Cecilia Ahlström /3

Året är 1855 och jag befinner mig med arkivens hjälp i Tirup, en liten kyrkby i Skåne vars närmaste större orter är Svalöv och Billeberga. Om Tirup står att läsa i Historiskt-geografiskt lexikon öfver Sverige att Tirup var en annexsocken till Billeberga pastorat belägen uti Rönnebergs härad af Malmöhus län 1 mil från Landskrona … Jordmånen fruktbar … Folkskola sedan 1822 … Småbarnsskola i Tarstads by sedan 1859; sockenbibliotek finnes. Smeden Anders Lundqvist och hans hustru Johanna Olsdotter på Tirups mönsterboställe fick i mars detta år en dotter som döptes till Cecilia och det är henne jag letar efter. Samma Cecilia som med tiden kom att bli hustru, mor och driven affärskvinna i Malmö. Dessutom bodde och verkade hon en stor del av sin tid alldeles i närheten av min bostad. Cecilia var i viss mån även politiskt aktiv och gjorde sin röst hörd, bland annat i Sydsvenska Dagbladet. 

En felaktig siffra i befolkningregistret ledde mig först till en annan Cecilia, född samma år och månad i Tirup. Jag följde fel Cecilia en bit på hennes väg, men vid Sireköpinge insåg jag att det var något fel. Lite slöseri med tid, men tack vare det fick jag veta lite om en annan Cecilia också och dessutom lite om  Sireköpinge. Kanske återupptar jag den bekantskapen någon gång i framtiden, men nu tillbaka till rätt Cecilia.

Cecilias far, Anders Lundqvist, som tidigt i livet blev änkeman gifte år1848 om sig med Johanna Olsdotter som var född i Tirup. Anders hade i sitt tidigare äktenskap tre barn, men två av dem dog tidigt i livet. Johanna och Anders fick sju barn och Cecilia som kom i mars 1855 blev nummer fyra i syskonskaran. Hon fick bära samma namn som parets äldsta dotter som avled i späd ålder. Barnadödligheten på den tiden var som bekant hög och det var inget ovanligt att kommande barn fick “överta” ett bortgånget barns namn. Paret Lundqvist fick fler döttrar, men det visar sig senare att Cecilia var den enda dottern som, med dåtida mått mätt, fick ett långt liv.

År 1865 avled Johanna Olsdotter, endast fyrtio år gammal. Cecilia var då tio år och Anders stod ensam med sju barn varav ett från hans första äktenskap. Anders levde enligt församlingsboken ensam de år Cecilia bodde kvar i hemmet och troligtvis fick hon tidigt ta ansvar för sina yngre syskon. Dåtida barndom var oftast kort. Sexton år gammal lämnade hon hemmet och tog plats som piga i Reslöv. Samma år lämnade också hennes tre år äldre bror Peter hemmet och for till Amerika. Själv följer jag Cecilia till Reslöv, men återkommer och berättar. Tidigare inlägg om Cecilia hittar du här: Cecilia Ahlström.


Cecilias far, Anders Lundqvist, på äldre dar.
Foton ur Eric von Gerttens bildarkiv.

Omaka par?


Nytt men rostigt 
Inget rostigt schabrak

Huset som ska fylla bombhålet efter Dahlgrenska stiftelsen och “gifta sig” med stadsdelen står nu halvklart, men Malmöborna gör inte vågen direkt … Ett “rostigt schabrak” kallas det på sina håll, men själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka än. Delar av det där gamla järnstaketet som omslöt Dahlgrenska och som vi blev lovade att få återse på eller vid det nya huset står kvar kring bygget och rostar.

Kanske är det tänkt att staketet ska bli pricken över i kring det “rostiga schabraket”. Jag tänker ännu inte instämma i någon kör eftersom huset inte är färdigt, för kanske har MKB ändå lyssnat på den kritik och de önskemål som många Malmöbor framförde när projektet startade. Vi får väl se hur det artar sig framöver, men jag hoppas att “tycke” kan uppstå och att huset blir något av den “port till Malmö” som det talades om i beskrivningen av bygget.

Tidigare inlägg om Dahlgrenska och nybygget hittar du här: Dahlgrenska stiftelsen.

 

Räkna med att vara uppe

… och ute, sent på kvällen fredagen den 27 juli. Skådespelet inleds när månen går upp över horisonten sett från sydligaste Sverige (kl 21:15 i Malmö) och slutar när jordens skugga lämnar månen kl 01:30. Månen är helt förmörkad – och därmed häftigast – mellan 21:30 och 23:14, med mittpunkt kl 22:22.”

Tips!

Tänk så ofta vi Malmöbor springer förbi husen i stan utan att reflektera över dem. Ju längre de stått här desto mera självklara känns de och ändå har de så mycket att berätta för oss. Sommartid är det lite lättare att komma dem “in på livet” eftersom vi rör oss mera utomhus. Snålblåst och temperaturer runt nollan känns just nu långt borta. Med lite tur kan en port stå på glänt och vi har  chansen att bygga på/förbättra en gammal relation. Det hände mig idag när jag passerade Lachmanns hus på Föreningsgatan 18 och nu ser jag Lachmann i ny dager. Intressantare och mera spännande! ; ) Ett annat tips är att gå med på en guidad tur i Malmö och det finns flera stycken att välja på här: Kulturcentralen

Om direktör Lauritz Lachmann stavade sitt namn med ett eller två n är jag inte säker på eftersom det varierar från dokument till dokument. Den ovissheten får ni, liksom jag, bara stå ut med! ; )

Fruntimmersveckan

Vi är inne i fruntimmersveckan och idag firar vi Margareta. Denna vecka sägs ofta vara särskilt regnig och Margaretadagen var förr den som ansågs stå för värsta regnandet. “Margareta gråter!” Om det finns belägg för att det skulle regna mest på Margareta vet jag inte, men detta år är i så fall ett rejält undantag. Mitt andra namn är Margareta och det fick jag efter Selma Margareta, en släkting på min fars sida. En får tacka för att det inte blev Selma som var hennes tilltalsnamn. Inget ont om Selmor, men jag är bara inte så förtjust i namnet och tror att det hänger samman med de där filmerna om Lille Fridolf (vars hustru Selma var ett riktigt rivjärn) som gick när jag var barn. Selma Margareta var liksom min far tvilling och sitter här bredvid sin syster vars namn jag inte vet.

Jag vet däremot att namnet Margareta har sitt äldsta kända ursprung i ett persiskt ord för “pärla” som återfinns i latinets “margarita” med samma betydelse. Namnet blev mycket populärt på 40-talet efter prinsessan Margaretha, den äldsta av Hagasessorna. Det lär idag vara Sveriges 36:e vanligaste tilltalsnamnet bland kvinnor. 


Prinsessan Margaretha Foto: Gunnar Lundh

I morgon är det dags för Johanna, ett bibliskt namn, en femininform till Johannes. Det har varit ett vanligt namn i Sverige sedan 1600-talet och förekommer i många andra språk, till exempel engelskans Jane, franskans Jeanne, italienskans Giovanna. Det är idag Sveriges 23:e vanligaste tilltalsnamn bland kvinnor. Säg Johanna har … du nu strupen klar … ?

Nu går jag in

… på Årsta och till min hjälp har jag återigen Rahmns fotografier. Fakta längs väggar i vackra solbelysta  rum går i de flesta fall tyvärr inte att läsa, men bilderna ger ändå en uppfattning om hur utställningen var uppbyggd. Här förmedlas mycket information på ett rofyllt sätt. Fakta blandat med inredning från Fredrika Bremers hem och så ett vilrum och den enligt Christina Tobeck och besökares vittnesbörd fantastiska restaurangen.

Skriver först in mig i gästboken! ; )

Jag har så svårt att tänka mig att min annars så myndiga mormor Maria ännu inte hade rösträtt när hon gick här på Baltiskan. Beslutet om kvinnlig rösträtt togs först 1918 och trädde i kraft 1921.  

Planschen nedan sågs på “yrkesstatistiska avdelningen” i bottenvåningen och innehållet var liksom i annan info på avdelningen baserad på officiell statistik framtagen av olika kvinnliga kårer. Denna plansch visar hur många herrstrumpor som kunde tillverkas för hand av en arbeterska under en arbetsdag jämfört med om hon istället stod vid en maskin och tillverkade samma strumpor. Den infon har jag läst tidigare, men den får mig nu att tänka på Cecilia Ahlström som ännu inte riktigt kommit tals här i bloggen. Hur var det nu, importerade inte Cecilia stickmaskiner …? Det ena ger som oftast det andra så efter besöket på Årsta ska Cecilia få komma till tals igen. 

Fortsätter till biblioteket och det vore intressant att kunna studera bokryggarna lite närmre, men det låter sig inte göras. Vet ju nu genom Christinas program att det fanns så mycket mer än böcker här. Går vidare till det lilla rummet i fonden …

Möblemanget här är nog hämtat från Fredrikas hem för det kan väl knappast vara det omtalade vilrummet som man kunde hyra för en timme eller så för att vila sig. Många besökare kom utifrån, från Danmark icke minst, så möjligheten till “en timme på locket” uppskattades säkert. Nej, det är ett litet arbetsrum och jag går i fantasin fram till fönstret vars gardiner silar solljuset så vackert.  

Önskar att jag hittat fler bilder av  allt det jag hört berättas om, men de kanske dyker upp vid ett senare tillfälle. Går ner till den prisade restaurangen vars kök ligger bakom glasrutan och jag förstår av personalens och gästernas förvånade min att jag kommit på självaste invigningsdagen den 15 maj 1914. Det är självklart vipgäster som sitter här. Tycker mig känna igen en och annan … Mannen med det sydländska utseendet som sitter intill väggen till höger är arkitekt Arwidius. Han var ledamot i Fredrika Bremerförbundets Malmökrets och bistod utställningens arbetsgrupp med att inreda Årsta. Bredvid honom, vänd mot kameran, sitter en man som kan vara byggmästare Frans Andersson. Det vore inte konstig om han var inblandad i bygget. Kvinnan som sitter längst bort till vänster känner jag igen, men kommer i skrivande stund inte på varifrån. Får fundera. Känner mig inte riktigt önskvärd här och smiter in i köksdelen för kanske någon förbarmar sig och bjuder på nåt gott. För ni ser väl vad bordet i mitten vittnar om?  

Det gick vägen och jag lämnar nu Årsta och Baltiskan för denna gång. Tänk så långt en bild, tagen vid entrén till den danska utställningen på Baltiska utställningen 1914, kan leda om den styckas upp och förstoras lite. Åter till Malmö här och nu –  sommaren 2018! Har noterat att Cecilia ska “kontaktas” efter pausen.