Kategoriarkiv: Östra gamla staden

Snacka går ju …

Sedan ett tag pekar visaren på kategorihjulet att det är dags att fortsätta promenaden i östra gamla staden. Se tidigare inlägg Östra Gamla Staden. Den där promenaden som skulle vara lite mer på riktigt, alltså utan återvändo … Har redan fuskat en gång i samband med att jag var hemma om och växlade till mig rätt valuta för tiden (morfars gamla femmor och småmynt) och nu är det dags att fortsätta. Nog förstod jag att det inte skulle vara helt lätt, men jag visste ju ändå så mycket … Trodde jag! Jag stryker omkring bland hus jag känner igen för det känns tryggast just nu. Inbillar mig emellanåt att om jag bara går en bit längre, rundar nästa hörn, så skall allt plötsligt bli enkelt igen, lite som att läsa innantill i historieboken. Men i det här fallet ska ”då” vara på riktigt, även runt hörnet. Det ska inte vara möjligt att arbeta med det jag redan vet och jag tror faktiskt att det till synes enkla kommer att visa sig bli det svåraste. 

Här på Östergatan ser jag Gamla Riksbanken, men nu är det inte ”gamla” för riksbankens avdelningskontor huserar faktiskt här fram till mitten av 1950-talet då Stadsarkivet kommer att ta över. Synd att Stadsarkivet med stadens alla minnen inte redan är här! Till vänster om mig har jag Sydsvenska Dagbladet Snällpostens kontor. Har för mig att tidningen legat där sedan 1881. Tror att jag läste det i ”De första 150 åren”, Sydsvenskans jubileumsbok. 

Framför mig ser jag en trikå- och sybehörsaffär! Jag skulle ju införskaffa lite kläder för att passa in och jag funderar över om ”tricot” är detsamma som färdigsydda kläder, eller är det bara tyg? Har jag samma storlek som i min tid och finns det provrum? Man kanske syr upp, men jag vill ha det fixt och färdigt! Jag går in …

Ni förstår ju själv att det kommer att ta tid att börja leva detta livet, men det ska gå! Det blir till att ta väldigt små steg framåt och kanske är jag på ett sidospår, men det struntar jag i – jag går min egen väg!

Fortsätter

… min vandring i östra gamla staden och tror faktiskt jag ska försöka göra det lite mera riktigt. Jag låtsas helt enkelt att det inte finns någon återvändo och att jag måste klara mig här och nu (då alltså) på något sätt. Får se hur det går … Jag har inga pengar på mig, mer än någon tjuga och ett par enkronor. Har svårt att tänka mig att mina slantar gäller och att försöka förklara hundra års penningutveckling låter sig knappast göras. Har ju Visakortet, men det är nu bara ett kort utan Visa. Hungrig och utan pengar … Jag måste fixa ett jobb, men det gör man nog inte på en dag även om jag vet att det finns gott om fabriksjobb för kvinnor. Men fabriksjobb … Det är väl ingen idé att komma stickande med examina hit och dit för det är väl lika värdelöst här och nu som mina pengar och Visakortet. Ser en speceributik på hörnet Stora Nygatan och Fabriksgatan och jag går helt enkelt dit och drar en vals …

Det gick någorlunda! Jag sa att jag kom från Sövde (var jag nu fick det ifrån) där jag tidigare tjänat som piga och att jag nu sökte arbete i Malmö. Det fanns ett biträde som kände någon som skulle kunna hjälpa mig, men jag skulle komma tillbaka vid stängningsdags. De förstod säkert att jag hade det tufft, men jag bjöds inte på något och tigger –  det gör jag bara inte! Däremot berättades det om ett nytt ångkök vid Engelbrektsgatan och jag får gå dit. Jag vet ju var nya Ångköket låg, eller ligger får det ju bli nu. Maten kostar en liten slant som jag inte har, men jag försöker ändå. Att lägga orden väl är ändå inte detsamma som att tigga! Nu gör jag det besvärligt för mig, men jag kan ju inte följa planen förrän kroppen fått sitt. Gode Gud, vad har jag gett mig in på … ?

Det gick någorlunda, men inget gratis! Det stod en man bakom mig som insåg min belägenhet och han rotade upp några slantar. Jag tror inte att han själv hade det så fett. Han sa att jag var så udda … Det var minsann han också och hans keps fick mig att tänka på buljong. På tal om buljong så fanns det en sådan på tallriken tillsammans med potatis och nåt köttliknande. Tittade på slantarna som hanterades och drog mig till minnes de där kronorna som varit morfars och som ligger i någon låda därhemma. Tror att jag har några femmor också! Mm, undrar om det kan kallas för att fega om jag skulle hämta dem … ?

Jo, jag pausar trots allt och hämtar gällande pengar för annars tar ju allt det här praktiska överhanden. Jag kommer liksom ingenstans och sover på en parkbänk gör jag inte. Hämtar startkapitalet och skaffar mig ett tillfällig boplats. Ska också leta upp en klädesbutik och skaffa mig en längre kjol så att jag kan se ut som folk. Kanske en sjalett också, för en hatt är nog inget för mig. Jag har ju minst två femmor … Så gör jag och återupptar sedan livet i östra gamla staden.

Backar

… några meter österut, men går ändå framåt, närmare bestämt till 1901. Tittar till vänster över kvarteret Betlehem där jag nyss stod. Funderar över det där trädet, var det kanske ändå trädskugga jag stod under tidigare? Att det kan kännas så viktigt! ?

Sydsvenskans Martin Andersson skrev för en tid sedan i Försvunna Malmö om Jerusalem och Betlehem, två fattigkvarter i Malmö som båda låg vid stinkande avlopp. Malmös Jerusalem uppstod i början av 1800-talet i ett område som präglades av en stor avloppsgrop och Betlehem vid ett annat stinkande avlopp – kanalen. Betlehem lär enligt stadsantikvarien A U Isberg ha varit det folkrikaste av dem och rymde i slutet av 1850-talet en kyrkoskriven församling på 1 200 personer. Beteckningen Betlehem infördes redan i början av 1850-talet i kyrkböckerna och avsåg området som avgränsades av Altonagatan, Stora Nygatan och Södra Promenaden. År 1864 fick den östra delen, som var huvudkvarteret för den betlehemska befolkningen, sitt officiella kvartersnamn. Enligt adresskalendern från 1890 var ägarna till de små husen i kvarteret Betlehem murare, fabriksarbetare, en stationskarl, lokförare, eldare, en arbetskarl, en timmerman, vaktmästare och en hyrkusk. Bland fastighetsägarna fanns också fyra änkor. 

Tittar man sedan i kyrkböckerna för kvarteret förstår man att de små husen befolkades av fler än ägarna. Malmös befolkning ökade mellan åren 1860 och 1920 från 19 000 till närmare 113 500 invånare och även om bostadsbyggandet ökade hann det inte i kapp med behovet av bostäder till de som sökte sig till staden där det fanns sysselsättning. Fabriker anlades i nästan varje vrå av den gamla staden. Textilproduktion, förpackningsindustri och livsmedelsindustri gick på högvarv tillsammans med Kockums Mekaniska Verkstad. En annan omständighet som bidrog till folkvandringen till staden var jordbruksrationaliseringen runt om i Skåne. Arrendebönderna fick välja på att bli statare eller fattighjon eller att utvandra från hemtrakterna Många föredrog att invandra till städerna, oftast Malmö, där de sålde sin arbetskraft. Under 1800-talets senare hälft uppkom arbetarstadsdelar på Kirseberg, Östra Förstaden, Lugnet, Sofielund och Möllevången. Som arbetarbostäder var de ingen prydnad för staden. Tidningen Malmö Nya Allehanda skrev: Många av dessa bostäder är så beskaffade, att polisen rätteligen borde förbjuda hyresvärdarna att uthyra dem. 

Efter ovanstående utflykt är jag tillbaka i bild och det är år 1901. Industrialismen har drivit fram en kraftigt ökad energikonsumtion och utvecklingen av den elektriska teknologin har lett till att vattenkraft börjat användas för att alstra elektricitet. Det bildas ett privat elbolag i Malmö, men 1899 beslutar staden att själv anlägga ett elverk och det är det vi nu kan beskåda till höger om oss. 

Man borde backa lite oftare, det skapar sammanhang och sprider ljus i dunkla vrår. Jag stannar kvar i tiden kring förra sekelskiftet i gamla stadens östra delar för det är så mycket jag vill lysa upp, för mig själv och förhoppningsvis även för andra. 

Nu står jag här

rorsjogatan-och-grand-r

… på Stora Nygatan och tittar ner i Rörsjögatan. Eller är det Gasverksgatan? Det visar sig … Ingenting är sig likt, men jag känner ändå igen mig. Det beror kanske på alla gamla bilder som passerat för min syn eller så går det inte att helt radera ut hundra år hur mycket man än river och förändrar. Kämpade med en iskall januarivind på vägen hit, men gatubilden från år 1900 röjer ingen årstid. Med hjälp av skuggorna gissar jag att det är förmiddag.  Gatan är klädd med kullersten och  kanske är det mörka i gatan skuggan av ett träd som står bakom min rygg. Men nej, så är det nog inte och jag får se upp med hur jag vill att det ska vara och hur det verkligen förhåller sig. Gatlyktan till höger får mig att tänka på lyktgubbar och gasverket som ligger till höger, en bit utanför blickfånget. Längst ner i gatan ligger ett hus som verkar bekant även om jag aldrig sett det i verkligheten. Det måste vara Stora Kvarngatan i Carolikvarteren. Det känns så tyst, men det beror säkert på att det tar lite tid att koppla upp eller kanske snarare koppla om. Det bästa är nog att bara försöka vara i en annan tid, och se vad som händer. Där står en rullebör och den kanske hänger samman med det som jag ville göra till en trädskugga. Gatuarbete? Det går en kvinna längre bort i gatan! Tänk, jag såg henne inte förrän nu. Kan jag trampa ut här i mina moccastövlar? Jag känner mig helt plötsligt bortkommen och fel!

sn

Vrider blicken åt vänster upp i Stora Nygatan och det blir lite mera nu. Där står ju huset på hörnet till Fabriksgatan och det senare kapade tornhuset bredvid våra dagars Panduro. Längst bort ser jag Yllefabriken. Jag börjar känna rörelse omkring mig och det är inte så tyst längre. Med lite god vilja märker jag till och med om inte dofter så lukter. Det senare handlar nog om vetskap, men vill man riktigt mycket så …

Det här blev mycket trevande och kännande, och jag plockar därför fram Malmö stads historia del 4 eller annan lämplig guide som förstärkning/fakta kring det jag ser och upplever. Det blir kanske ett bra sätt att ta sig an det hela. Låter pennan vila på bladet och återkommer.