Kategoriarkiv: Gästbloggare

Så bodde jag!

Så bodde jag

I ena halvan av ett hus, byggt 1907, på Limhamn bodde jag med mina föräldrar Linnéa och John och min syster Laila.  År 1921 hade farmor och farfar flyttat dit med far som då var sju år. År 1939 gifte mor och far sig och flyttade in på bottenvåningen och farmor och farfar bodde kvar på ovanvåningen. I den andra halvan av huset bodde farfars bror och hans fru samt deras dotter Rut.

Vi bodde riktigt omodernt. Det var utedass, och vatten hämtade vi från en pump på gården. I farfars verkstad fanns det mest moderna – en värmepanna som eldades med ved, kol eller koks och värmen leddes vidare in i huset till elementen.

Farfar, som var skomakare, hade i ovannämnda verkstad även sin arbetsplats. Han klackade och sulade skor och stövlar. Han sydde även ihop spruckna fotbollar och ovanlädret till skor.

I trädgården fanns en voljär, som är en stor utomhusbur för fåglar. Där hade farfar höns, guld- och silverfasaner, kanariefåglar, steglitsar med flera fågelarter. Han hade även kaniner. Det var chinchillakaniner. De var grå och hade mjuk päls. Farfar hade också haft kalkoner, men de minns jag inte, jag var för liten då. Det fanns många fruktträd i trädgården, bland annat körsbär, plommon, jättegoda päron och många sorters äpplen, men det fanns även bärbuskar.

Vårt hem bestod av ett rum och kök. I köket fanns en lucka i golvet som ledde ner till vår matkällare. Det var enda sättet att förvara mat som behövde stå kallt. Här fanns potatis, konserver, äpplen, ägg och mycket annat ätbart.

När jag var riktigt liten hade vi vedspis som mor lagade maten på och efter det blev det fotogenkök med två ”plattor”. Senare fick vi gasolspis med riktig ugn. Vi  tyckte det var lyxigt och utnyttjade ugnen flitigt. I början bakade vi sockerkakor nästan varje dag. Även far, som inte deltog så mycket i hushållsarbetet i övrigt, gjorde en och annan kaka med gott resultat.

Vatten hämtade vi från pumpen på gården och bar in i spannar. Bredvid köksvasken fanns en avdelad plats där vi satte ner spannen och öste sedan upp vatten med en skopa. Vatten värmde vi på spisen. Vattnet var jättegott att dricka.

Möblemanget i köket bestod av en dyschatell som är en säng med en hopfälld säng under sig. När den inte var bäddad fungerade den som sittsoffa. Ett stort bord och tre stolar samt en byrå fullbordade möblemanget. På byrån stod radion, men om den berättar jag mera vid ett annat tillfälle …

Inga Larsson
Inläggsförfattare

 

 

Hos mormor på Södra Förstadsgatan 55

1943S-R

Några somrar tillbringade Klas och jag ensamma hos vår mormor Thyra i Malmö. Hon bodde på S. Förstadsgatan 55 mitt i stan i ett stenhus. Där bodde hon från november 1939 tills huset revs 1955. I mars 1956 var hela tomten en mycket djup grop där det blivande Domusvaruhuset skulle byggas. Huset hade en finingång från gatan och en köksingång från gården. Det fanns dass på gården, men mormor hade ett dass inne, ett torrdass med en tunna och strö som man hällde i när man var färdig. Med jämna mellanrum kom renhållningen och hämtade tunnorna. Man satte tättslutande lock på tunnorna och bar ner dem på ryggen i kökstrappan. Mormor bodde på andra våningen i en lägenhet som hade ett stort kök och tre eller fyra rum.

Det allra häftigaste med med att vara där, var gården och det som hände runtomkring. På gården fanns olika verksamheter: en snickeriverkstad, en tillverkare av likkistor och en gipsmakare som gjorde olika gipsfigurer. Vi fick leka med träbitar och misslyckade gipsfigurer. Allt mycket intressant för småpojkar.

På andra sidan ett plank fanns ett betongskelett som skulle föreställa ett hus. Där hade brand­kåren övningar och det brann och kom en massa rök. Man tränade också i att klättra i stegar och hoppa i brandsegel. Över allt detta låg aromen från Mazettis chokladfabrik som låg i närheten. På söndagsförmiddagarna hördes kyrkklockorna från St Johannes.

Gården inbjöd till äventyr. En gång hittade jag en gammal fickkniv och skulle tälja i piskställningen. Resultatet blev att jag skar mig i tummen ända in till benet. Det ledde till tråckling och stelkrampssprutor. Ärret finns fortfarande kvar.

Utanpå huset fanns brandstegar och där klättrade Klas och jag upp, men som väl var blev vi upptäckta av en granne innan vi kom för högt. En gång satte sig Klas i öppet fönster högt upp i kökstrappan. Han hade tur som inte ramlade ner och slog ihjäl sig. Det var inte lätt att vara mormor.

Det fanns också andra förströelser. Thyra hade två inneboende, sin äldre syster Lilly, som inte var så rolig för oss, och Orvar Ahlgren. Ahlgren var en intressant person. Han kunde både trolla med och spela kort. Han spelade också på hästar och ibland fick jag följa med honom till Jägersro. Han cyklade och jag satt på pakethållaren. Väl där fick jag hålla koll på vilka hästar som vann. Det ledde inte till att jag själv började spela, för jag fick se att han nästan aldrig vann.

Såvitt jag minns lämnade vi aldrig gården, åtminstone inte ensamma. Det kan hända att vi gick ut på Friisgatan, men vi var inte bekanta med stan eftersom vi bodde i Jönköping på den tiden. Vi flyttade till Malmö på våren 1954 och då till Sorgenfrivägen.

Stefan Holmström
Inläggsförfattare

”Fågeltramparträdet”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett sådant träd finns inte, det är något farbror Bengt, en vän till familjen, hittat på, (farbror Bengt hittade på många roliga uttryck och fraser), men häromdagen gick vi rakt på ett sådant under vår morgonpromenad i Pildammsparken. I en gammal hängpil vid Lilla dammen, står en Kanadagås och trampar – högt upp i trädet!
Den trampar för att hålla sig fast på den sluttande grenen och försöker mata sina ungar. Vi är helt förbluffade! Hur har den hamnat där? Visst – den kan flyga, men en gås har ju inga klor att hålla sig fast med, bara simfötter! Och de har normalt sina bon i gropar i marken och ruvar i cirka 30 dygn; har kollat på nätet! Honan måste ha sökt sig upp i trädet för att undgå ”fienden”, det vill säga de som pickar deras ägg för att minska stammen! Jag har ingen kamera med mig vid tillfället, så jag skyndar hem efter den, för jag bara måste föreviga detta! När jag kommer tillbaka har både den och ungarna flyttat upp ett snäpp i trädet och nere på marken står gåskarlen och ”skäller” på mig för att jag stör hans familj. Jag skyndar mig att ta några bilder och lämnar dem sen ifred.

Kom aldrig mer och säg att någon är dum som en gås!!

Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

 

En Minnesbild

Villa Parkhyddan

Jag cyklar längs Fågelbacksgatan – förbi 34 A, trappan i vilken jag bodde tills jag var 7 år och där jag hade mina kompisar, Ingemar, Susanne och Lisbeth.  Korsar Beridaregatan och kör in i Rönneholmsparken. Jag är på väg till Erikslust för att handla.

Så blir jag plötsligt 5-6 år igen och är istället på väg till lekskolan Parkhyddan, en bit in i parken. Det är antingen förmiddag eller eftermiddag. I lekskolan eller Kindergarten, som det också kallades, gick man bara några timmar om dagen. Lite pirrigt var det att gå in i ”skogen”, men det var ju inte så långt hemifrån, bara några hundra meter.  Mamma behövde inte följa med mer än de första gångerna. Jag kommer fram till lekskolan som är inhyst i en gammal villa med veranda och snickarglädje, går in genom dörren och träffar de andra lekskolebarnen. Där stoppar minnet. Vad vi lekte och vem som mer gick där kommer jag inte längre ihåg. Kanske gick Susanne där också. Vi lekte i alla fall mycket tillsammans. Hon kom från Danmark och vi talade bara danska med varandra.

Endast två riktiga minnesbilder från lekskolan finns kvar och de är båda i samband med sånguppvisningar. Det ena är när jag var Pepparkaksgumma i en dräkt som mamma sytt, (det är inte så länge sen jag slängde den), och den andra – den starkaste – när jag uppträdde som Kantarell. Jag kan fortfarande se framför mig hur jag står där i den gula hatten som liknar en kockmössa, tillsammans med andra barn i liknande utstyrsel. Vi framför den välkända sången av Jeanna Oterdahl: ”Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken? / Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken / Den är gul och den är grann, passar just en sådan man / passar åt herr Kantarell bort i enebacken.” Publiken bestod av förtjusta och okritiska föräldrar, då liksom nu! Vad som hände efter framträdandet, om det gick bra ,om jag tyckte det var roligt eller pinsamt – är borta i minnets dimmor!

På grunden där Villa Parkhyddan låg, finns nu en grusfotbollsplan och intill den en lekplats, så det är fortfarande en plats för barn.

Villa Parkhyddan nu

Hemma igen efter cykelturen, hittar jag på Wikipedia en bild på villan och uppgifter om ägare och byggherre. Jag citerar valda delar ur artikeln författad av Sven Rosborn:
”Axel Julius Stenberg, född 18 september1866 i Lund, död 31 december1947 i Malmö, var en svensk arkitekt, byggmästare och biografägare, verksam i Malmö. Tidigt blev Axel och Anna Stenberg intresserade av filmtekniken. 1912 stod hans ritade och ägda biograf Victoria klar invid Södra Förstadsgatan. Denna byggnad var en av de första i landet som uppförts enkom som biograf. Strax därefter inredde han en mindre biografsalong, Mignon, vid Gustav Adolfs torgs norra sida (senare Smultronstället och Piccadilly). Han kom också att äga Metropol i Karlshamn.
Kombinationen arkitekt/byggmästare, husägare och biografägare gjorde honom till en förmögen man. Liksom dåtidens Malmönobless skaffade han sig därför en sommarvilla utanför staden. Denna, Villa Parkhyddan, låg invid Rönneholm på vägen ut till Limhamn. Detta område strax utanför den dåtida stadsbebyggelsen kom att bli mycket populärt bland de rikare i Malmö. I början av varje sommar samlades familjerna vid nuvarande Stadsbiblioteket och drog i charabang ut till sina sommarvillor.”

Det var alltså inte vem som helst som byggt och ägt Parkhyddan, utan en man som gjort betydande avtryck i Malmö och dess arkitekturhistoria. Mycket av det han skapat finns fortfarande kvar, bland annat huset på Regementsgatan 10, Gustav Adolfs palatset, bostadshus vid Davidshallstorg,  Kürzels Spinnerifabrik vid Ystadvägen och inte minst Victoriateatern! Se vad man kan lära sig av ett minne, framkallat genom en cykeltur på barndomens gata!

Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Dåbild ur Wikipedia/ Sven Rosborns släktalbum

Sagabiografen

Dessa  bilder ur mitt album för mig i minnet till vår lägenhetsbalkong på 4:e våningen, Regementsgatan 17, och jag tittar ner mot tomten där Saga-biografen snart ska börja byggas. Året kan nog vara 1958. Jag kan inte se den lilla korvkiosken där min kompis Birgitta och jag brukade köpa en ”falsk” för 25 öre. Istället verkar det ligga ett grönsakstånd där. Kan det vara livsmedelsbutiken intill som flyttat ut grönsakerna?  Korvkiosken har kanske redan flyttat till gräsplätten mellan Östra Ryttmästaregatan och Östra Stallmästaregatan på Skvadronsgatan, där den sedan fick ligga. Det var nog ett bra läge, för biobesökarna strömmade efter föreställningarna ut på Lundbergsgatan intill. En ”falsk”, eller om man hade råd, en riktig korv med bröd, satt bra då.

Tomt för Sagabion
På husgaveln mot ödetomten gör Knut Öberg reklam för firman Adler. En gammal tysk firma som gjorde bilar, cyklar, motorcyklar och kontorsmaskiner. Här handlar det nog om kontorsmaskiner. I våningen över oss bodde fru Bertha Adler, som inte alls hade någon koppling till firman, det är bara namnet som ger associationer. Hon var en vänlig dam som inte gjorde så mycket väsen av sig.  Det var bara hennes kaffekvarn vi märkte av. Den måste ha varit monterad i väggen och hördes rätt ordentligt! Hon kokte mycket kaffe! För något år sedan hittade jag av en slump en artikel om henne i boken ”Malmökvinnor” av Margaretha Schenlær.
Bertha Dahl, som hon hette som ung, växte upp inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Betaniakyrkan, men revolterade redan ganska tidigt mot det religiösa livet. Lärde sina tre småsystrar självständighet och att kunna stå för sina åsikter. Det måste ha krävt stor styrka med tanke på hennes bakgrund. Som vuxen var hon socialt engagerad och mycket aktiv i Malmö Flyktingkommitté samt inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Hon blev vid 71 års ålder ordförande för dess Malmökrets! Det var en beundransvärd kvinna! Hon blev 94 år! Tänk, det hade vi ingen aning om då! Hon har i alla fall satt Regementsgatan 17 på kartan!

Regementsgatan med spårvagn

Sagabiografen invigdes den 11 september 1959 och det var häftigt att ha en bio så nära och vi gick ofta dit. Nåja, Fontänen på Fridhemstorget låg också inom räckvidd. Den invigdes 1957. På Saga visade man bl.a. Husmorsfilmer och det var rätt roligt att följa med mamma dit. Det delades ut varuprover på de föreställningarna och det var inte helt fel!  Husmorsfilmerna kan väl sägas vara en föregångare till TV-reklam, men här var det riktat enbart till HUSMÖDRAR, ingen Husmäns reklam där inte! Minns annars mest två filmer från den biografen, även om det måste varit många filmer jag såg där. Den första handlade om sångaren Mario Lanzas liv och slutade väldigt sorgligt. Det kändes pinsamt att sitta och böla på bio när man betraktade sig själv som rätt kaxig tonåring, så det blev lite kämpigt där … Den andra filmen var ”Vampyrernas Natt” av Roman Polanski, 1967. Hade varit och sett den och tyckte den var jättebra och ville jag bjuda min 13-årige lillebror en kväll när föräldrarna var borta –  bara för att glädja honom – men åsamkade tydligen honom ett trauma! Först flera år senare fick jag höra att han länge hade haft många otäcka mardrömmar efter den filmen! Det var ju inte meningen! Inte första gången jag utsatte honom för sådant, men det är en helt annan historia!

Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Foto: Gunnar Sixtensson

Malmö Hamn den 2 november 1981

2 1

2 1

När jag tittar på föregående inläggs kranbild över ett Malmö i förändring, kommer jag att tänka på andra tider och andra kranar som på sitt sätt format, och formar Malmö. Kranar som används i hamnen för att lossa och lasta fartyg, bidrar som ett nav i ett samhälle som i allt större utsträckning är beroende av import och export. Numera har den äldre tidens lossning och lastning av styckegods i små enheter som lagrades i hamnen, ändrats till att  godset förpackas i container som sedan körs direkt ut till kunden.

Den episod med kranar som jag kom att tänka på var från ”den gamla goda tiden”, en novemberdag i början på 1980 talet och lossning av styckegods i små enheter. Detta var, om jag minns rätt, antingen att vi lossade frukt från Argentina, eller att vi lastade mjöl för SIDA-projekt. I vilket fall som helst så började dagen med fint, lite kyligt väder, som sedan på eftermiddagen övergick till blåsigt, som i sin tur övergick till full storm. Kranförarna blev tillsagda att snarast komma ner från kranarna, låsa fast kranarna i stormlåsen, och vänta ut stormen, för att sedan återgå till det avbrutna arbetet. Sagt och gjort, men stormen ville annorlunda. I raden av kranar, det var sju eller åtta i en rad, fick vinden fatt i en av kranarna som slet sig och gled iväg för att i krocka med en annan kran i linjen, som i sin tur krockade med nästa. Till slut gled tre kranar iväg i hög fart för att nå slutet på kranbanan, men där kunde kranbanan inte heller stå emot trycket utan hela rasket brakade ihop i en hög. Det blev slutet för de tre kranarna. De ersattes aldrig, och kranbanan skars helt enkelt av för att sedan, liksom resten av kranarna, skrotas. På något vis var det som om den stormen gjorde slut på en epok i hamnens historia. Fler och fler kranar skrotades, eller flyttades runt i hamnen för att till slut i princip helt försvinna. Nu finns det bara ett fåtal kranar kvar i Malmö Hamn (CMP), någon inne i Frihamnen och resten ute i Bulkhamnen. En epok går sakta mot sitt slut. Hamnen har ändrat karaktär. Numera är de kranar man kan se i Malmö mestadels byggnadskranar, kranar som formar och förändrar Malmö som stad, skapar en ny stad med nya möjligheter och tillför nya utmaningar.

Benny Ernstsson
Inläggsförfattare

Foto Benny Ernstsson ©