Dessa  bilder ur mitt album för mig i minnet till vår lägenhetsbalkong på 4:e våningen, Regementsgatan 17, och jag tittar ner mot tomten där Saga-biografen snart ska börja byggas. Året kan nog vara 1958. Jag kan inte se den lilla korvkiosken där min kompis Birgitta och jag brukade köpa en ”falsk” för 25 öre. Istället verkar det ligga ett grönsakstånd där. Kan det vara livsmedelsbutiken intill som flyttat ut grönsakerna?  Korvkiosken har kanske redan flyttat till gräsplätten mellan Östra Ryttmästaregatan och Östra Stallmästaregatan på Skvadronsgatan, där den sedan fick ligga. Det var nog ett bra läge, för biobesökarna strömmade efter föreställningarna ut på Lundbergsgatan intill. En ”falsk”, eller om man hade råd, en riktig korv med bröd, satt bra då.

På husgaveln mot ödetomten gör Knut Öberg reklam för firman Adler. En gammal tysk firma som gjorde bilar, cyklar, motorcyklar och kontorsmaskiner. Här handlar det nog om kontorsmaskiner. I våningen över oss bodde fru Bertha Adler, som inte alls hade någon koppling till firman, det är bara namnet som ger associationer. Hon var en vänlig dam som inte gjorde så mycket väsen av sig.  Det var bara hennes kaffekvarn vi märkte av. Den måste ha varit monterad i väggen och hördes rätt ordentligt! Hon kokte mycket kaffe! För något år sedan hittade jag av en slump en artikel om henne i boken ”Malmökvinnor” av Margaretha Schenlær.
Bertha Dahl, som hon hette som ung, växte upp inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Betaniakyrkan, men revolterade redan ganska tidigt mot det religiösa livet. Lärde sina tre småsystrar självständighet och att kunna stå för sina åsikter. Det måste ha krävt stor styrka med tanke på hennes bakgrund. Som vuxen var hon socialt engagerad och mycket aktiv i Malmö Flyktingkommitté samt inom Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Hon blev vid 71 års ålder ordförande för dess Malmökrets! Det var en beundransvärd kvinna! Hon blev 94 år! Tänk, det hade vi ingen aning om då! Hon har i alla fall satt Regementsgatan 17 på kartan!

Sagabiografen invigdes den 11 september 1959 och det var häftigt att ha en bio så nära och vi gick ofta dit. Nåja, Fontänen på Fridhemstorget låg också inom räckvidd. Den invigdes 1957. På Saga visade man bl.a. Husmorsfilmer och det var rätt roligt att följa med mamma dit. Det delades ut varuprover på de föreställningarna och det var inte helt fel!  Husmorsfilmerna kan väl sägas vara en föregångare till TV-reklam, men här var det riktat enbart till HUSMÖDRAR, ingen Husmäns reklam där inte! Minns annars mest två filmer från den biografen, även om det måste varit många filmer jag såg där. Den första handlade om sångaren Mario Lanzas liv och slutade väldigt sorgligt. Det kändes pinsamt att sitta och böla på bio när man betraktade sig själv som rätt kaxig tonåring, så det blev lite kämpigt där … Den andra filmen var ”Vampyrernas Natt” av Roman Polanski, 1967. Hade varit och sett den och tyckte den var jättebra och ville jag bjuda min 13-årige lillebror en kväll när föräldrarna var borta –  bara för att glädja honom – men åsamkade tydligen honom ett trauma! Först flera år senare fick jag höra att han länge hade haft många otäcka mardrömmar efter den filmen! Det var ju inte meningen! Inte första gången jag utsatte honom för sådant, men det är en helt annan historia!

Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Foto: Gunnar Sixtensson

När jag tittar på föregående inläggs kranbild över ett Malmö i förändring, kommer jag att tänka på andra tider och andra kranar som på sitt sätt format, och formar Malmö. Kranar som används i hamnen för att lossa och lasta fartyg, bidrar som ett nav i ett samhälle som i allt större utsträckning är beroende av import och export. Numera har den äldre tidens lossning och lastning av styckegods i små enheter som lagrades i hamnen, ändrats till att  godset förpackas i container som sedan körs direkt ut till kunden.

Den episod med kranar som jag kom att tänka på var från ”den gamla goda tiden”, en novemberdag i början på 1980 talet och lossning av styckegods i små enheter. Detta var, om jag minns rätt, antingen att vi lossade frukt från Argentina, eller att vi lastade mjöl för SIDA-projekt. I vilket fall som helst så började dagen med fint, lite kyligt väder, som sedan på eftermiddagen övergick till blåsigt, som i sin tur övergick till full storm. Kranförarna blev tillsagda att snarast komma ner från kranarna, låsa fast kranarna i stormlåsen, och vänta ut stormen, för att sedan återgå till det avbrutna arbetet. Sagt och gjort, men stormen ville annorlunda. I raden av kranar, det var sju eller åtta i en rad, fick vinden fatt i en av kranarna som slet sig och gled iväg för att i krocka med en annan kran i linjen, som i sin tur krockade med nästa. Till slut gled tre kranar iväg i hög fart för att nå slutet på kranbanan, men där kunde kranbanan inte heller stå emot trycket utan hela rasket brakade ihop i en hög. Det blev slutet för de tre kranarna. De ersattes aldrig, och kranbanan skars helt enkelt av för att sedan, liksom resten av kranarna, skrotas. På något vis var det som om den stormen gjorde slut på en epok i hamnens historia. Fler och fler kranar skrotades, eller flyttades runt i hamnen för att till slut i princip helt försvinna. Nu finns det bara ett fåtal kranar kvar i Malmö Hamn (CMP), någon inne i Frihamnen och resten ute i Bulkhamnen. En epok går sakta mot sitt slut. Hamnen har ändrat karaktär. Numera är de kranar man kan se i Malmö mestadels byggnadskranar, kranar som formar och förändrar Malmö som stad, skapar en ny stad med nya möjligheter och tillför nya utmaningar.

Benny Ernstsson
Inläggsförfattare

Foto Benny Ernstsson ©