Kategoriarkiv: Röster från förr

Röster från förr

… vill självklart komma till tals så här i jultider. Cecilia Ohlsson född 1865 och uppvuxen i Malmö berättar:

Julförberedelser och julfirande.

Allt skulle vara rent och pyntat till jul Man skull nästan vända upp och ner på allting. Man hade att göra i fjorton dagar före jul. Alla skärbrädor skulle skuras. Det var riktigt storstädning, Vi hade tvätt också.

Mor köpte ett stycke oxkött och saltade och ett lammslag och lagade lammkorv. Så hade hon kryddor, vad där skulle vara, rullade ihop köttet och band segelgarn om. Sedan lade hon det i ett kar och saltade. Där låg det några dagar, och sedan kokte hon det, lade korven i press. Hon hade den i ett stort lerkar, lade en skärbräda över och hade stryklod eller stenar till press. Det var mest på eftermiddagen hon la den i press, så att den fick ligga över natten, för den skulle bli flat. Mor lagade alltid litet sylta. Hon köpte köttigt fläsk. Hon la’ det i en liten duk, band om och lade press på. Där skulle vara kryddpeppar och vad det ska vara till sylta.

Kryddpeppar stötte vi alltid själva i en mortel av järn. Det brukade jag få göra. Mor blötade själv all lutfisk, Här var kvinnor också, som blötade, Fisken köpte hon t.ex. hos Körner. (Troligtvis Hjalmar Körners kolonialvaru- och diversehandel på Stortorget.) Det var en sort, som kallades rotskör. Den skulle först ligga tre dagar i vatten. Sedan tre dagar i lut. Man kunde luta med soda, men mor ville ha askelut. Hon kände de som hade kakelugnar och eldade med bokved och kunde så skaffa aska. Sedan skulle fisken ligga tre dagar i vatten igen, Det sista vattnet bytte hon så där var dag, 

De var mest fria till julafton. Ibland var de fria till middagen. Vid tre-tiden drack vi kaffe. Det var inte så mycket kakor som nu. Det var mest vetebröd. Sedan, när vi hade ugn, bakade mor själv. Vi brukade ha klenor. Dem kokte mor själv i vanligt isterflott.

Vi hade en liten julgran. Då hade man korgar av kulört papper. I den la’ man nötter, karameller eller mandlar. Så hade vi små röda äpplen. Mor köpte de minsta hon kunde få. Här var långa karameller med klippt papper. Ibland köpte vi, ibland klippte vi själva. Så hade vi ljus. Vi klädde granen på förmiddagen eller efter middagen.

Vid femtiden skulle vi ha smör och bröd. Vi skar av syltan (rödbetor till syltan) och det salta köttet. Det var fint och grovt bröd och tunnbröd. Det köpte vi på torget. Tunnbröden var runda, mjuka kakor. De skars i skivor. Så hade vi sursött bröd.

När vi hade ätit tog vi ut och diskade. Sedan skulle vi koka gröt, skala potatis och koka lutfisk. Det blev inte förrän vid 8-tiden, att vi åt det, fisk och senapssås, risengröt och mjölk. Vi hade ett senapslod och ett runt kar. Vi hjälptes åt, far och jag, till att mala senap. Vi hjälptes åt att diska, jag hjälpte mor. Så ville vi ha kaffe ovanpå och klenor till. 

Julklappar hade vi, när vi hade råd till det. För det mesta hade vi ju något. När jag fick några ören, jag kunde gå ärenden, sparade jag dem. Min bror och jag samlade ettöringar för att kunna ge mor ett par ljusstakar. Jag var en sex år, när vi gav mor dem. Vad min mor blev glad. (Om det var till jul eller födelsedag minns jag inte.)

Så skulle vi lägga oss, för vi skulle upp i julotta kl. 6 eller kl. 7 tror jag. För det mesta fick jag läsa predikan på eftermiddagen ur Luthers postilla. Far och mor satt och vilade medan de hörde på. Jag tyckte det var tråkigt och försökte läsa fort. Men då sa far: ‘vänta litt, du kommer tids nock ut’. För det mesta skulle man vara stilla på juldagen. Då hade man färdig mat. Vi hade plockefisk. Vi stekte fisken på järnet, så hade vi gröt och kokade mjölken till.

På annandagen gick vi i kyrkan. Vi hade en del bekanta. Ibland kom de hem till oss. Ibland gick vi till dem. Vi bjöd på kaffe, klenor och kakor. De hade ju barn med. Så skulle vi beskåda julgranen. Vi brukade leka med nötter, ‘nötter i hänne’. Man tog några nötter i handen, så skulle de andra gissa, hur många. Ibland tog man bara en nöt och höll handen löst knuten, så att det såg ut att vara många nötter. Gissade de tio, så sa man: ‘ge mig då nio’. Ibland när vi var ensamma, min bror och jag, kunde vi få far och mor att sitta med. 

Eftersom Cecilia Ohlsson var född redan 1865 är det svårt att hitta bilder som tidsmässigt stämmer med hennes berättelse, men så fort jag hittar fler kompletterar jag inlägget.

Det kommer fler röster om julen förr …

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

Röster från förr /6


Foto Nils Jönsson

Om midsommar förr i tiden berättar här Cecilia Olsson född i Malmö 1865: 

Majstänger hade de mycket på gårdarna. Vid Mariedal hade de mycket majstänger. Det var som en park därute. De brukade samla löv kvällen innan. De gick vanligtvis till dem som hade trädgårdar och fick grenar av dem. Om de hade tid, kunde de klä majstången på förmiddagen. Annars samlades ungdomen på eftermiddagen, då de var fria. De gick från den ena gården till den andra och dansade. Där var spelemän, De kunde hålla på några kvällar efter midsommar. 

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Husie: 

Majstänger hade de rätt mycket på gårdarna. De var mera enkla. De skövlade grönt på landet. Köpmännen hade majstänger på sina lantställen. De hade mycket blåklint till midsommar. 

Emma Bond född 1865 i Svedala instämmer: 

Majstänger hade de på gårdarna i Malmö. Ungarna gick och drog in grönt. Familjerna och mannarna på gårdarna hjälptes åt att sätta upp majstängerna. De var som ett kors och hade kransar. De dansade åtta dagar i rad. De gick från gård till gård. De sjöng och dansade. Någon spelade dragspel. 

Lina Olsson född 1872 och som ung anställd som understäderska hos häradshövding Möllerström i Malmö minns att: 

På midsommarafton när vi gjort undan våra sysslor var vi ute och tittade på majstänger. Vi blev inte fria förrän vid tiotiden. Vi gick ut till Pildammarna. På vägen ut gick vi från den ena gården till den ena och dansade. Vid Pildammarna brukade tjänstefolket samlas. Där kunde de komma ut på kvällarna. Vem som helst fick inte komma med. Vi skulle ha umgåtts. Var och en bjöd sina vänner. Där var poliser, tullmän och spårvägsmän. 

För målare Holmstrand född 1885 i Limhamn, Hyllie socken, var också majstänger det första han tänkte på i samband med midsommar:

I min barndom hade vi majstång här. Det var ingen bestämd plats den brukade resas på. När Folkets Hus kom försvann det. Det var ungdomar som reste majstången. På natten var det dans och på midsommardagen också ibland. De fanns de som hade en så stor stuga att de öppnade den för danstillställningar för ungdomen. 

Fritiof Olsson född 1866 i Malmö är samstämmig med tidigare berättare angående majstängerna och dansen, men lägger till lite mer:

För det mesta hade de en harmonika, eljest sjöng de. Det var särskilt mycket majstänger i Jerusalemsgatan. Vid Mariedal var det alltid stora majstänger. De fortsatte dansa tills det gröna blev visset. Då tog de ner stängerna. De dansade mest ringdanser. När de skulle ha spel, dansade de polka, vals och mazurka. Vad Fritiof menade med “när de skulle ha spel” förstår jag inte riktigt, men gissar att spel helt enkelt var ett ord för vuxendans. 

Det är märkligt att ingen av de intervjuade nämner något  om mat och dryck i samband med firandet, men de delikata sillinläggningar vi tänker stoppa i oss idag förekom nog inte. Starka drycker lär det däremot ha funnits gott om. Om midsommarnattens magi finns det många som vittnat, men just de här rösterna säger inget om det. Man behöver förstås inte berätta allt … ; )  Däremot vittnar alla om majstångsbygget, sången, och dansen som varade tills grönskan vissnade. 

På Nordiska museet hemsida finns en del att läsa om midsommarafton förr- och nu och det hittar du här: Nordiska Museet/Åretsdagar/Midsommarafton.

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut den elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av den och utöka sin kunskap.

Röster från förr /5

… är mycket eniga om att något Valborgsmässobål aldrig förekom på deras tid, men murare Fritiof Olsson född 1866 i Malmö tillägger att: Valborgsmässoafton gick de ut och dansade. 1 maj var ingenting särskilt, förrän socialdemokraterna tog hand om det. De fick visst inte lov att tända eldar. Ute på landet tände de, men hade slutat med det när jag var barn. Med ledning av den dåtida brandsprutan med handdriven vattenpump som skulle dragas av par kan man förstå eldningsförbudet, men jag tror inte att dåtida Malmöbor hade något emot att istället dansa in våren.

Bild: Brandvagn utrangerad från Malmö Brandkår 1875/Fotograf Johanna Rylander Malmö Museer.

Röster från förr /4

Om påsken förr berättar Cecilia Olsson född i Malmö 1865 så här: Där kunde ju vara någon som reste till Blåkulla. Det var på blåmåndag sista veckan före påsk. Sedan hette dagarna vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, skittalördag och påskdag. Långfredag skulle man ju gå i kyrkan. Det var alltid nattvard efter högmässan. Man skulle arbeta så litet så möjligt på långfredagen. 

Vanligtvis var det fritt vid middagstid vid påskafton. En del hade fritt till (blev fria?) klockan 4. Lite fritt skulle det ju vara. Då åt vi påskägg till kvällen. De skulle färgas. Här fanns färgmedel. Mor brukade färga bara gult. Hon samlade lite kaffesump och kokte dem i, så blev de gula. En del hade många färger. Vi hade bröd och smör och dricka. Många hade korv. Mor och far åt gärna var sitt ägg. Ett ägg åtminstone, fick jag också. Hade vi ägg, kunde vi äta på påskdagen också. Eldar vid påsk eller annan tid har ej förekommit.

Ida Nilsson född 1864 i Malmö räknar också upp dagarna i påskveckan: Blåmåndag, vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag, smutsiga lördag(!)och påskdagen och tillägger med bestämdhet: Några eldar har icke förekommit! Vidare att äggen koktes och färgades gula, blåa och röda. Man åt dem på påskafton. – De klinkade ihop dem har jag hört talas om – Vi åt lammkött på påskafton.  

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge: Reste till Blåkulla gjorde vi alltid skärtorsdag. Somliga gjorde det Blåmåndag. Huggdrängen gjorde raka, kvast och stege, tror jag. I skolan klippte de alltid ut i papper och satte på varandra. Dagarna i Dymmelveckan kallades palmsöndag, blåmåndag, vittisdag, skärtorsdag, långfredag och snaskelördag/skitlördag, då gjordes där rent. (Nu förstår jag skitlördag! Det är ju påskdagen som är den stora dagen och man firade enligt skriften på den tiden.

Vidare berättar Hilda att: Man fick inte slakta och inte baka den veckan. Då fick man råttor. Råttor var det mycket vidskeplighet med. ‘Hon tog på sig svart klänning. (Sagesmannen nämnde namnet. Jag vill minnas att det var en grevinna.) ‘Nu mina kära råttor har ni varit här så länge, nu kan ni gå in till dem som slaktar i dymmelveckan.’

Ägg åt vi på påskafton. Egentligen var det inte förrän på påskdagen. Det var ett rysligt arbete att färga äggen. Ibland blev det fula färger. Man kunde ta lite grönt från trädgården, anilin, färg från garn. Alla barn och allt tjänstefolk fick sex färgade ägg. Vi rullade ägg. Man hade två pallar och kuddar, ovanpå en filt. Så rullade man äggen utför. När man knäckte något för en annan fick man det. Ibland när påsken var sen rullade vi i sand och tegelsten. Både ungdomen och de som var vuxna, var med. Men de blev trötta av att böja sig. Så fick man litet hjälp, så när de reste hem, hade alla vunnit. Somliga knäckte ägg mot varann. Man stod med vars ett. Den, som fick hål på sitt, förlorade. Det var inget roligt. Om man gömde ett påskägg i tjugo år, sa de’ det blev guld. Efter tio år blev det bärnsten. De ritade kyrkor på äggen och namn. Man skrapade med en tunn kniv. 

Tror att jag sett en bild av ett sådant ägg med en kyrka på. Letar …

Det hade jag, närmare bestämt i Malmö Museers bildarkiv och fler gamla ägg och annat påskigt  hittar du där/här: Malmö Museers bildarkiv.

Röster från förr /3

Dagens namn är Maria och här kommer ett tåg med hälsningar till henne. Kortet som är gammalt har förtryckt namnsdagstext och det får mig att fundera över hur viktiga namnsdagar var förr. Med förr menar jag för cirka hundra år sedan. Lyssnar jag till några Röster från förr är de samstämmiga: fröken Cecilia Ohlsson född 1865 i Malmö säger: namnsdagar var det inte så mycket och fröken Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge är enig med tillägg: namnsdagar firades aldrig annat än Anna och Maria och fru Emma Bond född 1865 i Svedala avfärdar det hela med: namnsdagar hörde vi aldrig talas om. De har naturligtvis rätt alla tre för så var det för dem, men den förtryckta hälsningen till Maria säger egentligen något annat. Själv tycker jag att en namnsdag gott kan uppmärksammas lite – så grattis alla Marior!

Röster från förr /2

Johanna Bengtsson född i Osby år 1864 berättar diverse om sig själv och livet i Malmö runt förra sekelskiftet:


 Malmö Yllefabrik/Fotograf Nils Jönsson

Jag kom hit, när jag var 16 år och tjänade. Jag var på Yllefabriken i 4 – 5 år. Jag vävde hela tiden. I början hade jag 4 kr. i veckan. Jag städade en skola i tolv år. Sedan har vi haft hökeri, min syster och jag. (1900 – 1914 ungefär). Det var i Möllevångsgatan. Vi hade bröd, mjöl, gryn, kaffe socker och mjölk och allting. Det var en dörr att gå utom till mjölkbutiken. Sista åren blev det elektriskt. Annars hade vi fotogenlampa över disken. Vi hade själva fotogen att sälja. Strax vi hade börjat, fick vi ha öppet hur länge som helst. När de gick från parken (Folkets park) kl. 11 fick vi lov att lämna (sälja?) till dem. Sedan blev det bestämda tider. Vi började kl. 7 och stängde kl. 8. Det var stora skyltfönster åt gatan. Disk och hyllor inne i affären. Det fanns källare. Innanför affären var där ett rum och vid sidan ett lagerrum. 


Möllevångsgatan/Okänd fotograf

Varorna köpte vi av större handlanden en tid av Hageman och Malmgren. De kom körandes hem med det. Bröd körde de omkring till hökarna från bagerierna. 
Storhandlare sålde alla sorter de med. Silltunnan stod innanför dörren. Storhandlarna hade inte bröd och mjölk. Det var hökarna som hade det. Jag tror inte det var några storhandlare på hinsidan bron. De hade stor handel med mycket tjänare och folk. Vid Stortorget var det storhandlare. Där var Nyströms. Vid Stortorget var det också klädesaffär, Fougstedts. Till kanalen var det ‘storsta´n’ sedan blev det land. 


Stortorget/Fotograf C. W. Roikjer

Det var i allmänhet småhus, högst tvåvåningshus. Det var korsvirkeshus. Vid småhusen var det en låg, liten trappsten framför dörren, som gick rakt in i köket. – På Östergatan var det adliga människor, fint folk, som bodde. Där var stora stentrappor, som gick rakt ner i gatan. Dieden och Hjorten och så mycket fint folk bodde vid Östergatan så fort man kom över kanalen. 


Östergatan/Fotograf Harald Bager

I Rörsjön fick man gå och torka tvätt. Alla som ville, fick gå dit. På båda sidor om S. Förstadsgatan var där en husrad. På värnen var där två stora möllor. Annars var det tio, tolv hus på hela Värnen. Det var säd ända in till gårdarna. Jorden gick ända ner till Södervärns station. År 1880 minns jag, att vi bärgade säd där. 

Det fanns inte ett hus i Sofielund utom bondgården. Jo, där bodde en skomakare också. Ungefär 1888 sålde bonden där tomter, och så började det bli hus där. 
På en del ställen hade de en gaslåga över spisen, som de kunde tända till lyse. De hade annars en lampa, som hängde i taket och som skulle fyllas med fotogen. 

Senare delen av 1800-talet skulle alla till sta’n och tjäna. Karlarna reste mest till Amerika. 

Här var sådana som fästade folk, (anställde band upp) fästekvinnor.  Vi fick inga fästepengar. På ett ställe fick vi varsin bit halskrås till jul. Någon annan julklapp fick man inte då. På andra platser fick man 10 kr. eller 15., tror jag, jag fick av Mörners. De var rika. 

I Arbetareföreningens sal på Stadt Hamburg brukade tjänstefolket samlas.


Arbetarföreningens hus på Stadt Hamburgs- och Malmborgsgatorna/Fotograf okänd 

Kvinnan överst i bild är okänd, men arbetade på Yllefabriken där hon blev fotograferad av Nils Jönsson. Mer om Nils kommer i senare inlägg.

Tidigare röster hittar du här: Röster från förr

Röster från förr

… berättar om sina minnen av hästspårvagnen i Malmö.
Så här mindes Johanna Bengtsson, född 1864 i Osby:

Första gången hästspårvagnen gick i Malmö var en söndag 1888. Det var en häst, som drog. Spårvagnen gick från Södervärn till Östervärn. Det kostade 10 öre. På Stortorget stod det droskor.

Fru Larsson, född 1876 i Trelleborg mindes så här:

Jag var tolv år, när de första hästspårvagnarna började. Det var den 27 augusti. Det minns jag så väl, för det var min födelsedag. Det var bara en linje. Den gick från Södervärn och ner till hamnen tror jag. Det var en häst som drog. Den stannade var som helst och släppte på var som helst. Sedan blev det bestämda hållplatser. Det kostade 10 öre. På Stortorget var det en droskstation.

Den första hästspårvagnen i Malmö invigdes den 27 augusti 1887 och det var en lördag om jag nu ska vara petig. Ställt mot minnen från människor som var med är den anmärkningen så fjuttig, men jag stämmer ändå i bäcken …

Jag har många röster som kan berätta till de gamla Malmöbilderna som jag kommer att plocka fram då och då. Vem kan berätta bättre än de som var med i den tiden? Rösterna hämtar jag från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut den elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av den och utöka sin kunskap. Han gör ofta så – delar med sig!

Bilden ovan är tagen 1901 av en okänd fotograf.