En Minnesbild

Villa Parkhyddan

Jag cyklar längs Fågelbacksgatan – förbi 34 A, trappan i vilken jag bodde tills jag var 7 år och där jag hade mina kompisar, Ingemar, Susanne och Lisbeth.  Korsar Beridaregatan och kör in i Rönneholmsparken. Jag är på väg till Erikslust för att handla.

Så blir jag plötsligt 5-6 år igen och är istället på väg till lekskolan Parkhyddan, en bit in i parken. Det är antingen förmiddag eller eftermiddag. I lekskolan eller Kindergarten, som det också kallades, gick man bara några timmar om dagen. Lite pirrigt var det att gå in i ”skogen”, men det var ju inte så långt hemifrån, bara några hundra meter.  Mamma behövde inte följa med mer än de första gångerna. Jag kommer fram till lekskolan som är inhyst i en gammal villa med veranda och snickarglädje, går in genom dörren och träffar de andra lekskolebarnen. Där stoppar minnet. Vad vi lekte och vem som mer gick där kommer jag inte längre ihåg. Kanske gick Susanne där också. Vi lekte i alla fall mycket tillsammans. Hon kom från Danmark och vi talade bara danska med varandra.

Endast två riktiga minnesbilder från lekskolan finns kvar och de är båda i samband med sånguppvisningar. Det ena är när jag var Pepparkaksgumma i en dräkt som mamma sytt, (det är inte så länge sen jag slängde den), och den andra – den starkaste – när jag uppträdde som Kantarell. Jag kan fortfarande se framför mig hur jag står där i den gula hatten som liknar en kockmössa, tillsammans med andra barn i liknande utstyrsel. Vi framför den välkända sången av Jeanna Oterdahl: ”Har du sett herr Kantarell, bor i enebacken? / Han kom dit i förrgår kväll med sin hatt på nacken / Den är gul och den är grann, passar just en sådan man / passar åt herr Kantarell bort i enebacken.” Publiken bestod av förtjusta och okritiska föräldrar, då liksom nu! Vad som hände efter framträdandet, om det gick bra ,om jag tyckte det var roligt eller pinsamt – är borta i minnets dimmor!

På grunden där Villa Parkhyddan låg, finns nu en grusfotbollsplan och intill den en lekplats, så det är fortfarande en plats för barn.

Villa Parkhyddan nu

Hemma igen efter cykelturen, hittar jag på Wikipedia en bild på villan och uppgifter om ägare och byggherre. Jag citerar valda delar ur artikeln författad av Sven Rosborn:
”Axel Julius Stenberg, född 18 september1866 i Lund, död 31 december1947 i Malmö, var en svensk arkitekt, byggmästare och biografägare, verksam i Malmö. Tidigt blev Axel och Anna Stenberg intresserade av filmtekniken. 1912 stod hans ritade och ägda biograf Victoria klar invid Södra Förstadsgatan. Denna byggnad var en av de första i landet som uppförts enkom som biograf. Strax därefter inredde han en mindre biografsalong, Mignon, vid Gustav Adolfs torgs norra sida (senare Smultronstället och Piccadilly). Han kom också att äga Metropol i Karlshamn.
Kombinationen arkitekt/byggmästare, husägare och biografägare gjorde honom till en förmögen man. Liksom dåtidens Malmönobless skaffade han sig därför en sommarvilla utanför staden. Denna, Villa Parkhyddan, låg invid Rönneholm på vägen ut till Limhamn. Detta område strax utanför den dåtida stadsbebyggelsen kom att bli mycket populärt bland de rikare i Malmö. I början av varje sommar samlades familjerna vid nuvarande Stadsbiblioteket och drog i charabang ut till sina sommarvillor.”

Det var alltså inte vem som helst som byggt och ägt Parkhyddan, utan en man som gjort betydande avtryck i Malmö och dess arkitekturhistoria. Mycket av det han skapat finns fortfarande kvar, bland annat huset på Regementsgatan 10, Gustav Adolfs palatset, bostadshus vid Davidshallstorg,  Kürzels Spinnerifabrik vid Ystadvägen och inte minst Victoriateatern! Se vad man kan lära sig av ett minne, framkallat genom en cykeltur på barndomens gata!

Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Dåbild ur Wikipedia/ Sven Rosborns släktalbum

19 tankar kring ”En Minnesbild

  1. Anna Jardbring

    Så spännande! Här passerar jag nästan dagligen med hund och barnvagn, älskar att strosa runt i den ”skogen”. Ska se mig om lite extra nästa gång, nu med ny vetskap om parken : ) / Anna

    Svara
    1. Karin Sixtensson

      Hej Anna! Glad att du gillade inslaget och över att ha bidragit till att öka upplevelsen av parken!

      Svara
  2. Kristina Rosdahl

    Jag och min bror gick också på Parkhyddan. Det måste ha varit 1952-53. Vi kallades för ”Kicki och Hacke” heter Kristina och Håkan Rosdahl.

    Svara
    1. Gunnel Nordstrand

      Hej ! Jag hade en skolkamrat som hette Kristina Rosdal , jag gick på Rönneholmskolan. Mitt namn var då Gunnel Samuelsson .Var det du som vann en tävling en teckning om mjölk? Hälsning från Gunnel Nordstrand

      Svara
      1. Karin Lövgren Nilsson Inläggsförfattare

        Hej Gunnel! Vidarebefordrar frågan till min namne Karin som skrivit inlägget. 🙂

        Svara
  3. Mats Carlberg

    Jag gick där 1960-62 och min syster 1962-65. Kakelugn i hörnet på nedanvåningen. STORT vardagsrum med parkettgolv och rejäl veranda åt norr. Litet kök i slutet av en korridor. Var aldrig på ovanvåningen. Vet inte när den revs – kanske i slutet av 1970-talet?

    Svara
    1. Karin Lövgren Nilsson Inläggsförfattare

      Tack för att du berättade! Ska vidarebefordra din kommentar till min namne, Karin, som berättade om sin minnesbild av Parkhyddan.

      Svara
  4. Stefan

    Jag gick också på Parkhyddan, tror det var 1966/67.
    Som jag minns det låg villan där de uppförde det gula hyreshuset i bakgrunden, men jag minns kanske fel? 🙂
    Dvs på vänster sida precis efter vändcirkeln om man kommer från Erikslusthållet.

    Svara
    1. Karin Lövgren Nilsson Inläggsförfattare

      Hej Stefan! Det är fler som minns som du och gästbloggaren är själv lite tveksam. Inlägget får fräschas upp lite längre fram. Tack för att du hörde av dig!

      Svara
    2. Annika Dahlgren

      Så minns jag också, bodde på Nordlindsväg 87c (som låg närmast Parkhyddan) gick där hos Tant Inga innan jag började 1:an på Rönneholmsskolan 1969.

      Svara
      1. Niclas Nilsson

        Tant Inga var min fantastiska dagmamma på 70-talet. Hon och hennes man Gösta flyttade så småningom tillbaka till det då nybyggda huset där parkhyddan en gång låg.
        Med vänlig hälsning, Niclas

        Svara
  5. inger larsson

    Där gick jag 1960 hos tant Inga. Kommer ihåg den långa trappan till övervåningen. Gick bara ett år, ville ej gå dit mer, med motiveringen (enl min mor) ”finns ingen anledning att gå dit mer då tant Inga kommer att göra samma sak som i år” dvs inget nytt. Flyttade från Malmö till Stockholm 1966 och har ett par gånger återsett huset.
    Hela lågstadiet gick jag på Rönneholmsskolan.

    Svara
    1. Karin Lövgren Nilsson Inläggsförfattare

      Hej Inger! Så kul att du berättar! Kände du dig understimulerad skulle du klart inte fortsätta att gå dit. 🙂 Bra att tidigt veta vad man vill och styra upp det hela. Välkommen tillbaka!

      Svara
  6. Erik Magnusson

    Jag gick på Parkhyddans lekskola 1961-62, alldeles innan jag skulle börja första klass på intilliggande Rönneholmsskolan. Min förmiddagsgrupp höll till på övervåningen. En lång trappa ledde upp till en hall där vi hängde ytterkläder och ryggsäck, där vi förvarade lunchmaten. Jag upplevde ett trauma en gång när Henrik norpat min lunchbanan. Inne ritade vi. I den rymliga trädgården lekte vi. Det var ett liv och kiv när grupperna från ovan- och nedervåning kom samman. Ibland stod min bästis Lars och väntade på mig vid grinden mot Rönneholmsvägen (den gick genom parken då) när dagens lekskola var slut. Då gick vi hem tillsammans. Det fanns ett uthus också. När jag senare gick till skolan roade sig många barn med att klirra uthusets fönsterrutor. Parkhyddan revs i början av 70-talet och ersattes av det hyreshus som syns på en av bilderna. Då var lekskolan för länge sedan stängd. Huset hade förfallit.
    Erik Magnusson

    Svara
    1. Karin Lövgren Nilsson Inläggsförfattare

      Hej Erik! Tack för att du berättar din upplevelse av Parkhyddans lekskola! Det var längesedan detta inlägg skrevs och därför hoppas jag att du inte har något emot att jag uppdaterar bilden med din berättelse? Det är väldigt roligt när bilderna väcker minnen som bloggläsaren vill berätta.
      Vänlig hälsning
      Karin

      Svara

Lämna ett svar till Annika Dahlgren Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.