upplever. Det blir kanske ett bra sätt att ta sig an det hela. Låter pennan vila på bladet och återkommer.

Har blickat tillbaka

rorsjogatan-och-grand-r

… och funderat över bloggåret som gick. Har letat lösa trådar och hittade till min glädje inte särskilt många, om ens någon. Det skulle vara Ida Malmström då förstås, men det är på gång med hjälp utifrån. Väldigt många inlägg är okategoriserade och det där får jag försöka råda bot på med nya fack, det gäller bara att benämna dem på lämpligt sätt. Eftersom jag ofta plockar bilder från bildgalleriet blir inläggen väldigt spridda, beroende på var och vad bilden visar av stan. Det känns som ett måste att inemellan kommentera och tänka högt om bilderna. Att bara banka in nytt i galleriet utan att få reflektera känns inte bra. Det vore nästan respektlöst!  1234s Malmö, Södra Förstadsgatan med folk, hus och spårvagn omkring 1910 måste varvas med mera fakta och funderingar än så ibland, och för det ändamålet är bloggen viktig. Det är väl i stort sett vad jag sysslat med under bloggtiden, blandat med Malmö nu och vad som är på gång inom mitt område i stan. Gästbloggarna som generöst delar med sig av sig av sin historia i Malmö är och har varit så berikande. Jag är glad och tacksam och kan berätta att det ligger nya inlägg i röret …   

Även om jag är nöjd med bloggåret som gick så vill jag i fortsättningen försöka stanna lite längre i vissa områden, platser eller händelser. På mitt vis! Bilden och tiden ovan till exempel har jag länge funderat över och velat gå in i … Den är tagen från Stora Nygatan ner mot Rörsjögatan eller Gasverksgatan år 1900. För mig känns den dimmig och det beror klart på att den är gammal och sliten, men östra gamla staden är faktiskt lite dimmig för mig. Att stora delar av Malmös fattigaste befolkning bodde här vet jag, men jag vill veta mer och tänker därför knacka på, dröja kvar och förhoppningsvis få svar på en del av mina funderingar. 

Har i helgerna som gått läst Alice Lyttkens Leva om sitt liv, första och andra boken. Alice som var Malmöläkaren Johan Cronquists dotter berättar i första delen om sin barndom och ungdom. Mycket är känt, men innehållet ger mig ändå en igenkännandets glädje. Förvånande är att när jag nyligen läste första delen för tredje gången (många år mellan varje gång) tycker jag mig hitta något nytt. Det har väl knappast tillkommit något i boken, men förändringen beror säkert på min egen fortsatta resa bland gamla bilder och där tillhörande Malmöhistoria och på något sätt verifierar boken det jag tagit till mig i mellantiden. Alice var under sin levnad en väldigt produktiv författare, men det är just Leva om sitt liv som jag fäst mig vid. Jag berättar detta för att beskriva något av den resa/resor alla dessa bilder utmanar mig till att göra. Det är resor som kräver sitt, men som stimulerar och engagerar. Trots att jag aldrig kommer fram (det gör man inte när man tittar bakåt) – kommer jag framåt!