månadsarkiv: december 2014

Vargavintrar

2950S-R

Tidiga 40-talets vintrar var inget för veklingar. Vintern 1942 uppmättes i Malmö, – 28 grader! Det var 20 minusgrader veckor i sträck och isen bar ända till Köpenhamn. Kriget pågick för fullt ute i Europa och här hemma hade vi förutom kyla och ransonering även mörkläggning att tampas med.  Strålkastarna från trafiken avskärmades så att endast en svag ljusmarkering lyste i gatan som vägledning för fordonsförarna. Spårvagnskonduktörerna lär ha burit ficklampor om halsen för att kunna klippa biljetter och endast små ljuspunkter som gav ledljus fanns i vagnarna. Tänk er att gatorna var mörka och inget ljus sipprade ut från varken butiks- eller bostadsfönster. Ändå var vi väldigt lyckligt lottade!

Dessa vintrar har jag många gånger hört talas om och Gunnar Sixtensson har med flera vintriga 40-tals bilder dokumenterat vintern och kylan. De vi ser på bilden är Gunnars syster Inga och en kamrat till henne vid Limhamnsfältet. Inga berättar att bilden är tagen vintern 40/41 och hon minns den mycket väl och berättar vidare att det var samma år som hon läste för prästen.

Vad Inga blickar mot visar jag i nästa inlägg …

Trekungamötet 1914

Trekungamötet

Ur malmöitisk synvinkel fokuserades året 2014 med rätta på Baltiska utställningens 100-årsjubileum. Att det samtidigt var 100 år sedan första världskriget bröt ut blev av förklarliga skäl inget att fira med samma intensitet, men det ska noteras att krigsvindarna ändå kom att fläkta in över Malmö veckan före jul 1914. Det berodde på att de tre nordiska kungarna Gustaf V från Sverige, Håkon VII från Norge och Christian X från Danmark och deras utrikesministrar ville manifestera den nordiska samhörigheten och neutraliteten under kriget. De möttes i Malmö 18-19 december 1914.

Initiativet till mötet tillskrivs i historieböckerna den svenske kungen Gustaf V. Senare forskning (Professor emeritus Kjell Å Modéer i Elbogen 1974:4) har dock visat att den verklige initiativtagaren var kungens utrikesminister Knut A Wallenberg (1864-1943), vilken hade verkat som vd för Stockholms Enskilda Bank. Han utgjorde en motvikt till de tyskorienterade krafterna i den svenska regeringen, och framförde handels- och nationalekonomiska skäl för att de nordiska länderna skulle hålla sig utanför kriget.

Varför hölls mötet i Malmö, av alla städer inklusive de nordiska huvudstäderna? Gustaf V ville ha mötet i Stockholm, Håkon VII ville ha det i Göteborg, och Christian X ville ha det i Malmö. Det blev som Christian X ville, men i övrigt var han ovillig till mötet och fick övertalas av sin regering att ställa upp.

Gustaf V övernattade hos landshövding Robert de la Gardie på Residenset medan Håkon VII tog sitt nattkvarter hos änkefru Louise Kockum i Kockumska huset på Västergatan 4 B med entré även från Mäster Johansgatan. Christian X övernattade hos bankdirektör Carl Herslow i Sparbanken Bikupans fastighet på Mäster Nilsgatan 1 i korsningen till Östergatan – den fastighet som allmänt är känd för att alla tre kungarna befann sig där. Om det återkommer jag vid ett senare tillfälle.

Rickard Bengtsson Inläggsförfattare

Klockan i Pauli …

Klockan i Pauli

… visar tjugo över fyra!
Känns inte som det varit ljust idag, men tack och lov – snart vänder det!

Vintersolståndet inträffar för närvarande den 21 december under skottår och året efter skottår samt den 22 december det tredje och fjärde året i skottårscykeln. I år 2014 är det sista gången det här århundradet som vintersolståndet inträffar den 22 december det tredje året i skottårscykeln. Från och med år 2018 inträffar vintersolståndet den 21 december även det tredje året i skottårscykeln.

Alltså Tomasmäss den 21 december – allt enligt SMHI och Wikipedia.

Vem betraktar vem?

Vem betraktar vem

Vanligtvis har jag kontroll över bilderna, men varje gång jag bläddrar i Amirals- och Bergsgatemappen så hoppar Gustav Adolfspalatset fram och kvinnan i högra hörnet tar kommandot. Det känns som om hon ska säga något. Vem är du? eller Vad gör du?. Passerar jag platsen tänker jag: det är där hon står! Skulle hon mot förmodan stå där, ja, då har det kanske gått för långt … ; )

Amiralsgatan Då och Nu
Nej, hon var inte här och nu denna gången heller, men jag är vaksam …

Ebbas hus …

är ett litet hus/museum som visar hur livet kunde gestalta sig på öster i Malmö under 1920-talet. Husets stomme är från 1700-talet och den enkla byggnadstekniken är typisk för den som de från skånska landsbygden invandrade tog med sig till staden i samband med industrialismens första utveckling.  Denna teknik kom att dominera den enklare bebyggelsen i Malmö från 1700-talet fram till första världskriget. Gul kalkfärg, ofta färgat med guldockra och järnvitriol var typiskt liksom gröna snickerier och understruket panntak. Huset fick sitt namn efter den sista ägarinnan Ebba Olsson, som levde större delen av sitt liv i det lilla huset på Snapperupsgatan 10.

På insidan ser det ut precis som det gjorde när Ebba Olsson och hennes familj flyttade in i början av seklet. Ebba vägrade lämna sitt hem när de andra husen i området revs på 1960-talet och ersattes med nya. Huset tillhör nu Malmö Museer och är öppet onsdagar klockan 12—17.

År 1911 flyttade Olof Olsson , hans hustru Anna och deras barn Ebba och Thure in i det lilla gula gathuset på Snapperupsgatan.

Ebba och ThureSyskonen Ebba och Thure Olsson

Olof övertog det hundra år gamla huset från sin far Jöns Olsson efter hans död. Anna Olsson var inte direkt överlycklig över flytten. Ölkaféerna och bordellverksamheten i området hade gett kvarteren kring Caroli kyrka rätt så dåligt rykte. Bakom ett högt plank, på andra sidan gatan mitt emot familjens hem, låg Asylen, eller ”tosingaanstalten” som det kallades då .

Ture Olsson Snapperupsgatan 10 Ebbas husThure Olsson utanför sitt hem på Snapperupsgatan 10

Olof var stadsmätare liksom sin far. Han arbetade vid Stadsvågen i hamnen med att kontrollera vikterna på varor som lossades från fartygen. Familjen Olsson hade det förhållandevis bra ställt. Olof installerade både el och rinnande vatten i huset, vilket då ansågs som en modern lyx. Ett komplett nytt möblemang köptes till det lilla rummet mot gatan. Familjen hade också två husdjur, en kanariefågel och en hund som hette Jutta.

Ebba flyttade hemifrån när hon var femton år för att utbilda sig till hattmodist, men flyttade tillbaka till sitt barndomshem när hennes far blev sjuk. Hon bodde sedan hemma och tog hand om sin far fram till hans död. Ebba och hennes mor arbetade hemifrån som snörmakare. Efter moderns död 1961 bodde Ebba ensam kvar i huset.

Ebbas konfirmation i Sankt Petri kyrkaEbbas konfirmation i S:t Petri kyrka något år före flytten hemifrån

Under sextiotalet bestämde politikerna att de gamla husen i området kring Caroli kyrka skulle rivas för att ge plats för nya, moderna byggnader. Men Ebba var mycket bestämd, hon tänkte inte lämna sitt hem. Ebba såg hur de andra små gathusen omkring hennes hem revs och ersattes med ny bebyggelse. Själv bodde hon kvar i samma hus — med utedass på gården och kallvatten.

1984 beslutade sig Ebba för att det var dags att flytta till en modern lägenhet. Ebba och hennes svägerska donerade då huset till Malmö stad. De ville att huset skulle användas i pedagogiskt syfte för att visa barn hur man levde förr i tiden. Huset restaurerades varsamt för att bevara de tidstypiska detaljerna från början av seklet. Efter Ebbas död 1989 placerades åter familjen Olssons gamla möbler på sina ursprungliga platser.
1991 öppnade Malmös minsta museum, Ebbas hus, för allmänheten.

Museets ambition är att ett besök i Ebbas hus ska kännas precis som att hälsa på hos familjen Olsson. Där den intima stämningen, det lilla formatet och alla föremål fungerar som nycklar till igenkännande och förståelse för hur många familjer levde förr.

”Det bästa man har” …

Ebba Ebbas hus

… visade sig vara Ebba!
Någon tyckte att bilden i mitt förra inlägg påminde om Ebbas hus, det lilla museet på Snapperupsgatan i  Malmö. Jag plockade fram en del nubilder och blev mer och mer övertygad … I min bildbank hittade jag även detta fotografi av Ebba Olsson och det är ju ingen tvekan om att det är samma tös.

Jag ville ju så gärna veta mer om detta hem och det fick jag – tack vare observanta Lena i Höllviken.

Nästa inlägg är väl givet – Ebbas hus!

Det bästa man har …

Malmöhem omkring 1900

… sätter man på bordet! Nalle kan också få vara med, sa nog Otto Ohm till flickan som ser lite skeptisk ut.

Här finns mycket att titta på , men det tar en stund innan jag kan slita mig från kvinnans ansikte. Vilken utstrålning! Jag tycker mig se stolthet, glädje och kanske också förväntan.

Almanackan visar fotodagens datum – den 9 december. Det stämmer ju väl med julbonaden på väggen och skymten av en julgran. Med tanke på fotograferingen har nog granen fått komma in lite tidigare. På skrivbordet syns lite småpynt, några inramade porträtt och en prydlig hög med dagstidningar. Bilden andas värme och trevnad och här stannar jag gärna och länge. Det blev nog en god jul i detta hem – ett Malmöhem 1913.

Mistlurens ton

dimbild

I mitt förra inlägg om Hjalmar Gullberg beskrev jag mitt första möte med hans diktning. Jag var då tretton eller fjorton år, men det dröjde säkert tio år till nästa möte och det var då jag läste Mistlurens ton och upplevde ett slags igenkännande. Tonen från mistluren fanns kvar inom mig och jag minns att jag oroat frågade om var det upprepade, entoniga ljudet i natten kom ifrån. Jag fick till svar att det fartygen på Öresund som genom tonen skyddade sig från kollisioner i dimman. Jag fick en inre bild av sundet, dimman och fartygen och somnade tryggt till tonen som sedan förblivit synonym med trygghet och hemma.

I Hjalmar Gullbergs ungdomspoesi från sent 1910-tal finns ständigt mistluren på sundet som en grundton i Malmös melodi, men dikten tillkom först fyrtio år senare. Den är daterad på Södersjukhuset i Stockholm, den 5 maj 1959. Mistlurens ton ingår i Gullbergs sista diktsamling Ögon, läppar som utkom på hösten samma år.

Mistlurens ton har följt mig genom livet.
Hur jag än byter ort och armbandsur
når dimman mig och jag ser tecknet skrivet:
mistlurens ton var stadens signatur.

När hästspårvagnen tystnat och fabriken
var stängd (jag var liten och seklet ungt)
fortsatte och förstärktes havsmusiken
entonigt och blev nattens orgelpunkt.

Kassandrarop, ett värn mot undergången
för skepp, som sökte hamn och for:
O självupprepning, underlag för sången!
Mistlurens ton ur dimman där jag bor …