Alltså, Limhamn har jag ju vuxit ifrån ; )
… och raggarbil har jag aldrig åkt.
Underkjol à la Brigitte Bardot var nästan ute när jag ”vaknade till” på 60-talet
… och Elvis lånade jag knappast mitt öra, men idag trillade jag dit – på ”rubbet”.
Vilket charmigt grepp att fira 60-årsjubileum med 50-talstema!
Grattis Limhamns Museiförening!
Torsdagens nyhetsrapportering angående det saknade Egyptiska planet var nog skälet till att jag stannade till vid just den här stenen på min promenad genom Pauli mellersta kyrkogård. En flygkapten som enligt inskriptionen omkom 1961 fick mig att tänka på en annan flygkatastrof för länge sedan, den som inträffade i Ndola då FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom. Jag mindes precis var radion stod när nyheten om detta kom. Jag kom även ihåg minneshögtiden på skolgården med efterföljande ledighet och alldeles speciellt ögonblicket då spårvagnen saktade in mellan Västanväg och Rosenvång för en tyst minut. Jag var medveten om att hedrandets minut skulle komma, men när den kom blev jag osäker på om en sådan kunde gälla barn också. Jag hoppade i alla fall av cykeln och stod still lika länge som 4:an. Upplevelsen under den minuten kunde jag då inte sätta ord på, men den handlade nog om en första insikt om att vara en del av en stor värld.
Efter min promenad gick jag hem och googlade och till min förvåning så stämde datumet för flygkraschen i Ndola den 18 september 1961 med inskriptionen på gravstenen, och flygkapten Nils Åhréus tillhörde faktiskt planets besättning. Man kan väl säga att Ndola 1961 kom till Pauli mellersta i maj 2016 och spårvagnen saktade än en gång in …
Enligt Bertil Widerberg (1925-1992), samme välkände journalist som i förra inlägget beskrev den gamla telefonkiosken, hörde fastigheten som låg på Stora Kvarngatan 37 till en av Malmös skönaste. Vi är ungefär vid den plats där idag köpcentrat kv Caroli har sin entré. Själv har jag inget som helst minne av hur det såg ut just här före Carolikomplexets tid, men hade turen att hitta en dåtida bild av just nummer 37 i Malmö Museers bildarkiv. Widerberg var fullt införstådd med att alla gamla hus inte kunde bevaras, men reagerade starkt på att 1800-talet inte hade samma rätt som andra epoker att bli respekterat. Så här beskriver Widerberg i Malmö, utgiven av Bonniers förlag 1964, Stora Kvarngatan 37 i Malmö:
Själv skulle jag – hur hädiskt det kan låta – villigt offra en av de sig evigt lika korsvirkesgårdarna från 1600- och 1700-talen för att få behålla åtminstone något av de få sen-klassicistiska hus vi har kvar från tidigt 1800-tal i Malmö. Det objektiva motivet har jag deklarerat. Det subjektiva står jag gärna för: jag tycker att en byggnad som Stora Kvarngatan 37 hör till det skönaste man kan se. Här råder en senklassicism (av Schinkelskt snitt) som är monumental i det lilla. Inte ett uns av överflöd finns. Proportionerna är vägda på guldvåg. Rytmen i fasaden bygger på det konturskarpa växelspelet mellan inknappade och sparsamt utskjutande putsytor: mellan huskropp och mittrisalit, mellan stenfot och mur, mellan mur och fönsternischer, mellan mur och lisener. En klar sval mogen dag i september upplever man denna arkitektur skönast: då tecknar solen bas-relief i ljusflak och grunda skuggor. Men byggnaden är skyddslös. Dess närmaste grannar, från ungefär samma tid (1830-1840-tal?), har redan rivits. Det saneras i kvarteret. PS När denna bok är tryckt finns huset inte mer. I mitten av oktober 1964 började man riva det.
Vem kan beskriva den gamla telefonkiosken bättre än Bertil Widerberg i boken Malmö utgiven av Bonniers förlag 1964:
Taket är välvt med malvaröda fjäll och krönt av en svarvad knopp; nederkanterna beskriver mitt på vardera av de fyra sidorna en halvbågshävning. Lek med tanken på en Wagner-valkyrias pickelhuva! Själva buren som vilar på ett mjukt utåtböjt spjälverk är målad livligt gräsgrön; man träder in till sin ringning genom att öppna två halvdörrar i brösthöjd: såsom vid entrén till en saloon i Vilda Västern, eller en sjömanskrog i Santa Cruz – eller till Savoys bar från grillen, före nyordningen. I glasfältet ovanför står deklarationen Rikstelefon och ett vackert emblem bestående av en krönt stjärna från vilken fyra blixtar utgår åt vardera hållet.
Ack! Det har sitt särskilda behag att föra lokalsamtal i skyddet av en valkyriahjälm och innanför saloon-dörrar: Måtte Malmö televerk besinna sitt kulturhistoriska ansvar och låta denna kiosk få stå kvar som den har stått de senaste minst femtio åren. Jag har knackat på och tagit i träet, och jag har undersökt rutorna och spjälorna: och allting höll. Skröplighetsskäl duger åtminstone inte som motivering, infall någon skulle komma på den vandaliska idén att vilja kassera detta sköna gröna skjul. Modell är 1908 års: det borde bära respekt med sig.
Jodå, ”någon” kom på idén att kassera genom att inte nappa Telias erbjudande om att få överta de få gamla kioskerna av 1908-års modell, bortsett från den som står på Lilla torg. Övriga gamla kiosker blev ”spinkeved”, men kompenserades med meningslösa glasburar likt denna på S:t Pauli kyrkogata.
Ge mig en Treo!
… och gullregnens månad, en tid som bra som någon för Möten med Hjalmar Gullberg, en ny skrift utgiven av Gullberg-sällskapet. I denna skrift får vi läsa om diktarens möten med sin biograf litteraturprofessorn Carl Fehrman, med författarvännen Anders Österling, konstnären Agda Holst samt med jaget, världen, Gud. Vi får även några prov på Hjalmar Gullberg översatt till engelska. Skriften kan nu beställas från Den Bildens bokgalleri.
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
… berättar avsändarna av denna gratulation på Maria-dagen 1904. Det är några kvarter från Rosenholms allé på Fridhem där Maria bor och arbetar. Det är något rörande, men samtidigt intressant med här bor vi. Så nära, men ändå så långt ifrån … Det vittnar om en annan tid, tankar, krav och villkor. Idag hade nog Maria fått ett sms med Grattis på Maria-dagen! Fika? Kram!
Har noterat Gråberg och tänker klart på den Gråbergska hörnan (före Wesselshuset) på Gustav Adolfs torg. Så grosshandlaren bodde på Rosenholms allé … ja, gamla vykort kan berätta! : )
… och som alltid – ingen sommar utan Rundan!
Welcome on board!
Foto: Gunnar Sixtensson tidigt 1950-tal
Filmklipp: Citysmedjan
… vid Malmös minsta cirkulationsplats, rondellen för cyklister Kungsgatan – Kaptensgatan, klockan 08.15. Glöm att jag under nuvarande förhållanden tänker cykla på gatan här! I övrigt är jag laglydig och instämmer med artikelförfattaren nedan.
Ja, vad ska man säga om dagens derby HIF – MFF? Jag tar till Jacques Werups berömda replik som är så malmöitisk som bara någonting kan bli, bara för att prata bort resultatet … Ni har säkert hört eller läst om detta i Werups bok Hemstaden, men jag citerar ändå:
Det var en match mellan MFF och HIF, arvfienden från Helsingborg, årets match. Jag var knappt tio år och MFF kunde för mig ’aldrig’ förlora. Men HIF ledde med 2-0 en halvtimme in i andra halvlek, ’Kajan’ stod i mål för ’di blåe’, Tore Svensson hade blivit skadad och på den tiden fanns inga nya spelare att ta in. Kalle Svensson i HIF-målet gjorde fantomräddningar och tiden gick. Smågrabbarna bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna. Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.
När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: ’Adu, gå po match i en sån rockajävel’. En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.
’Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en hel art av malmöitisk humor, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta sinne för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.
Man får ju betänka att det här var under de allsvenska matchernas lugnaste år, 50-och 60-talen, alltså före det att bengalerna, smällarna och annat sattyg gjort sitt intåg i matcherna.
Fotot, MFF modell 50-tal från bokensmittuppslag, är förmodligen plockat från något gammalt Rekordmagasin.
Stående från vänster: Tore Söderholm, Henry Thillberg, ? Larsson, Nils-Åke Sandell, Pravitz Öberg, Bertil Nilsson.
Knästående från vänster: Åke Hansson, Sune Sandberg, Tore Svensson, Arne Månsson och Arthur Jönsson.
Nu kan vi väl bara gå vidare …? ; )
Doft av soltorkad tvätt med inslag av grillos och nybryggt kaffe. Surr av röster från bersåer blandat med ungars stoj. Jag ser mig aldrig mätt på livet i och kring dessa järnvägshus på Slussgatan i kvarteren Håkan och Gustav.
