En mycket speciell känsla att exakt på dagen 100 år efter invigningen av Baltiska utställningen i Malmö, uppleva delar av den konsert som gavs vid invigningen, ikväll framförd av Malmö Akademiska Kör och Orkester. Huvudnumret, Hugo Alvéns kantat Baltiska hav som skrevs speciellt för detta tillfälle, har inte framförts sedan dess – inte förrän ikväll. Det infann sig en märklig känsla av gemenskap med människor som för länge sedan är borta.
För Baltiskans hela utställningsperiod från den 15 maj till den 4 oktober 1914 utsågs en presskommissarie. Valet föll på redaktören för Folkets Tidning i Lund, Waldemar Bülow. Han och hans kontor på utställningsområdet hade att koordinera, lotsa, informera och visa alla tillresta in- och utländska journalister, redaktörer och tidningsfotografer till rätta på den ofantliga utställningen. Kontoret låg först på Pildammsvägen 7 men flyttades i maj till administrationsbyggnaden på utställningsområdet. I omedelbar närhet till denna byggnad kom utställningens pressbyrå att ligga, med ingång endast inifrån utställningen. Ett åttiotal svenska och ett femtiotal utländska tidningar var representerade på Baltiskan under den tid den varade. Tillströmningen av journalister var störst vid invigningen och veckorna därefter. I en liggare på pressbyrån registrerade 154 tidningsmän sig genom att uppge sina tillfälliga uppehållsadresser i Malmö under utställningstiden.
Journalister som var bosatta i Malmö fick presskort (frikort) i pressbyrån genom att deras redaktioner skickade en ansökan med journalistens foto till presskommissarien. Tidningsmän i övrigt fick legitimera sig med foto på plats i pressbyrån för att få frikort. Folket i pressbyrån tog dock inte så hårt på fototvånget. Oftast räckte det med att vederbörande visade upp ett enkelt visitkort med påtryck att han var anställd på någon tidning. Det gällde ju att vara extra tillmötesgående när nu den dittills största utställningen i sitt slag i Norden anordnades med oanade möjligheter till reklam.
För svenska tidningsmän var presskorten av två slag: ett tillfälligt, med beteckningen G1, som gällde för högst fjorton dagar, och ett, med beteckningen G2, som gällde för hela utställningstiden. G1-kortet bestod av förtryckt kartong som satt i block och revs av till den besökande. De utfärdades till ett antal av 1 418 stycken. G2-kortet utgjordes av en tryckt biljett som klistrades fast på baksidan av vederbörandes foto. Av dessa utfärdades 34 stycken.
En tredje korttyp som också gällde hela utställningsperioden, men som saknade särskild beteckning utfärdades i form av en liten 4-sidig trycksak där innehavarens fotoförsedda medlemskort i någon journalistförening häftades fast. Detta kort kunde även utländska tidningsmän utnyttja. Av dessa utfärdades 157 stycken.
I motsats till vanliga inträdesbiljetter till utställningen berättigade presskorten till fri entré även till konstutställningen, turist- och industriutställningen med flera avgiftsbelagda paviljonger, samt till alla förlustelser på nöjesfältet och till alla hissar på området.
För att så mycket som möjligt underlätta pressens behov av illustrationsmaterial fick journalister och tidningsfotografer avgiftsfritt fotografera på utställningen, men bilderna fick bara publiceras i deras egna tidningar. De fick inte säljas separata som foton, vykort eller på annat sätt genom kataloger, broschyrer, böcker etc. Särskilda fotografipass utfärdades. Hovfotografen Albert Wilhelm Rahmn hade annars ensamrätt till all fotografering på utställningen, och han sålde vid behov sina egna bilder till pressfolket för 3-4 kronor per styck.
För en utställning av de dimensioner som Baltiska skulle ha krävdes ett reklamarbete av dittills okänd omfattning. Redan under sommaren 1913 började distributionen av artiklar, notiser och meddelanden om utställningen till alla tidningar i de utställande länderna samt till några tidningar i Norge, England, Frankrike och USA. Flera in- och utländska tidningar tryckte upp speciella utgåvor som bara handlade om Baltiskan och Sveriges natur och historia. Massor med svenska, och i synnerhet skånska, företag uppmärksammades på detta sätt internationellt. Tidningarnas specialnummer kunde i några fall också köpas på utställningen. Illustrierte Zeitung i Leipzig ägnade ett 82-sidigt nummer enbart åt Baltiskan. Paristidningen Le Temps gav ut ett 16-sidigt nummer med artiklar om Sverige, Skåne, Malmö och Baltiskan. Sydsvenska Dagbladet Snällposten gav ut ett 70-sidigt, rikligt och väl illustrerat ”riksnummer” med anledning av utställningen.
En omfattande annonsering skedde också. I Sverige infördes annonser i ett 80-tal tidningar med växlande periodicitet. Annonser av mer lokal natur infördes framför allt i Malmö- och Köpenhamnspressen, och efter omständigheterna i övrig Skånepress.
Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare
Den 15 maj 1914 invigdes den Baltiska Utställningen!
Om dagens invigning av det Baltiska jubileumsåret och andra arrangemang kring utställningen
kan du läsa här: Malmotown.com
Vi kanske ses í Pildammsparken!
Ingen makalös insats, men den gav poäng!
Malmö FF – Halmstad BK 3 – 1!
Foto: Gunnar Lundh
Lördagen den 10 maj 2014
Ett sådant träd finns inte, det är något farbror Bengt, en vän till familjen, hittat på, (farbror Bengt hittade på många roliga uttryck och fraser), men häromdagen gick vi rakt på ett sådant under vår morgonpromenad i Pildammsparken. I en gammal hängpil vid Lilla dammen, står en Kanadagås och trampar – högt upp i trädet!
Den trampar för att hålla sig fast på den sluttande grenen och försöker mata sina ungar. Vi är helt förbluffade! Hur har den hamnat där? Visst – den kan flyga, men en gås har ju inga klor att hålla sig fast med, bara simfötter! Och de har normalt sina bon i gropar i marken och ruvar i cirka 30 dygn; har kollat på nätet! Honan måste ha sökt sig upp i trädet för att undgå ”fienden”, det vill säga de som pickar deras ägg för att minska stammen! Jag har ingen kamera med mig vid tillfället, så jag skyndar hem efter den, för jag bara måste föreviga detta! När jag kommer tillbaka har både den och ungarna flyttat upp ett snäpp i trädet och nere på marken står gåskarlen och ”skäller” på mig för att jag stör hans familj. Jag skyndar mig att ta några bilder och lämnar dem sen ifred.
Kom aldrig mer och säg att någon är dum som en gås!!
Karin Sixtensson
Inläggsförfattare
Jag cyklar längs Fågelbacksgatan – förbi 34 A, trappan i vilken jag bodde tills jag var 7 år och där jag hade mina kompisar, Ingemar, Susanne och Lisbeth. Korsar Beridaregatan och kör in i Rönneholmsparken. Jag är på väg till Erikslust för att handla.
Så blir jag plötsligt 5-6 år igen och är istället på väg till lekskolan Parkhyddan, en bit in i parken. Det är antingen förmiddag eller eftermiddag. I lekskolan eller Kindergarten, som det också kallades, gick man bara några timmar om dagen. Lite pirrigt var det att gå in i ”skogen”, men det var ju inte så långt hemifrån, bara några hundra meter. Mamma behövde inte följa med mer än de första gångerna. Jag kommer fram till lekskolan som är inhyst i en gammal villa med veranda och snickarglädje, går in genom dörren och träffar de andra lekskolebarnen. Där stoppar minnet. Vad vi lekte och vem som mer gick där kommer jag inte längre ihåg. Kanske gick Susanne där också. Vi lekte i alla fall mycket tillsammans. Hon kom från Danmark och vi talade bara danska med varandra.
Endast två riktiga minnesbilder från lekskolan finns kvar och de är båda i samband med sånguppvisningar. Det ena är när jag var Pepparkaksgumma i en dräkt som mamma sytt, (det är inte så länge sen jag slängde den), och den andra – den starkaste – när jag uppträdde som Kantarell. Jag kan fortfarande se framför mig hur jag står där i den gula hatten som liknar en kockmössa, tillsammans med andra barn i liknande utstyrsel. Vi framför den välkända sången av Jeanna Oterdahl: ”Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken? / Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken / Den är gul och den är grann, passar just en sådan man / passar åt herr Kantarell bort i enebacken.” Publiken bestod av förtjusta och okritiska föräldrar, då liksom nu! Vad som hände efter framträdandet, om det gick bra ,om jag tyckte det var roligt eller pinsamt – är borta i minnets dimmor!
På grunden där Villa Parkhyddan låg, finns nu en grusfotbollsplan och intill den en lekplats, så det är fortfarande en plats för barn.
Hemma igen efter cykelturen, hittar jag på Wikipedia en bild på villan och uppgifter om ägare och byggherre. Jag citerar valda delar ur artikeln författad av Sven Rosborn:
”Axel Julius Stenberg, född 18 september1866 i Lund, död 31 december1947 i Malmö, var en svensk arkitekt, byggmästare och biografägare, verksam i Malmö. Tidigt blev Axel och Anna Stenberg intresserade av filmtekniken. 1912 stod hans ritade och ägda biograf Victoria klar invid Södra Förstadsgatan. Denna byggnad var en av de första i landet som uppförts enkom som biograf. Strax därefter inredde han en mindre biografsalong, Mignon, vid Gustav Adolfs torgs norra sida (senare Smultronstället och Piccadilly). Han kom också att äga Metropol i Karlshamn.
Kombinationen arkitekt/byggmästare, husägare och biografägare gjorde honom till en förmögen man. Liksom dåtidens Malmönobless skaffade han sig därför en sommarvilla utanför staden. Denna, Villa Parkhyddan, låg invid Rönneholm på vägen ut till Limhamn. Detta område strax utanför den dåtida stadsbebyggelsen kom att bli mycket populärt bland de rikare i Malmö. I början av varje sommar samlades familjerna vid nuvarande Stadsbiblioteket och drog i charabang ut till sina sommarvillor.”
Det var alltså inte vem som helst som byggt och ägt Parkhyddan, utan en man som gjort betydande avtryck i Malmö och dess arkitekturhistoria. Mycket av det han skapat finns fortfarande kvar, bland annat huset på Regementsgatan 10, Gustav Adolfs palatset, bostadshus vid Davidshallstorg, Kürzels Spinnerifabrik vid Ystadvägen och inte minst Victoriateatern! Se vad man kan lära sig av ett minne, framkallat genom en cykeltur på barndomens gata!
Karin Sixtensson
Inläggsförfattare
Dåbild ur Wikipedia/ Sven Rosborns släktalbum
Ser dagligen många bilder och alla har på olika sätt något att berätta. Vackra, spännande, informativa och berörande. Bild läggs till bild och plötsligt dyker den upp – den där bilden som tar andan ur mig. En bild som griper tag i mig och känns så nära, men ändå så långt ifrån … Gripbar, men ändå ogripbar. Här representeras en tid av någons nära och kära i vårt gamla Malmö. En tid som de flesta av oss aldrig upplevt, men som format oss ändå, oavsett om vi är barn eller barnbarn till den. Hade jag nu kommit så nära jag ville, fått svar på alla frågor om då, hade förmodligen bilderna tappat sin glans och sökandet upphört. Starka bildmöten är sökandets belöning, och måste nog alltid sluta på samma sätt – ”ta fatt mig då hon ropade, och slank i dörren in …”
Textcitat ur ”Beatrice-Aurore” skriven av Harriet Löwenhjelm
Foto: Brita Påhlsson och Inga-Lisa Ohlsson på Gustav Adolfs torg i slutet av 30-talet.
Måndagen den 5 maj 2014
