Kategoriarkiv: Sydsvenskan och Kvällsposten

Förra inlägget

3250F-R-2

…  blev i grevens tid för här kommer Stadsbudsföreningen No 1 och hämtar annonskontoret, då beläget ovanför möbelaffären på Själbodgatan, för transport till det splitternya Sydsvenskanhuset på Segevång (Stockholmsvägen).

Nästa inlägg kommer att ”hämta upp” Sydsvenskan på Östergatan för leverans till samma adress …

Foto: Gunnar Sixtensson daterat 1964

Mitt Malmö i Albertes Paris

albertes paris

Här på Södra Promenaden stannar jag alltid upp och blir både glad, orolig, ressugen och jag vet inte vad …  Får lust att stoppa första bästa som bara passerar och säga: men ser du inte? Dryftade känslan med en god vän och fick det här klippet ur en gammal dagstidning. Min känsla vid den här platsen kan nog inte beskrivas bättre än vad Sydsvenskans Madeleine Brundin gjorde för 10 eller kanske 20 år sedan.

Tankarna vandrar till Paris

Alberte upplever Paris i Cora Sandels ‘Alberte’-trilogi: ‘Genom breda och raka, smala och krokiga gator. Gator som luktar bensin, parfym, puder och gator som luktar olja, pommes frites, pannkaka. Regelbundna korrekta gator där husen står och ser ut som de är och andra där skyltar, markiser, affischer, reklampåhitt av alla slag trängs på varandra, upplöser och förskjuter konturer, trollar bort alla bärande ytor i ett myller av brokiga bitar. Gator som sorlar av muntert mänskligt liv medan två rader av ljusa lövkronor löper ihop i ett soldis långt framme, och dystra gator fulla av kall skugga, kallt öde, av något tryckande beklämmande som håller solen borta … Ge sig ut i det. Driva, ströva omkring, se på, suga det till sig … ‘

Det är ju så det är, vi präglas av föreställningar, barndomens tidiga intryck och litterära beskrivningar, och använder mer eller mindre omedvetet dessa för att bedöma det vi ser. Det är konst och litteratur eller starka händelser som gör staden tydlig för oss.

Oscar Wilde har sagt att naturen efterhärmar konsten. Landskapet finns inte förrän det är beskrivet.

Det är i själva verket en intressant tolkning som äger rum. Vi ser inte bara det som finns att se, utan vi känner och associerar hämningslöst. Staden blir inte bara synlig utan får också ett liv och ett innehåll i vår inre värld. Sant eller ej, stadens väsen är individuellt. Jacques Werup har sitt Malmö, jag har mitt.

När jag ser Södra Promenaden tänker jag alltid på Alberte i Paris. Det har att göra med trädskuggorna som faller på fasaden, med kanalen framför, med takkuporna och rummen som skymtar där bakom, med balkongräckena och husens rytm i tydligt indelade höga våningar, fönstrens stående form och indelning i lufter, den markerade sockeln och takfotgesimsens profilering.

Husraden fortsätter österut med tre lägre hus och så ett smalt hörnhus på nr 45 i fyra våningar och indragen takvåning. Huset är putsat och har för ovanlighetens skull gula fönstersnickerier. På gården reser sig ytterligare en byggnadskropp, en våning högre. Fasaden har band under fönstren och ett solur med texten: Akta på tiden – tiden ej aktar.

akta på tiden Så får vi lite praktiskt vardagsfilosofi på vår vandring genom staden.

Som en dröm

Det är ju ”Mellotider” igen och det får mig att tänka på en mångsidig artist som också i dessa sammanhang hade en stark profil. Han deltog med elva låtar och vann två gånger, men representerade endast en gång Sverige i Eurovision Song Contest. På den tiden var relgerna lite annorlunda och en vinst i uttagningen innebar inte med automatik att artisten fick sjunga den i ESC.

Östen 2

Som ni ser och förstår syftar jag på sångaren, musikern, textförfattaren och tonsättaren Östen Warnerbring, född och uppvuxen i Malmö. En folkkär artist med många strängar på sin lyra. Det var i Wien den 8 april 1967 som Östen tävlade för Sverige med  Som en dröm och jag minns att jag vid det tillfället satt på flygbåten mellan Malmö och Köpenhamn och hörde honom framföra melodin.  Raspiga högtalare, men ändå …

Östen avled 2006 och det har känts  som om denne store artist redan blivit bortglömd, men till min glädje läste jag nyligen att Malmöjournalisten Christer Borg i höst kommer ut med en biografi om Östen. Bland annat kommer en klippsamling och intervjuer med folk som jobbat med Östen att ligga till grund för Östen med rösten. Enligt Christer Borg, som började som nöjesjournalist 1962 och bland annat arbetat på Kvällsposten i många år, är Östen Warnerbring den artist som han följt närmast. Ser fram emot detta och hojtar när boken är på gång. Den kommer definitivt att hamna i bokgalleriet.

 

Vi backar …

… till inlägget om Kvällspostens annonskontor på hörnet Östergatan och Mäster Nilsgatan. Såg att det även finns bilder i gömmorna från tiden då Gullbrantson & Möller drev sin Glas- och Porslinsaffär här och detta är en av dem. Victor Gullbrantson, född 1879 och grosshandlare i Malmö, kan jag hitta, men vem var Möller? Vi kan även se skyltarna till A J Ahlgrens butik bredvid Gullbrantsons.  A J Ahlgren startade sin verksamhet i början av 1900-talet som importör av sydfrukter, kaffe och konfektyr. Det fanns ytterligare en butik på Södra Förstadsgatan och två butiker i Lund. Ägarna har under årens lopp varierat, men Ahlgrens konfektyr har bestått. Butiken ligger numera i Valhallapalatset på Södertull. Den här omstarten av inlägget gav, förutom Kvällsposten som vi redan ”köpt”, både glas, porslin och konfektyr!

Den Bilden Ahlgrens konfektyr Östergatan Malmö

Gullbrantson & Möller och A J Ahlgren på hörnet Östergatan och Mäster Nilsgatan omkring 1950.

Den Bilden Östergatan gamla Malmö

Kvällspostens annonskontor i samma fastighet på 60-talet.

Den Bilden Östergatan Kvällspostens kontor

Foto Gunnar Sixtensson

Pressen på Baltiskan

15 maj 1914

För Baltiskans hela utställningsperiod från den 15 maj till den 4 oktober 1914 utsågs en presskommissarie. Valet föll på redaktören för Folkets Tidning i Lund, Waldemar Bülow. Han och hans kontor på utställningsområdet hade att koordinera, lotsa, informera och visa alla tillresta in- och utländska journalister, redaktörer och tidningsfotografer till rätta på den ofantliga utställningen. Kontoret låg först på Pildammsvägen 7 men flyttades i maj till administrationsbyggnaden på utställningsområdet. I omedelbar närhet till denna byggnad kom utställningens pressbyrå att ligga, med ingång endast inifrån utställningen. Ett åttiotal svenska och ett femtiotal utländska tidningar var representerade på Baltiskan under den tid den varade. Tillströmningen av journalister var störst vid invigningen och veckorna därefter. I en liggare på pressbyrån registrerade 154 tidningsmän sig genom att uppge sina tillfälliga uppehållsadresser i Malmö under utställningstiden.

Journalister som var bosatta i Malmö fick presskort (frikort) i pressbyrån genom att deras redaktioner skickade en ansökan med journalistens foto till presskommissarien. Tidningsmän i övrigt fick legitimera sig med foto på plats i pressbyrån för att få frikort. Folket i pressbyrån tog dock inte så hårt på fototvånget. Oftast räckte det med att vederbörande visade upp ett enkelt visitkort med påtryck att han var anställd på någon tidning. Det gällde ju att vara extra tillmötesgående när nu den dittills största utställningen i sitt slag i Norden anordnades med oanade möjligheter till reklam.

För svenska tidningsmän var presskorten av två slag: ett tillfälligt, med beteckningen G1, som gällde för högst fjorton dagar, och ett, med beteckningen G2, som gällde för hela utställningstiden. G1-kortet bestod av förtryckt kartong som satt i block och revs av till den besökande. De utfärdades till ett antal av 1 418 stycken. G2-kortet utgjordes av en tryckt biljett som klistrades fast på baksidan av vederbörandes foto. Av dessa utfärdades 34 stycken.

En tredje korttyp som också gällde hela utställningsperioden, men som saknade särskild beteckning utfärdades i form av en liten 4-sidig trycksak där innehavarens fotoförsedda medlemskort i någon journalistförening häftades fast. Detta kort kunde även utländska tidningsmän utnyttja. Av dessa utfärdades 157 stycken.

I motsats till vanliga inträdesbiljetter till utställningen berättigade presskorten till fri entré även till konstutställningen, turist- och industriutställningen med flera avgiftsbelagda paviljonger, samt till alla förlustelser på nöjesfältet och till alla hissar på området.

För att så mycket som möjligt underlätta pressens behov av illustrationsmaterial fick journalister och tidningsfotografer avgiftsfritt fotografera på utställningen, men bilderna fick bara publiceras i deras egna tidningar. De fick inte säljas separata som foton, vykort eller på annat sätt genom kataloger, broschyrer, böcker etc. Särskilda fotografipass utfärdades. Hovfotografen Albert Wilhelm Rahmn hade annars ensamrätt till all fotografering på utställningen, och han sålde vid behov sina egna bilder till pressfolket för 3-4 kronor per styck.

För en utställning av de dimensioner som Baltiska skulle ha krävdes ett reklamarbete av dittills okänd omfattning. Redan under sommaren 1913 började distributionen av artiklar, notiser och meddelanden om utställningen till alla tidningar i de utställande länderna samt till några tidningar i Norge, England, Frankrike och USA. Flera in- och utländska tidningar tryckte upp speciella utgåvor som bara handlade om Baltiskan och Sveriges natur och historia. Massor med svenska, och i synnerhet skånska, företag uppmärksammades på detta sätt internationellt. Tidningarnas specialnummer kunde i några fall också köpas på utställningen. Illustrierte Zeitung i Leipzig ägnade ett 82-sidigt nummer enbart åt Baltiskan. Paristidningen Le Temps gav ut ett 16-sidigt nummer med artiklar om Sverige, Skåne, Malmö och Baltiskan. Sydsvenska Dagbladet Snällposten gav ut ett 70-sidigt, rikligt och väl illustrerat ”riksnummer” med anledning av utställningen.

En omfattande annonsering skedde också. I Sverige infördes annonser i ett 80-tal tidningar med växlande periodicitet. Annonser av mer lokal natur infördes framför allt i Malmö- och Köpenhamnspressen, och efter omständigheterna i övrig Skånepress.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare

Var bodde man under Baltiskan?

Grand Hotel Fersen

Bilden föreställer Grand Hotel Fersens präktiga, tecknade reklamannons på första sidan av Sydsvenska Dagbladet Snällpostens nummer på Baltiska utställningens invigningsdag den 15 maj 1914. Hotellet invigdes vid samma tid. Det uppfördes efter ritningar av Malmöarkitekterna August Ewe och Carl Melin, och var avsett att hysa de utställningsbesökare som anlände från landsorten och utlandet.

I annonsen ses också, förutom det obligatoriska Stora tornet, en skiss av en spårvagn märkt ”TILL UTSTÄLLNINGEN”. Två tillfälliga spårvägslinjer, kallade X1 och X 2, ledde från Centralstationen respektive Lundavägen till utställningens huvudentré. Hotellbyggnaden blev bostadshus efter att utställningen avslutats i oktober, och fick adressen Fersens väg 3.

Grand Hotel Fersen var ett av de 16 hotell som fanns i Malmö vid denna tid, men dessa räckte inte på långt när till för de utsocknes folkmassor som förväntades lockas till utställningen. Utöver hotellen fanns 25 ”offentliga logiställen”, och tillsammans kunde de erbjuda 1 000 resanderum. Alla dessa var sedan flera veckor tillbaka fullbokade för flera varierande tidsperioder framöver. De rumspriser som hotell- och logivärdar ville ha per dygn kunde uppgå till 7 kronor eller mer, men det avskräckte ingen. Lyckades man inte få någon logi inom dessa branscher, kunde man för betydligt moderatare priser låta sig inkvarteras i något av de 3 250 mindre privatrum som lägenhetsinnehavare hade anmält till Baltiska bostadsbyrån, men på invigningsdagen hade bara cirka 500 av dessa hyrts ut.

Baltiska bostadsbyrån ställde under sommarmånaderna också Östra Förstadsskolan (Rörsjöskolan), Mellersta Förstadsskolan, Pildammsskolan samt Johannesskolan till förfogande för större besökarsällskap utifrån. För dessa blev inkvarteringen billigast, om också inte bäst. Man räknade med att besökarströmmarna till dessa lokaler skulle bli som livligast under gymnastikveckan (6-13 juni), skytteveckan (25-28 juni) och idrottsveckan ( 3-10 juli).

Folkskolestyrelsen fick rätt att avkorta elevernas vårtermin med 14 dagar i juni, men genom att dra in påsklov och andra lovdagar, då eleverna istället pluggade läsning i lärosalarna, blev vårterminen bara tre läsdagar kortare än vanligt. Det var i första hand skolornas gymnastiksalar som utnyttjades till inkvartering. Man beräknade att cirka 3 000 madrasser skulle komma att användas som bäddar. Dessa hämtades från militära förråd. Skolvaktmästarna fick i uppdrag att hålla ordning i salarna och se till att bäddning och rengöring sköttes ordentligt. Avgiften för inkvartering i en skola översteg inte självkostnadspriset. Som exempel kan nämnas Föreningen för friluftslekar, som inkvarterades i fyra dygn på Östra Förstadsskolan. De 125 ungdomar som anlände dit betalade totalt 150 kronor.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare