månadsarkiv: mars 2019

På Gamla Lugnet

… var grannsämjan ibland ansträngd och enligt Lennarth kunde “vågorna gå höga på torra lann” i kvarteret Näktergalen, närmare bestämt mellan Östra Långgatan 14b och 16a.


Akvarell av Lennarth Grönsterwall daterad maj 1965.

Ovan ser ni Lennarths egen Lugnetkarta med “osämjan” utmärkt av mig och därför på ett ungefär.

Gamla Lugnet

… är som bekant på tapeten igen och det fick mig att leta i gömmorna efter foton från Lennarth Grönsterwalls utställning “Lugnet i akvarell” på Wowragården sommaren 2007. Som tur var rådde inget fotoförbud vid utställningen och jag tänker därför pytsa ut det som finns i filen “Grönsterwall”. 

Lennarth Grönsterwall föddes 1919 i sjubarnsfamilj på Lugnet i Malmö. År 1925 flyttade familjen till Kirseberg, men 21 år gammal återvände Lennarth till Lugnet. Han bodde på Kaptensgatan, Storgatan och Kasinogatan innan han på 1980-talet flyttade till Persborg. 

När planerna på att riva Lugnet dök och upp och började ta fart fångade Lennarth det ena motivet efter det andra med ritstift, penslar och akvarellfärger. Åren gick och Lugnet revs, men lyckligtvis uppmärksammade någon på det nya Lugnet hans akvareller och det blev en uppmärksammad utställning där. Lennarths dröm var att Malmö Museer skulle visa akvarellerna och den drömmen gick i uppfyllelse på Wowragården sommaren 2007 och han var oerhört nöjd. Han vill sedan fortsätta att berätta om Lugnet, men krafterna sinade. År 2012 gick han bort och tavlorna skingrades åt olika håll.

Jag hade kort före utställningen på Wowragården nöjet att träffa Lennarth i hans bostad på Persborg och fick en tre timmars genomgång av akvarellerna med vidhängande kartor som visade husens exakta positioner. Till varje motiv hade han något spännande att berätta. Med en lång trästicka pekade han ut detaljer i motiven. Vi hann även med en fika och jag minns att han “dagen till ära” tog en ny melittapåse då han bryggde kaffe. Han ansåg att en melittapåse använd mindre än fem gånger var slöseri med resurser. Han var en sparsam och förnöjsam man. Vi bestämde oss för att träffas igen efter utställningen för han hade så mycket mer att berätta. Det blev tyvärr inte så eftersom hans hälsa började svikta, men han skrev ner delar av sin historia. En fantastisk historia som jag hoppas kunna återkomma till, men nu till akvarellerna. 

Det kommer några till, men jag stannar här ett tag och försöker orientera mig. Är det inte Stålgatan i riktning Rörgatan vi ser längst upp till vänster? 

Jag kan inte längre höra syrsor, det är trist …

Just idag när det är 112 år sedan Zarah Leander föddes hittade jag denna bild tagen på Malmö Central år 1939 av fotograf Otto Ohm.

“Zarah Leander hemma. Fru Zarah Leander-Forsell passerar Malmö på resa till sitt gods. Bilden visar kapellmästare Norbeth Pouch överlämnar sin vals och blommor vid ‘godsägarinnans’ ankomst till Malmö.”

 

G….

… sänder de hjertligaste helsingar, ber så mycket om ursäkt därför att jag ej var bestämd men skulden var ej min hoppas att du förlåter mig och ej är mera förtretad än du svarar mig med vy
hoppas att du uppfyller min önskan beder Vänligen G….

Jag funderar över vad G…. (Greta eller Gerda?) kan ha haft för skäl att be den då 24-årige Johan Kra(a)ft från Tomelilla om ursäkt. Om han förlät henne och skickade en vy över Tomelilla är osäkert, men säkert är att han for till Amerika i början av 1910-talet. Johan återvände aldrig till Sverige och om det var bra eller dåligt för G…. får vi aldrig veta. 

Cecilia Ahlström /21


En dag som denna, den internationella kvinnodagen, funderar jag över vad som hände på kvinnofronten från och med Ceilias födelseår 1853 och fram till där vi är nu i hennes historia, alltså år 1907. Jag gick in på databasen KVINNSAM/Göteborgs universitetsbibliotek och kopierade årtalslistan nedan. 

Cecilia är nu 54 år och ni som följt inläggen vet hur mycket hon fram till nu hunnit uppleva, skapa och ta ansvar för i sitt liv, men det skulle ändå dröja ytterligare 14 år innan hon för första gången fick gå till valurnan och säga sitt. Jag vet att Cecilia var aktiv i kampen för kvinnors rösträtt och ett bevis på det är bland annat hennes annonsering i “Kampen för kvinnlig rösträtt”, en tidning som gavs ut av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.

Jag vet att hon också luftade sina åsikter kring kvinnors rättigheter genom artiklar i bland annat Sydsvenskan, ett engagemang som i förlängningen gav hennes och andras döttrar fler rättigheter i livet. 


Fr.v. döttrarna Hanna, Lydia, Ester Elisabeth och Anna.

Bakom kameran i mantilj och krinolin

Hon var tidig, Mamsell Hilda Sjölin. År 1860 öppnade hon ateljé som Malmös första kvinnliga fotograf och om vi ska tro Bertil Widerbergs beskrivning av hennes kvaliteter som fotograf i Sydsvenskans årsbok från 1964, var Hilda “den bästa fotografen i sin tid”. Redan sextio år innan kvinnor fick politisk rösträtt var Hilda yrkesverksam som fotograf och som för att muta in sitt revir förde hon dessutom annonskrig mot stadens första fasta fotograf C.M Tullberg …

Och Hilda var inte ensam kvinna i Malmö om att ägna sig åt fotografyrket. Ett, för tiden, stort antal kvinnor öppnade och drev fotoateljéer under kommande decennier.

Som en (kanske indirekt) följd av samhällets omdaning mellan 1850 och fram till 1920, tog allt fler kvinnor plats i det offentliga rummet. Framför allt var det medel- och överklassens kvinnor som bröt tidigare obrytbara mönster och lämnade hemmasfären. Att just yrket fotograf accepterades som ett kvinnoyrke kan bero på att det ofta – för kvinnor – utövades i ateljén. Denna var inte helt olik hemmets rum och kan därför liknas vid ett slags mellanrum mellan det privata och offentliga. Omständigheten att kvinnan tågade ut ur hemmets sfär och in i yrkeslivets, förmildrades också av att det ofta satt kvinnor och barn framför kameran. Porträtt tagna av kvinnor beskrivs inte sällan som “fina och känsliga”.

Hilda Sjölin utmärkte sig inte endast genom sin, för tiden, aggressiva annonsering. Hon var dessutom modig nog att visa sig i det skarpa dagsljuset med sin kamera.

Helena Cederholm
Inläggsförfattare

Cecilia Ahlström /20

Är kvar hos Cecilia på Amiralsgatan 6 och året är fortfarande 1907. På denna adress finns plötsligt inte Cecilias fosterson, Anton Peter, med. Jag får backa lite … Som ni kanske minns kom han till Cecilia och Jöns år 1884 då hans mor, Cecilias syster, gick bort i lungsot. Hans far dog redan 1880 så Anton, som jag gissar var hans tilltalsnamn, stod tidigt i livet föräldralös. Han bodde kvar hos Cecilia och Jöns till han var 19 år då han flyttade till egen bostad i kvarteret Sparven på Lugnet och står då skriven som pappersarbetare. 

På Lugnet.
Östra Kanalgatan i riktning mot Drottninggatan sett från Storgatan cirka 1900.

Anton flyttade efter cirka ett år i kvarteret Sparven vidare till Helsingborg där han flyttade ihop med sin syster, Hanna Maria, som sedan moderns bortgång 1884 bott hos sin morfar, Anders Lundqvist. Efter det att syskonen lärt känna varandra på nytt drog de vidare i livet. Hanna Maria flyttade utomlands och bodde en tid i Belgien och Tyskland, men kom så småningom tillbaka till Helsingborg. Anton gick till sjöss och försvann under några år till obefintlighetsboken, men dök upp igen. År 1940 finns en notering om att han flyttat till England, men troligtvis är det året då det kom ett livstecken från honom. Med tanke på att Anton ser väldigt ung ut på bilden nedan antar jag att han bosatte sig i England ganska tidigt i livet. Det skulle vara intressant att få veta hur hans liv kom att gestalta sig, men jag får nöja mig med att ha fått honom i hamn. Nu tillbaka till Cecilia på Amiralsgatan 6. 

Anton Peter Lundqvist. Fotograf: Edward G. Brewis, Ateljé Victoria Art Studios. 8&10 New Bridge Street, Newcastle-on-TYNE.