Kategoriarkiv: Baltiska utställningen

Nu går jag in

… på Årsta och till min hjälp har jag återigen Rahmns fotografier. Fakta längs väggar i vackra solbelysta  rum går i de flesta fall tyvärr inte att läsa, men bilderna ger ändå en uppfattning om hur utställningen var uppbyggd. Här förmedlas mycket information på ett rofyllt sätt. Fakta blandat med inredning från Fredrika Bremers hem och så ett vilrum och den enligt Christina Tobeck och besökares vittnesbörd fantastiska restaurangen.

Skriver först in mig i gästboken! ; )

Jag har så svårt att tänka mig att min annars så myndiga mormor Maria ännu inte hade rösträtt när hon gick här på Baltiskan. Beslutet om kvinnlig rösträtt togs först 1918 och trädde i kraft 1921.  

Planschen nedan sågs på “yrkesstatistiska avdelningen” i bottenvåningen och innehållet var liksom i annan info på avdelningen baserad på officiell statistik framtagen av olika kvinnliga kårer. Denna plansch visar hur många herrstrumpor som kunde tillverkas för hand av en arbeterska under en arbetsdag jämfört med om hon istället stod vid en maskin och tillverkade samma strumpor. Den infon har jag läst tidigare, men den får mig nu att tänka på Cecilia Ahlström som ännu inte riktigt kommit tals här i bloggen. Hur var det nu, importerade inte Cecilia stickmaskiner …? Det ena ger som oftast det andra så efter besöket på Årsta ska Cecilia få komma till tals igen. 

Fortsätter till biblioteket och det vore intressant att kunna studera bokryggarna lite närmre, men det låter sig inte göras. Vet ju nu genom Christinas program att det fanns så mycket mer än böcker här. Går vidare till det lilla rummet i fonden …

Möblemanget här är nog hämtat från Fredrikas hem för det kan väl knappast vara det omtalade vilrummet som man kunde hyra för en timme eller så för att vila sig. Många besökare kom utifrån, från Danmark icke minst, så möjligheten till “en timme på locket” uppskattades säkert. Nej, det är ett litet arbetsrum och jag går i fantasin fram till fönstret vars gardiner silar solljuset så vackert.  

Önskar att jag hittat fler bilder av  allt det jag hört berättas om, men de kanske dyker upp vid ett senare tillfälle. Går ner till den prisade restaurangen vars kök ligger bakom glasrutan och jag förstår av personalens och gästernas förvånade min att jag kommit på självaste invigningsdagen den 15 maj 1914. Det är självklart vipgäster som sitter här. Tycker mig känna igen en och annan … Mannen med det sydländska utseendet som sitter intill väggen till höger är arkitekt Arwidius. Han var ledamot i Fredrika Bremerförbundets Malmökrets och bistod utställningens arbetsgrupp med att inreda Årsta. Bredvid honom, vänd mot kameran, sitter en man som kan vara byggmästare Frans Andersson. Det vore inte konstig om han var inblandad i bygget. Kvinnan som sitter längst bort till vänster känner jag igen, men kommer i skrivande stund inte på varifrån. Får fundera. Känner mig inte riktigt önskvärd här och smiter in i köksdelen för kanske någon förbarmar sig och bjuder på nåt gott. För ni ser väl vad bordet i mitten vittnar om?  

Det gick vägen och jag lämnar nu Årsta och Baltiskan för denna gång. Tänk så långt en bild, tagen vid entrén till den danska utställningen på Baltiska utställningen 1914, kan leda om den styckas upp och förstoras lite. Åter till Malmö här och nu –  sommaren 2018! Har noterat att Cecilia ska “kontaktas” efter pausen.

Utan ve och klagan

… över penningbrist, tidsnöd och annat motstånd rodde Fredrika Bremerförbundet och dess Malmöavdelning med flera andra i land Årsta – kvinnornas utställning på Baltiska utställningen. På kvinnornas utställning fick inget skryt eller ve- och klagan förekomma. Det fick heller inte vara en plats för propaganda. Fakta var det som skulle tala sitt tydliga språk. Så blev det ju också en manifestation i svensk kvinnosakshistoria! Bilderna visar Malmö kvinnliga klubb- och läsesällskap på utställningsområdet under uppförandet 1913. Ett klubb- och läsesällskap som säkerligen på ett eller annat sätt var involverat i byggandet av Årsta. 

Om kvinnornas manifestation på Baltiska utställningen berättar nedan musikexperten fil. dr Christina Tobeck i en dokumentärserie från 2015 om tonsättarinnor i manligt musikliv.  Christina har självklart fokus på utställningens musikliv, men sätter ramen för utställningen och kvinnorna på ett sätt som jag inte mött tidigare. Programmet som ger mera liv åt utställningen/kvinnorna/Årsta har vidgat mitt vetande.

Framme vid Årsta

– kvinnornas manifestation på Baltiska utställningen!  Jag hörde musik när jag närmade mig Margarethapaviljongen och hoppades och trodde att den kom härifrån och det gjorde den.  

Kvinnorna fick tydligen igenom sin önskan om en liten konsert med verk av kvinnliga tonsättare i Årstas trädgård. Jag vill i alla fall tro det! I den Baltiska musikfestens matinékonserts program för den svenska dagen fanns inga verk av kvinnor representerade, så självklart fanns det en önskan om att även de skulle ljuda. Verken fanns däremot i tryckt form i Årstas bibliotek. Det vi hör är Piano Quintet in E minor av Elfrida Andrée framförd av Midsummer’s Music Ensemble år 1998. Om nu den lilla konserten blev av så stod nog ett verk av Elfrida på repertoaren. Källan till mitt antagande kommer när jag lämnar Årsta. Men nu tänker jag kika runt lite och jag kan tillägga att den här turen är möjlig tack vare Albert Wilhelm Rahmns fotografier.

Jag återvänder för ett ögonblick till nuet och inser hur nära Margaretapaviljongen Årsta verkligen låg. Där portalen och muren låg finns nu en häck och en massa träd och där bakom låg själva byggnaden. Idag en öppen plats med några bänkar. Välklippta och formade buskar välkomnar nu som då till kvinnornas hus. Fast det där finns det nu ingen antydan om såvida man inte vet att här någonstans måste kopian av Årsta slott i Södermanland ha legat under den Baltiska utställningen 1914. Att Årsta slott var Fredrika Bremers hem under större delen av hennes liv och att Fredrika-Bremer-Förbundets Malmökrets drev igenom att en utställningsavdelning som belyste kvinnan som samhällsmedlem skulle finnas med på utställningen är inte självklart. Det bör man väl ständigt berätta om och inte som nu, endast vid större jubileum. Varför skyltarna som stod här under 100-års jubiléet sommaren 2014 försvann vet jag inte. I vilket fall som helst känns det som om platsen bara står och väntar så jag tar första “spadtaget” … 

Visst kommer det att kosta att återuppbygga Årsta, en milsten i svensk kvinnosakshistoria, men det där måste gå att lösa. Om jag förstått det rätt var det redan då, före utställningen, svårt att få fram slantar till just detta bygget. Jag får läsa på om hur det egentligen gick till att Årsta som enligt utställningens styrelseordförande landshövding Robert de la Gardie var en Baltiska utställningens förnämsta sevärdheter kom på plats. Robert de la Gardie sa också att Årsta … synes mig utgöra ett av de vackraste och det mest storslagna vittnesbörd om den svenska kvinnans stora energi och intensiva arbetskraft.    

Snubblade

… över siluettklipparen Oswald i full action igen och var tvungen att vänta på resultatet. Detta är det enda färglagda siluettklipp jag sett från Baltiska utställningen. Förmodligen talar vi om Osvald Nilsson som bodde på Rundelsgatan 7 i Malmö, den Osvald som även lär ha klippt August Palms siluett. Osvald har utställningen till ära lagt sig till med ett “w” i namnet, men så är det ju heller inte vilken utställning som helst. Synd att kvinnan är anonym, men så fint att han satte färg på klippet!  Jo, jag har skrivit om Oswald och hans klipp tidigare, men jag tycker att det förtjänar en repris. Nu ska jag äta upp min/Hultmans choklad och bege mig mot Årsta. Jag har ingen brådska och är öppen för allt jag snubblar över.

Som sagt var


Fotograf A W Rahmn

… stannar jag kvar lite till på Baltiskan. Då som nu är vädret strålande! Det är fantastiskt att kunna röra sig fram och tillbaka i tiden och att ni följer med. På den här utställningen har jag med bildernas hjälp varit många gånger, men varje gång ser jag något nytt och får tankar och den här gången idéer … Ska bara köpa nåt gott i Hultmans paviljong innan jag beger mig till Årsta, kvinnornas utställning, som låg alldeles intill den kungliga paviljongen – Margarethapaviljongen.

Tittar närmare

… på ett foto från Baltiska utställningen 1914. Ser att det är danska paviljongen som jag tror låg mellan de tyska och ryska paviljongerna. Portalen över entrén till paviljongen sparades och sitter idag på över Restaurang Wegas trädgårdsentré på slottet Malmöhus. Sommaren 1914 lär ha varit precis som årets sommar, varm och torr. 

Jag går närmare entrén och möter människor på väg in och ut … Kvinnan bredvid pojken med skolmössa tilldrar sig mitt intresse för hon har betydligt kortare kjol än övriga kvinnor i bild och de jag sett på andra bilder från samma tid. Kanske var hon modeintresserad och tidigt ute med vad som komma skulle, eller hade hon ont om tyg? Nej, hon ser välskräddad och chick ut så jag tippar på det första alternativet. Kanske var hon danska, tyska eller ryska, men pojken bredvid henne talar emot det. Det ser ut att vara en skolpåg från Malmö.

De stora damhattarna var på väg ut ur modet, men det hade tydligen inte slagit igenom riktigt än. Kvinnors klädsel var på väg mot enkelhet och världskriget som bröt ut samma sommar blev en bidragande orsak till det. När kriget lade beslag på de arbetsföra männen fick kvinnorna ta ansvar i fabriker och på lantbruk och se till att transporterna hölls igång. Borgarkvinnorna stod då utan husjungfrur/korsettspännerskor som nu fick hålla Sverige igång. Korsetten krympte därmed och på sikt innebar detta en större rörelsefrihet för alla kvinnor.  År 1917 lär  patriotiska amerikanskor ha hörsammat uppmaningen från ”War Industries Board” att sluta köpa korsetter eftersom metallen den var uppbyggd av var åtråvärd i krigstider. Det innebar att 28.000 ton metall sparades vilket lär ha räckt till byggnationen av två krigsfartyg. Det låter otroligt, men det skulle inte förvåna mig om det var sant.

Från början funderade jag kring vad som visades på den danska utställningen och tänkte blogga om det, men mötet med kvinnorna i bild fick mig att ändra på det. Stannar här ett tag till.

Paulina Maria Rasmusson

Vem denna lilla näsduk, inköpt på Baltiska utställningen, har tillhört råder det väl knappast något tvivel om. Som ni ser har Paulina Rasmusson varit noga med märkningen. Med små kedjestygn har hon broderat in sitt namn. Paulinas minne av den Baltiska utställningen är efter 103 år, om än något gulnad, i mycket fint skick och de skarpa mittvecken vittnar om att näsduken aldrig använts. Ett fint minne hanterar man ju inte hur som helst.

Självklart blev jag nyfiken på Paulina och hon var inte särskilt svår att hitta i arkiven. Det fanns endast tre kvinnor med det namnet i Sverige 1914 och med hjälp av uteslutningsmetoden hittade jag henne i kvarteret Lea i Rörsjöstaden där hon bodde större delen av sitt liv. Paulina benämns som handelsbiträde, men jag får en känsla av att hon en vacker dag satte upp något eget. Själv passerar jag ofta Kornettsgatan där Paulina hade sin bostad och kan nästan se henne på hemväg från den Baltiska utställningen i Malmö 1914. Hon ser nöjd ut och förmodligen är hon glad över att i sin väska ha ett minne av den fina och märkvärdiga utställningen.


Kornettsgatan söderut mot Föreningsgatan sett från Kungsgatan i början av 1900-talet.

Med Anders på Baltiskan

Anders Sten (1903-1999), den skarpögde konstnären, tecknaren och kåsören känd som signaturen Figge i Sydsvenskan som jag skrev om i tidigare inlägg, berättar i sina memoarer Anders Sten Minns om sina besök på Baltiska utställningen. Anders blåser verkligen liv i gamla Malmö och får tidigt 1900-tal att kännas väldigt nära. Det känns som om man varit med, i detta fall på Baltiskan. Hör här!

De väldiga, skinande lokomotiven imponerade mycket på stinsens dotterson. De tyska bjässarna togs sedan hem i hast inför krigsutbrottet. Vidare minns jag en modell av pansarskeppet Sverige. Den kom jag och tittade på gång på gång. Jag hade ju säsongskort. Santessons tenngjuteri i Stockholm visade fyra dioraman från bl.a. Kalabaliken i Bender. Mera minns jag egentligen inte från den seriösa delen av utställningen. Jo, jag kommer också ihåg konstutställningen, som låg vid stranden av en av Pildammarna. Ivar Arosenius’ orientaliska sagobilder gjorde ett djupt intryck på mig. Margarinfabrikernas utställningar med utdelning av margarinbredda kex åstadkom att jag aldrig gick hungrig hem från Baltiskan. Men jag hemföll inte uteslutande åt dagdrivarliv. Det var inte bara att titta och roa sig och äta margarinkex, nej, det gällde också att samla märken. Detta utställningsår surrade samlingsmärkesflugan särskilt intensivt. Vissa företag gav ut vanligtvis tandade reklammärken som samlades av ungdomen med filatelistisk nit. Det klistrades i album och byttes. Mig veterligt är denna fluga sedan länge död. 

Baltiskans nöjesfält var fantastiskt. I etablissemanget Babylon tvingades damerna passera över en plattform, där de beblåstes underifrån, så att kjolarna flög i vädret till menighetens förnöjelse. De gälla kvinnoskriken verkade lockande på folket utanför. Ännu värre skrattades det i spegelsalen, där de besökandes gestalter drogs ut och trycktes ihop och knycklades till på ett groteskt sätt. All värdighet försvann. Hur gärna skulle inte skolgossen velat vandra kring i detta rum i lärares sällskap eller anställda med sina chefer. Berg- och dalbanan var gigantisk! Luften fylldes av de åkandes skräckfyllda vrål. Darrande steg man med lättnad av vid slutstationen. Jag tror, att det var genom flickorna Svensson jag hörde historien om gumman från landet, som åkte berg- och dalbanan på Baltiskan. När det var som värst och alla skrek, sade gumman: – O, harrejesus! Ska detta va nåt nöje?

Berg- och dalbanan var kanske inget nöje för gumman, men att vara med Anders på Baltiskan eller andra ställen i Malmö är ett sant nöje och han lär definitivt återkomma i Malmöblickar, för med Anders blir det verkligen åka av …


Bild ur boken Baltiska utställningen 1914

Inspirerad av Anders sätter jag nu Hultmans klistermärke, inköpt i Berlin för flera år sedan, i ett litet album. Det kan ju bli fler …

Den vita sommarstaden

bu

… gick väl egentligen mera i grått, men Malmö kallades så (och kallas väl fortfarande så ibland) i samband med den Baltiska utställningen 1914. I mina tankar har utställningen alltid gått i svartvitt, men den här bilden förändrar en del. Äntligen ett riktigt färgfoto (autokromfotografi)! Låt oss på nytt gå in under Ferdinand Bobergs arkader …

Fotograf: John Hertzberg/Nordiska Museets arkiv