Kategoriarkiv: Gamla foton, vykort eller annat som berättar …

Livet är stort

… tänker jag när jag studerar den här okända Malmöfamiljens jul någon gång som gissningsvis är tjugo- eller kanske trettiotal … Mor och far sitter vid bordet och nära och kära har radat upp sig bakom dem. Barnen rymdes inte runt bordet, men åt nog gladeligen vid ett litet bord strax intill eller rent av i köket. Alla stramar upp sig lite inför fotoögonblicket, men julglädjen läcker ändå fram i några ansikten. Så fort den okände fotografen fångat ögonblicket gick man på ägg, sill och julsnaps och så var det jul igen. : )

Dessa eviga ögonblick från längesedan gör mig alldeles varm!

Juletid – skördetid?

Det här tidningsklippet uppklistrat på ett stycke blommig kartong låg i kuvertet Potatisåkern. Den här gången har Bertil Johansson med kollega flyttat sig från Potatisåkern till Albinsros ägor för att sälja grönkål. Klippet tar mig tillbaka i tiden, jag blir tio igen och ser framför mig den frusna grönkålen i barndomens trädgårdsland. Minns att jag var så fascinerad över att det kunde bli en sådan god soppa av de frusna och lite skabbiga bladen. Vill minnas att det även fanns morötter i soppan, men det var ingen grötig massa utan en klar soppa. Grönkålsoppe-
dagen inföll alltid runt luciatiden så grönkål för mig är evigt förbundet med lucia, jul och glada förväntningar som den här lite slitna och skrynkliga bilden kommer väldigt nära. Ett glädjeklipp! I morgon är det lucia, men jag vågar mig inte på någon soppa för jag vill absolut inte bli besviken. ; )

Jag funderar lite över tidningstexten Tog julmaten slut? En sådan fråga hade inte ställts i modern tid så jag undrar om det inte kan det vara någon av 40-talets krigsvintrar? Jag tar frågan vidare till bilddonatorn Beryl Wedmo …  

Inlägg om gamla Potatisåkern hittar du här: Potatisåkern

Elina Carolina

Barn till okända mödrar fanns det gott om förr i världen och i de sammanhangen förekom aldrig fädrar, men det här är ju faktiskt även en okänd faders barn eller barn till en okänd fader om ni så vill. Det var inte Elina Carolina jag letade efter i Caroli församlings födelsebok från sent 1800-tal, men jag kunde bara inte gå förbi henne. Jag rör mig ofta i de kvarteren och den tiden för att kontrollera uppgifter så jag har bestämt mig för att följa henne en bit på vägen. Det är väl det minsta jag kan göra … Hon föddes troligtvis hos barnmorskan som bodde i Höken, ett kvarter i Malmös östra innerstad. Barnmorskan och en okänd dam var dopvittnen. Jag får en känsla av att tilltalsnamnet blev Elina, men som sagt, det är bara en känsla. Sedan tror jag att den okända modern hade bestämt namnet och jag kan tänka mig att Elina, om hon nu överlevde sin barndom, många gånger under sitt liv funderade över sitt namn. Något efternamn har hon i skrivande stund inte, men troligtvis fick hon någon slags c/o-efternamn tills någon i nåd lånade henne sitt efternamn eller rent av adopterade henne. Vi får se vad framtiden hade att erbjuda Elina Carolina, barn till okända föräldrar.  

Inez, Olga och hatten

Helsning från Malmö d. 20-4-01
Tusen tack, lilla raring, för brefkortet och den vänliga bjudningen. Men vet du Inez att jag har varit o köpt mig en hatt ‘à la Englisch’ i dag, så jag har inte råd att resa till Limhamn, utan får det vara till en annan söndag. I hopp om att du inte blir ond för mitt ‘afslag’ sänder jag dig mina bästa hälsningar.
I hast vännen Olga. 
P.S. Är det något viktigt du vill säga mig, så kan du ju skrifva bref. D.S.

Tänk vad långt det var mellan Malmö och Limhamn på den tiden! 
Det kan knappast vara fyran som var aktuell om nu Olga haft råd med både hatt och resa. Då återstår bara tåget till Limhamns station och sedan hade det blivit en kort promenad till Rundelsgatan som senare, 1914, utgick till förmån för Gamla vägen som mycket snabbt blev Gamla gatan. I vilket fall som helst hoppas jag att Inez kom över avslaget och gick vidare i sin tillvaro.

Vacker

… ekonomisk och med ett behagligt ljus. Inga blinkningar eller annat störande och så enkel att sköta att ett barn klarar av det.

Ni ser ju själva att R. F. Berg, big boss på Skånska Cement, och Gustaf Löfberg, Reijmyre Magasinet, intygat detta och själv älskar jag att titta på dem. Det sista är viktigast … ; )

Visst borde vi gå tillbaka till Jandusbåglampan?! 
; )


Bilden ovan bör vara tagen i början av 1920-talet då lampan spred ett behagligt ljus över Stortorget och Kramer. 
Den som vill läsa mer om Jandusbåglampans förträfflighet hittar hela dokumentet här: KB:s samlingar.

Lite flärd

… för henne och honom i Malmö runt förra sekelskiftet. Det krävdes förstås en tjock plånbok för att gå i dessa knäppkängor och kängor som är tillverkade av Malmös hovskomakare Nils Jönsson på Adelgatan. Knäppkängornas ovanläder är skuret i två stycken och har en sidenfodrad knappslå. Klacken är av rödlila cheuvreauxliknande skinn. Skaft och framkant kantade med naturfärgat kaninskinn. Insidan har rutstickat sidenfoder och sulan som är stämplad N. Jönsson är av läder. De’ ni!

Herrkängorna/bootsen som tillhört major Anders Nilsson och är märkta N. Jönsson är av svartlackerat läder med svarta resårer. Insidan är fodrad med blått tyg och innersulan har brunt skinn. Yttersula och klack av brunt läder. 

Jag vill nog veta mer om Nils Jönsson och återkommer till detta … 

Bilderna som är tagna av Vladimira Tabáková tillhör Malmö Museer.

Nåt lurt!

Har ofta funderat över alla bilder från tidigt 1900-tal som visar män och även kvinnor med stärka och snövita kragar. En kontorist till exempel hade det knappast så väl ställt att han eller hon kunde ta på sig en ren vit skjorta med stärkt krage vareviga dag. De flesta hade knappast vatten indraget i bostaden, i alla fall inte varmvatten och tvättmaskiner var ett nästan okänt begrepp. Att lämna skjortor till tvätteriet var inte för alla och envar. Svaret – kompositionslinne – hittade jag nyligen i en jubileumskatalog från Åhlén & Holm i Insjön för 1899 – 1909. Med kompositionslinne menades skjortveck, kragar och manschetter som kunde tvättas endast med en våt lapp och lite tvål eftersom de till större delen bestod av celluloid, med eller utan stomme av linne. Helt enkelt en löskrage som gick att torka av, men celluloid låter ju skavande … 

 

En våt trasa runt kragen så var det här gänget fit for fight … ; )

 

Katalogen från Åhlén & Holm gav svar på mycket mer, men det tar jag en annan gång.

 

Gustav Freij

Kanske inget för Malmöblickar tänkte jag när jag först fick se de här tre bilderna, men det var ändå något med dem och jag lät dem ligga till sidan ett tag. Nu vet jag bättre! Det här är ju Gustav Freij med familj och några till. Gustav var en brottare som satte Malmö på kartan. Vilken tur att jag gick en rond till med bilderna som troligtvis är tagna 1947, 1948 och familjebilden  nederst med Gustav, sonen Dan och hustrun Bojan kikande i album tagen i mitten av 1950-talet. 

På sok.se Sveriges Olympiska Kommitées hemsida hittade jag följande information om
Gustav Freij 
Brottning – Grekisk romersk stil

IK Sparta, bildat 1904, och med djupa rötter i Backarna, en stadsdel i Malmö, är Sveriges guldklubb nummer ett i brottning. Affischnamnen är främst två; Calle Westergren – tre olympiska guld, 1920, 1924 och 1932 – och det tekniska fenomenet Gustav Freij, som skapade den så kallade Sparta-stilen. 1963 präglades Gustav Freijs ansikte på Fyrstads-medaljen med devisen ”Främst bland tekniker”.

Gustav Freij brottades aldrig med nedböjt huvud, han gick alltid upprätt och sökte kastgrepp bakåt, som krysstag och lindena. Han hade ett enastående balanssinne och motståndare som fastnade i en koppling a la Freij var förlorad.
Som ung flyttade Gustav från Silvåkra i Veberöds kommun till Backarna i Malmö, vid den tiden en klassisk arbetarstadsdel. Han lockades till IK Sparta och debuterade på mattan som 17-åring. Hans karriär blev strålande med OS-guldet i London 1948, lättvikt 67 kg, som höjdpunkt. Han följde upp med silver i Helsingfors 1952, fanns på plats i Melbourne 1956 men skadades allvarligt på träningen och tvingades se tävlingarna från läktarplats.
Fyllda 38 år kvalade Gustav in till Rom-OS 1960 och åkte hem med brons. Han tog VM-guld i Neapel 1953, delvis med finsk hjälp, Kyösti Lehtonen som överraskande besegrade 1952 års OS-guldmedaljör från Helsingfors, Sovjets Sjazam Safin, ett resultat som gjorde Gustav Freij till världsmästare.
Två år senare, vid VM i västtyska Karlsruhe, hade Freij chansen att återgälda Lehtonens insats från Neapel. Efter att själv ha blivit bortdömd mot Grigorij Gamarnik ”spelade” Freij skadad mot Lehtonen – i syfte att bädda för finskt guld. En plan som dock sprack, det blev ändå sovjetiskt guld, finskt silver och brons för Freij.
Gustav Freij tog sex SM-guld 1950–58, han brottades i 20 landskamper. Efter den aktiva karriären arbetade han som tryckare på Allhems tryckerier i Malmö. Han avled redan 1973, endast 51 år, drabbad av ALS, en muskelförtviningssjukdom.
Gustav Freij var farbror till Leif Freij (1943–1998), Leif deltog som 17-åring i Rom-OS i fjädervikt 63 kg. Han vann en match och förlorade två. Leif Freijs främsta merit var VM-silver från 1966.
‘KÄLLA: Olympiaboken’

——————————————————————-

Det är så roligt när inläggen väcker minnen och ännu roligare när någon delar med sig!
Tusen tack för nedanstående minnen!

Kul att se bilderna på Gustav Freij med familj. I mina yngsta år från 1946-1956, var jag hos min mormor på vardagarna när mor arbetade. Mormor bodde på Vårgatan 15, på Östervärn i Malmö. Två våningar under mormor bodde Gustav med familj. Han arbetade då på Allhems boktryckeri på Kirseberg. Gustavs son Dan och jag blev kamrater och vi lekte cowboys och indianer i buskarna på gården, men det var naturligt att vi också skulle brottas. Vilket vi gjorde i porten, där Dan visade oss kamrater olika grepp och satte namn på dem. Dan var duktig och vi kämpade för att vinna över honom. Ärligt talat så fixade vi inte det. Men han var hänsynsfull och en väldigt bra kamrat, som inte skröt och slog sig för bröstet. Vi brukade vänta ute på gatan när hans far Gustav kom hem från arbetet. Men vi andra fattade nog inte riktigt Gustavs storhet på den tiden. Han var ju bara Dans farsa liksom. Men jag hälsade några gånger på mor Bojan och Dan i lägenheten och fick då se alla priserna som Gustav hade vunnit. Då började det gå upp ett ljus. Tyvärr flyttade de sen bort någonstans på Föreningsgatan. Jag hälsade på där vid ett tillfälle. Sedan bröts kontakten helt naturligt. Det är ett fint minne för min del.
/Dan Svensson