… med melodifestivaluttagningstjohejsan! I kväll i Malmö! Det får mig att tänka på 1988 då vinnaren utsågs i Malmö – en stad i ljus! ; )
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv. Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv … staad i ljus … hmhm hmm …
… på Malmö Opera med premiär den 1 april. Föreställningen, som spelas på Verkstan till och med den 28 april 2017, varar cirka en timme och är lämplig för alla över 11 år.
LIEMANNEN GÅR I STREJK
Människans kraftmätning med Döden är ett klassiskt berättartema som finns i mängder av sagor och filmer. Mitt under andra världskriget skrev Viktor Ullmann ’Döden säger nej’, en tragikomisk kammaropera.
I ’Döden säger nej’ möter vi Harlekin, skämtets mästare. Men det är en trött och slokörad Harlekin. Han tycker att människan har glömt bort hur man skrattar och nu känner han sig som en bortglömd fjant i livets utkant. Han känner sig faktiskt så bedrövlig att han går till Döden och ber om att få dö. Men döden säger nej, för den som kan skratta åt sig själv, han är odödlig.
Ingen har sett Kejsaren på åratal. Han har stängt in sig själv i sitt jättepalats för att kunna regera bättre. En dag bestämmer han sig för att starta ett krig där alla ska slåss mot alla. Och den som ska leda kriget är den gamle bundsförvanten, Döden.
Döden blir högst uppretad. Förr hyllade folk honom och respekterade hans gärning. Nu får han linka bakom alla krigsmaskiner och är bara en liten hjälpreda. Döden får nog och går i strejk. Ingen människa kan längre dö.
Men utan döden fungerar inte livet. På slagfälten kämpar soldaterna för livet för att dö. Kejsaren har inget val än att förhandla med Döden. Och Döden svarar: Jag kan sluta fred, om du blir mitt första offer.
Kan man inte respektera döden, så kan man inte respektera livet.
… säljer just nu sina dikter i trakterna runt Caroli. En fin liten samling som man inte kan motstå! Här ser ni ett innehållsrikt smakprov om Vänner, kärleken till Casino, schysst Fotboll och ’Min rim dikt’.
Barnen berättade att de genom försäljningen av sin samling ska kunna finansiera en skolresa som kanske kan gå till Liseberg. Tur att jag hade en tjuga! : )
Varje år designas Malmö stads rabatter och urnor med ett unikt tema som bestämmer färg och form och i år hämtas färg- och formspråk från Prince´s låt Purple Rain till blomsterprogramet. Färgskalan blir i huvudsak olika toner av lila med små inslag av lime och persika. Formspråket består av ränder och droppar. I vår kommer ett hav av lila tulpaner i olika nyanser att blomma i Malmös rabatter och urnor. Det är femte året i rad som Karin Sjölin och Märika Bark, båda landskapsarkitekter på gatukontoret, utformar Malmös blomsterprogram. Jag tycker faktiskt att Karin och Märika kunde träda fram på Stadshusets trappa (ungefär som Sara Danius gör när hon presenterar nobelpristagaren i litteratur) och säga: och temat för årets blomsterprogram är – Purple Rain! : )
Renato Granieri/Ardea/IBL
Ovan en illustration av årets plantering i Faxes rabatt som är en av Malmös paradplanteringar och finns på Gustav Adolfs torg. Det finns en skylt i anslutning till planteringen som berättar om Gunnar Faxes fond och tillkomsten av planteringen.
I only wanted to see you, laughing in the purple rain …
Härliga Malmö!
Gamla notblad och vykort av lite olika slag har fått en makeover inför Alla Hjärtans dag och Valse Lente blev i samband med detta en ny bekantskap för mig. Fick höra pianostycket och trillade dit … ; ) Det är nästan så det svider att släppa dessa hjärtan som är gångbara året om, men från och med måndag hittar du dem hos Blomsterpigan, Odd & Fancy och i Butik Torsten.
Anders Sten (1903-1999), den skarpögde konstnären, tecknaren och kåsören känd som signaturen Figge i Sydsvenskan som jag skrev om i tidigare inlägg, berättar i sina memoarer Anders Sten Minns om sina besök på Baltiska utställningen. Anders blåser verkligen liv i gamla Malmö och får tidigt 1900-tal att kännas väldigt nära. Det känns som om man varit med, i detta fall på Baltiskan. Hör här!
De väldiga, skinande lokomotiven imponerade mycket på stinsens dotterson. De tyska bjässarna togs sedan hem i hast inför krigsutbrottet. Vidare minns jag en modell av pansarskeppet Sverige. Den kom jag och tittade på gång på gång. Jag hade ju säsongskort. Santessons tenngjuteri i Stockholm visade fyra dioraman från bl.a. Kalabaliken i Bender. Mera minns jag egentligen inte från den seriösa delen av utställningen. Jo, jag kommer också ihåg konstutställningen, som låg vid stranden av en av Pildammarna. Ivar Arosenius’ orientaliska sagobilder gjorde ett djupt intryck på mig. Margarinfabrikernas utställningar med utdelning av margarinbredda kex åstadkom att jag aldrig gick hungrig hem från Baltiskan. Men jag hemföll inte uteslutande åt dagdrivarliv. Det var inte bara att titta och roa sig och äta margarinkex, nej, det gällde också att samla märken. Detta utställningsår surrade samlingsmärkesflugan särskilt intensivt. Vissa företag gav ut vanligtvis tandade reklammärken som samlades av ungdomen med filatelistisk nit. Det klistrades i album och byttes. Mig veterligt är denna fluga sedan länge död.
Baltiskans nöjesfält var fantastiskt. I etablissemanget Babylon tvingades damerna passera över en plattform, där de beblåstes underifrån, så att kjolarna flög i vädret till menighetens förnöjelse. De gälla kvinnoskriken verkade lockande på folket utanför. Ännu värre skrattades det i spegelsalen, där de besökandes gestalter drogs ut och trycktes ihop och knycklades till på ett groteskt sätt. All värdighet försvann. Hur gärna skulle inte skolgossen velat vandra kring i detta rum i lärares sällskap eller anställda med sina chefer. Berg- och dalbanan var gigantisk! Luften fylldes av de åkandes skräckfyllda vrål. Darrande steg man med lättnad av vid slutstationen. Jag tror, att det var genom flickorna Svensson jag hörde historien om gumman från landet, som åkte berg- och dalbanan på Baltiskan. När det var som värst och alla skrek, sade gumman: – O, harrejesus! Ska detta va nåt nöje?
Berg- och dalbanan var kanske inget nöje för gumman, men att vara med Anders på Baltiskan eller andra ställen i Malmö är ett sant nöje och han lär definitivt återkomma i Malmöblickar, för med Anders blir det verkligen åka av …
Bild ur boken Baltiska utställningen 1914
Inspirerad av Anders sätter jag nu Hultmans klistermärke, inköpt i Berlin för flera år sedan, i ett litet album. Det kan ju bli fler …
… för att du plockar upp våra tomma cigarettpaket, fimpar, snuspåsar, tuggummin och annat förbrukat som vi själva kunde slängt i skräptunnorna som står utplacerade lite varstans i vårt gemensamma vardagsrum.
Om fotografen Lina Jonn skrev jag i ett tidigare inlägg, Lina Jonn, att det absolut bästa porträttet, signerat Lina Jonn, lär vara ett som föreställer tvätterskan Hanna Nils Mårtensson från Stora Råby, ’en stark och trygg kvinna som utstrålar ett lugn och en stolthet föredömlig för kvinnor.’
I kväll kom det en kommentar till inlägget som löd så här: Hej! Jag sitter i en tvättstuga precis nu och googlade på namnet på en bild som hänger här och trillade in hit ☺ Tvätterskan Hanna Nils Mårtensson från Stora Råby står det under bilden ?
Kul att läsa!
Hur är sådant möjligt? Men jag tackar och bereder gärna plats för en bild av Linas absolut bästa porträtt – tvätterskan Hanna Nils Mårtensson från Stora Råby. : )
Fotograf Lina Jonn/Erika Krank
Onsdagen den 1 februari 2017
