Författararkiv: Karin Lövgren Nilsson

Alla minns

Lämna ett svar

… säkert sin första skoldag. För vissa är kanske minnet suddigt och präglat av oro, för andra solklart och fyllt med glädje och tillförsikt. Själv minns jag svagt att jag hade fjärilar i magen, men större delen av dem flög bort när min fröken, den lockiga Inez, stod framför katedern i sal 11 och log sitt varma leende som hon behöll de tre åren jag gick i småskolan. Hon ler kanske ännu … Jag älskade min lilla skola, men hade ett problem – skolans vitkålssoppa! Den smakade ju inte alls som hemma! Jag hade lite ångest varje dag innan jag sett vad som serverades till lunch. Ångesten löste sig så småningom med hjälp av lapp hemifrån där det stod att jag inte “tålde” vitkål! Fick då äta mig mätt på knäckemackor och medhavd frukt och det gjorde jag gärna, bara jag slapp soppan. Sett med vuxnas ögon var det säkert ett litet problem, men för mig kändes det då stort. Det löste sig och de tre åren som jag ser tillbaka på med glädje gick så fort.

Förresten, nu minns jag min första skolväska som var grönrutig och jag minns också att det fanns en speciell doft kring böcker, pennor och suddin. Och så skulle skolböckerna kläs och jag tror att mitt första bokomslag hade ett rött mönster på beige botten. Det var mor som klädde böckerna och det såg ut att vara rätt komplicerat, men blev fint till slut. Så hade jag en apa som hette Konrad längst ner i skolväskan, men honom vågade jag inte plocka upp i skolan den första tiden. Apan Konrad hade jag fått av en släkting och många år senare fick jag veta att han var köpt i Väst-Tyskland och hade fått namn efter den dåvarande förbundskanslern Konrad Adenauer. Tänk så mycket ett gammalt foto kan sätta igång! Det där jag hade glömt att jag mindes …  Jag älskade Konrad som var av brun plysch och han fanns med mig de tre åren på Geijersskolan, var med om flytten till mellanstadiet på Bergaskolan, men då var det någon som snodde honom ur min bänk i sal 6. Jag hade ju egentligen vid det laget vuxit ifrån honom och kanske någon annan behövde honom bättre, men det sved.

Precis som nu förekom också stök och bök under min skoltid, men jag kan aldrig minnas att det fanns några tveksamheter om vad tiden i skolan skulle gå ut på. Minns inga livliga debatter om självklara saker, men det kan ju ha varit så att jag som elev inte uppfattade det. Det känns ändå som att självklara saker inte stöttes och blöttes. Ett ja var ett ja och ett nej ett nej och tvivlet teg still, för att nu citera Ulf Lundell. Om nutida skola vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag önskar att den någon gång i nära framtid får arbetsro. 

På bilden ser vi Märta Roikjer som är fotografen Victor Roikjers dotter. Den slutsatsen drog jag redan av hennes trygga och pillemariska min. Jag antar att det är hennes skolstart år 1911 som pappa Victor förevigat. Önskar att alla ungar kunde ha något av Märtas trygga och glada min inför skolstarten denna vecka och att alla skolor som ska ta emot dem ett gott självförtroende. 

Ingmar Bergman i Malmö

Lämna ett svar

Ingmar Bergman var verksam som konstnärlig rådgivare och regissör på Malmö Stadsteater under åren 1952 – 1958. En period som blivit en höjdpunkt i modern svensk teaterhistoria. Under den tiden samlade han numera välkända skådespelare kring sig – Harriet Andersson, Bibi Andersson, Max von Sydow, Georg Årlin, Gaby Stenberg, Naima Wifstrand och Gunnel Lindblom. Teatermuseets utställning om Ingmar Bergman som öppnar på lördag, den 18 augusti, kommer att spegla denna tid. Utställningen pågår till och med den 9 december 2018.

Teatermuseet som finns på Kalendegatan 5c är öppet torsdagar till och med söndagar mellan klockan 13.00 och 16.00.  Mer från museet hittar du här: Teatermuseet

Denna sommar

Lämna ett svar

… förnekar sig verkligen inte, men just nu är det lite kämpigt. Jag tänker börja med solfjäder och “lånar” därför denna vackra svalkare från Helsingborgs museum. Den har tillhört fru Bergencreutz, men hon lär inte ha någon nytta av den längre. Sedan tar jag lite paus.

Jo, förresten, har ni tänkt på att solfjädern genom tiderna inte bara använts för att ge svalka? Jag läste på och kom fram till följande:
Var solfjädern ursprungligen kom ifrån är väl osäkert, men den kom i alla fall till Frankrike på 1500-talet och sedan vidare till andra länder i Europa. Den var då som en vippa med strutsfjädrar. Mot slutet av samma århundrade infördes den veckade solfjädern från Kina och Japan som kopierades i Europa. Det blev den slutgiltiga formen på solfjädern. 

Under rokokotiden var en solfjäder höjden av lyx. Spröten och ytterskivorna var ofta gjorda av elfenben, pärlemor och guld. På pappret eller sidenet fanns handmålade blommor, landskap, amoriner, nymfer, herdar och herdinnor. Bruket av solfjäder var i allmänhet för de högre stånden, utom i Spanien där också kvinnorna ur de lägre klasserna bar solfjäder.

Förutom att ge svalka gav den skydd åt den blyga eftersom det fanns ett system som man meddelade sig med sin älskare om tider och platser för möten. Solfjädern var helt enkelt som klippt och skuren för flirten eller flörten om ni så vill. Tre vift betydde kanske klockan tre och flera snabba vift betydde kanske nu generar du mig!. Den var också bra att ha om man inte visste var man skulle göra av händerna och den fanns alltid nära till hands fäst vid ett skärp med kedja eller snöre. Män kunde också ha solfjäder, men det var oftast så kallade petit-maitre, det vill säga snobbar/modesprättar, som bar dem. Det finns gott om bilder av Malmökvinnor från förr bärande solfjäder, men om de svalkar sig med dem eller flirtar framgår inte riktigt. 

Allt detta innebär att jag kan använda solfjädern även när sommaren börjar säga nej, men då får jag nog skaffa mig en med ett lite häftigare mönster. ; )

Paus var det, ja …

Om teater i Malmö /3

Lämna ett svar


Malmö Teater och restaurang Stadt Hamburg år 1881. Foto C.W. Roikjer

Endast en gång har en kung besökt Malmö Teater och det var den 7 juli 1848. Teatermuseets Hans Lind fortsätter sitt berättande och den här gången handlar det om kungabesöket, biljettförsäljning och publik. 

Kungen på Malmö Teater 

På våren 1848, då hela Europa upplevde revolutioner, gjorde den tyska befolkningen i de båda danska hertigdömena Schleswig och Holstein uppror. De fick stöd av preussiska trupper och ett danskt-tyskt krig utbröt. Skandinavismen var stark vid den här tiden och den nye danske kungen Fredrik Vl fick starkt stöd och sympatier från svenskt-norskt håll. Svensk-norska trupper skulle gå med i kriget och därför flyttades flera regementen ner till Skåne.


Den svensk/norska kungafamiljen år 1858. Drottning Josephine och kung Oskar l sittande från vänster räknat. Fotograf okänd.

I juni kom hela kungafamiljen med kung Oskar l, kronprins Carl, drottning Josephine, prinsarna Oskar och August samt änkedrottning Desideria till Malmö och bodde här hela sommaren – kungaparet i Berghska huset. Även danska kungligheter med kung Fredrik i spetsen besökte Malmö flera gånger. Malmö blev den här sommaren mittpunkten för ett rikt nöjesliv med kungliga inslag, bland annat en midsommarfest i Stadt Hamburgs trädgård. Den 7 juli besökte så Oskar l Malmö Teater för att följa ett framträdande av artister från Det Kongelige i Köpenhamn med sångerskan Leocadie Bergnéhr i spetsen.

Något svenskt-norskt deltagande i kriget blev det inte. Efter förhandlingar i Malmö slöts vapenstillestånd den 26 augusti. Två dagar senare hade hovet bokat fem loger på teatern för ett nytt framträdande av Det Kongelige – kungen var inte med den gången. I början av september åkte kungafamiljen och diplomaterna hem och Malmö återgick till sitt vanliga liv. 

Biljettförsäljningen

Malmö Teater gästades av resande teatersällskap som i princip själva skötte försäljningen av biljetter till sina föreställningar. Man anlitade dock ofta ett ombud dit publiken fick gå för att köpa biljetter. Till invigningen 1809 skulle biljetter skaffas hos rådman Möller dock utan att det på affischen angavs var man hittade denna. Senare blev det urmakare Dietrich Modeweg på Södergatan 5 som sålde biljetter. Adressen angavs dock inte, men Malmö var vid den här tiden inte större än att alla förmodligen visste var man fick tag både på rådmannen och urmakaren. Ibland köptes biljetterna hos respektive teaterdirektör i dennes logi. Ett specialfall var när föreställningar gavs till förmån för en enskild skådespelare. Då köptes biljetter där denne bodde eftersom ju han eller hon fick behålla pengarna. Var man ute i sista minuten såldes överblivna biljetter vid teaterns ingång strax innan föreställningarna.

Ett särskilt kapitel i biljettförsäljningens historia är åren 1837-1887. Under dessa femtio år fick man gå till Mårtensgatan 12, en nu försvunnen gata mellan S:t Petri och Caroli kyrkor. Där bodde stadstjänare Nils Pettersson och hos honom köptes biljetter inte bara till Malmö Teater utan även till de flesta nöjestillställningar i stan. Han var stadens allt i allo som skötte olika kommunala vaktmästarsysslor, men även ordnade fester – allt ifrån att gå runt med inbjudningskort till att vara traktör och skaffa fram mat och dryck. Teatersällskapen vände sig också till honom för att sköta allt det praktiska för sällskapens uppehåll i Malmö. Efter hans död 1887 övergick man till att sälja biljetter i teaterns biljettkontor och nu kunde biljetter även bokas per telefon på nummer 278.


Föreställning på Malmö Teater måndagen den 13 maj 1861. Ett Vaisenhuusbarn är mera känd under namnet Jane Eyre. 

Abonnemang kunde tecknas redan från 1809. Listor fanns då utlagda där man kunde teckna sig för olika perioder. De förnämsta bland den tilltänkta publiken som landshövdingen, borgmästaren med flera behövde inte leta – till dem bars listorna runt för att de dessutom skulle få förtur till de bästa logerna. Senare under 1800-talet blev det tradition att listorna fanns utlagda i Cronholms bokhandel och i Cronquists tryckeri. 

Teaterns publik

Malmö Teaters publik bestod av intresserade från alla samhällsklasser utom de allra fattigaste som inte hade råd. De olika priserna gjorde dock att publiken delades upp efter samhällsklass även om det inte fanns några formella regler om detta. Vid öppnandet 1809 fanns de främsta platserna i första radens fondloger – där där satt vanligast landshövdingen i mitten omgiven av borgmästaren och slottskommendanten Vid sidorna satt rådmän, inresta slottsherrar från landet, höga militärer, jurister och framträdande affärsmän. Andra radens loger och amfiteatern upptogs av mindre framträdande men ändå i samhället väletablerade åskådare. De mindre bemedlade av publiken hamnade högst upp eller i parterren, det som nu kallas parketten – alltså platserna nere på golvet framför scenen. Längs parterrens kanter fanns det ståplatser. Under andra hälften av 1800-talet ändrades detta så att parketten nu blev det förnämsta medan de fattigare hamnade uppe på raderna.


Salongsplan över Malmö Teater. 

Publiken var livligare och högljuddare då än nu för tiden – busvisslingar, skrik och elaka kommentarer eller uppskattande tillrop var vanligt förekommande. Stadsfiskalen klagade redan 1809 på att vissa delar av publiken ägnade sig åt tobaksrökning och kortspel i logerna, men att det räckte med en ‘Erindran’ eftersom det rördes sig om ‘Stadens bättre Inwånare’. 

Att besöka teatern som publik var i början av 1800-talet inte en odelat trevlig upplevelse. Salongen var mörk och kall och bänkarna saknade ryggstöd och stoppning. Ordentlig belysning kom först med gasljuset 1854 och värme kom 1858. Stoppade stolar med ryggstöd blev det inte förrän 1864.

Under pauserna gick den välbeställda delen av publiken till värdshuset för att äta och dricka medan de som inte hade råd till detta stannade kvar.


Baksida teateraffisch, 2 februari 1876, undertecknad G. A. Örtenblad som troligtvis var krögaren på värdshuset Stadt Hamburg alldeles intill teatern.  

Eftersom pauserna kunde bli oändligt långa – teaterdirektören och skådespelarna höll då ofta hov bakom scenen – blev det ofta oroligt på parterren och senare, efter 1850, uppe på raderna. Det klagades till exempel på att publiken på raderna kastade äppelskruttar på parketten.

Gatubelysning 

När Malmö Teater öppnades 1809 saknade staden gatubelysning. För att göra det lättare för teaterns besökare att ta sig hem under sen kvällstid så bestämde de styrande den 2 december 1809 att de som bodde på Södergatan skulle se till att gatan ‘från Spectaclets början, tills folket, efter slutet däraf, hunnit passera förbi’ blev belyst antingen genom att sätta upp lampor på fasaden eller att sätta tända lampor i fönstren. Den som glömde detta fick böta, så dömdes pikant nog urmakare Dietrich Modeweg, Södergatan 5, som skötte biljettförsäljningen till teatern, till sådana böter i mars 1810.

Tidigare inlägg om Malmö Teater hittar du här: Teatermuseet.

Cecilia Ahlström /5

4 svar


Okänd plats i Svalöv Fotograf Otto Ohm

Så kom Cecilia till Svalöv och blev sysselsatt från morgon till kväll. Mjölka, baka, reda till mat, diska, lappa, laga och vara behjälplig vid slakt och höskörd var säkert bara en del av det som var hennes arbetsuppgifter det år hon tjänade som piga på ett jordbruk i Svalöv. På hösten året därpå, 1874,  gav hon sig av till Lund. Jag funderar över hur folk på landsorten fick nys om nya arbetstillfällen, men det gick säkerligen ryktesvägen. Att garvare Lundbom i Lund behövde en piga kan Cecilia ha läst i en dagstidning för det var vanligare att stadsbor annonserade efter tjänstefolk. Garvare Lundbom och hans familj bodde i centrala Lund vid Krafts rote, ungefär vid det gamla magasinet som ligger på Norra Vallgatan 4. Det framgår inte om Cecilia också hjälpte till i garveriet, men det är inte otänkbart. Cecilia stannade hos Lundboms ett år och flyttade hösten 1875 till Mellanmöllan i Håstad som fungerade som kvarn och läderfabrik och ägdes av bolag i Malmö. Läder och garveri hänger för mig ihop och jag kan därför tänka mig att det var så att garvare Lundbom var inblandad i möllan och kanske visade det sig i garveriet i Lund att Cecilia  var en arbetskraft Mellanmöllan kunde ha nytta av. Här stannade hon i två år.

På hösten år 1877 anlände Cecilia till Malmö. Eftersom det är något kladdigt i Håstads församlingsbok är det oklart var hon först bosatte sig i Malmö, men det kommer att klarna. Jag funderar över hur det rent praktiskt gick till när man registrerade in- eller utflyttning i församlingarna. Det fanns väl inget annat sätt än att gå till respektive församling/hus och anmäla det, men med tanke på att invandringen till Malmö vid denna tid var stor, och större skulle den bli, måste det ha varit en tålamodskrävande procedur. Att cirka 15 till 20 personer och- eller familjer inskrevs på en dag var inget ovanligt och så tillkom de som hade andra ärenden att anmäla. Så for väl prästerskapet på sina förrättningar och det var säkert inte direkt överbemannat på församlingarnas expeditioner. Jag kan väl knappast tänka mig att man endast fyllde i en blankett som lämnades in … Nej! Sånt här löser vi med ett enkelt knapptryck idag, men då var det säkerligen allt annat än enkelt. 

Nu är Cecilia 22 år och jag tror att självförtroendet är större än när hon för första gången lämnade hemmet i Tirup och for till Reslöv.  Jag funderar över om hon har kontakter i Malmö och i så fall vilka. Det kommer kanske att visa sig när jag får kläm på hennes  “ingång” till Caroli församling i Malmö.


Östergatan och Caroli gamla kyrka 1866.

Tidigare inlägg hittar du här: Cecilia Ahlström

Cecilia Ahlström /4

Lämna ett svar

Kan ni föreställa er Cecilia, 16 år gammal, stiga av hästskjutsen i Reslöv? Jag förmodar att det ombesörjdes med skjuts till henne mellan Tirup och Reslöv för det var för långt att gå. Med sig hade hon det hon gick och stod i och förmodligen något ombyte och kanske några personliga saker. Hon hade gått de då obligatoriska fyra skolåren, blivit konfirmerad och ansågs nu som vuxen nog att försörja sig. Nu skulle hon tjäna som piga i ett lantbruk och för det arbetet erhålla mat, husrum och en mindre slant. Hennes arbetsdag skulle börja tidigt och inte sluta förrän sena kvällen då hon skulle dela säng med en eller flera andra pigor. Hon var säkert införstådd med en del, men långt ifrån allt om vad det innebar att tjäna som piga.

Självklart längtade hon hem när hon lagt sig på kvällen och säkert funderade hon över hur far och syskon hade det. Hon kunde inte ringa, eller sms:a, men skrev nog ett eller annat brev och berättade och förhörde sig om hur det var i hemmet. Om Anders var läs- och skrivkunnig vet jag inte, men om inte fick han säkert breven upplästa för sig av något av Annas syskon och hälsade genom dem till henne. 

Jag försöker sätta mig in i hennes situation och funderar över vad som skiljer henne från mig själv i samma ålder. Bortsett från att vi talar om två olika tider så tror jag ändå att skillnaden mellan oss inte är så stor. Hon måste ha haft samma behov, funderingar och frågor som jag hade som ung kvinna, men för att kunna leva sitt liv fick hon ta itu med de utmaningar som hennes liv och tid medförde och där skiljer vi oss åt. Jag fick växa upp i den “moderna” tiden, men jag tror egentligen inte att det föds några moderna människor. Det är en snarare en fråga om tid och omständigheter. 

Vi vet ju lite grann om Cecilia redan och kan väl ana att hon efter att en tid av mycket hårt arbete som varje kväll slutade med att hon stupade i säng av trötthet snart sökte sig vidare. Detta är inget jag absolut vet om Cecilias arbetsförhållanden, men det är så dåtida pigors liv och arbete beskrivits för mig. De flesta pigor flyttade redan efter ett års tjänst till nästa ställe. Ibland kunde det bli bättre, men oftast inte. Själva flyttandet i sig ingav i alla fall hopp om något bättre. Cecilia tog efter nästan exakt ett år sitt pick och pack och begav sig till Svalöv och jag följde med …

Tidigare inlägg om Cecilia hittar du här: Cecilia Ahlström