månadsarkiv: juni 2014

Your old form just like a clinging vine …


Foto Gunnar Sixtensson

En bild som denna vill man ju inte prata sönder, men lite måste jag nämna. Savoy var under 40 till 60-talen känt för att ha artister i köket, men det fanns en del på rummen också. Här ett litet axplock från bildens tid (sent 50-tal): Count Basie, Sammy Davies Jr, Brigitte Bardot, Danny Kaye och Charles Aznavour. 

Då och Nu – Pegasus och Linnéplatsen

  2699S-R-1

Pegasus

Varje konstverk i Malmö har sin speciella och intressanta historia. ”Varför just här och varför just detta verk” är frågor jag oftare borde ställa mig. Vissa konstverk har mer än andra gett Malmö sin identitet och ”Pegasus och Människan” av Carl Milles, som härrör från den klassiska mytologin, är definitivt en av dessa. Verket som är placerat i Slottsparken skapades 1949 och invigdes 1950. Det sattes först upp på en 4 meter hög granitpelare som 1954 höjdes till 5,5 meter, för att slutligen 1961, höjas till 10 meter. Med den höjden blev Pegasus så svävande och viktlös som Milles hade tänkt sig. Eftersom verket gestaltar tankens fria flykt valde Milles själv Linnéplatsen som har rymd och närhet  till vatten. Gunnar Sixtensson förevigade med dåbilden bland annat stensättarnas arbete runt Pegasus. Bilden måste vara tagen strax före invigningen och man ser att det hänt en del med träden på 64 år! Linnéplatsen har fått sitt namn efter Carl von Linné som lär ha besökt platsen på sin skånska resa år 1749. Exakt på denna plats kan Linné knappast ha varit eftersom en av Rörsjöarna täckte området här, men det där kan vi väl bjuda på.

Där satt den!

2580S-R

Vad kan fyra glada töser på ett festligt Stortorg på fyrtiotalet ha firat? Freden?  Svenska Flaggans dag? Nej, inget av detta! Banderollstumpens  ”tt” ledde mig, om än på krokiga vägar, rätt. Det är Barnens dag och året är  1941! Efter invigningen lär det ha  släppts det 1500 brevduvor över Skåne. Tommy Nilsson i Limhamn har lagt ut ett filmklipp på youtube från Barnens dag 1945, visserligen några år senare, men filmsnutten förstärker bilden. Tack Tommy! 

Midsommar i min barndom

Midsommar Limhamn

Midsommar var en stor helg. Jag och min familj firade midsommar hos mormor och morfar. Det var knytkalas och alla tog något med sig. Mormor och morfar stod för nypotatis, grönsaker och jordgubbar. Var och en tog med sig de starkvaror de ville ha.

Vi brukade börja på förmiddagen med att klä majstången. Det var en rejäl stång, en uttjänt flaggstång som syntes långväga. Det gick åt många blommor och björkkvistar, men vi var många om det så det gick ganska raskt ändå. Så småningom var det klart och majstången restes och då hade redan många gäster redan anlänt. Vi kunde vara 30 – 40 personer.

Det dukades långbord på gården. Var vädret otjänligt spändes en presenning upp över borden. Alla lät sig väl smaka och det var en uppsluppen och trevlig stämning. Vi sjöng och ackompanjerades av någon med gitarr eller mandolin. Några av oss barnbarn hade övat in en sketch som vi framförde med mer eller mindre gott resultat.

Efter måltiden började dansen. På eftermiddagen var det ringlekar för barnen som avslutades med långdans genom Bunkeflos gator. I täten fanns alltid morfar. Senare började dansen för ungdomar och de lite äldre. Alltfler människor hittade dit, grannar och sommarstugeägare som ville ta sig en svängom. Även kärleken spirade bland ungdomarna och vi som var yngre spionerade på de som var lite äldre.

Festen fortsatte hela natten. De barn som inte orkade mer, tog medhavd filt och kudde och letade upp en vrå inne i huset och sov tills det var dags att cykla hem igen. Hemfärden brukade ske när det ljusnade vid tretiden på morgonen. Än i dag minns jag den underbara sommarmorgonen när det var lite fuktigt i luften och låg dimma bredde ut sig över ängarna. Luften ljöd av nymornade fåglars sång och i synnerhet minns jag tofsvipans pipande.

Inga Larsson
Inläggsförfattare

För eld och brand och tjuvahand

Dags för högläsning igen ur Gamla minnen från 1860/70-talets Malmö nedtecknade 1932 av Alma Falkman.

Den Bilden Sankt Petri kyrka

Ordningen på Malmös gator nattetid upprätthölls av nattväktare. Poliser funnos, men de patrullerade ej då som nu, utan väktarna klädda i väktarekappor med flerdubbla kragar om halsen och med sin ”väktaresax” i handen som försvarsvapen, vandrade sina bestämda turer. De tog emellertid sina sysslor med ro, ty merendels, när vi kommit hem från någon bjudning, sutto två av dem på vår förstugutrappa och togo sig en liten lur. Jag kan ännu höra hur min far då brukade säga ”Maka er nu gubbar” så vi kan komma in”. Även om de togo sig den lilla slummern, kunde de genom lurblåsningen eller tutningen från Petri kyrktorn höra när det var hel timme, då väktarerop skulle göras vid gathörnen. Min far omtalade att när rådman Kiellander levde, blev aldrig någon antagen till nattväktare som inte hade provsjungit och prövats med hänsyn till röst och musiköra inför den mycket musikaliske rådmannen. I min barndom sjöngo de ej utan ropade exempelvis:

’Klockan är 10 slagen, vinden är sydväst, för eld och brand och tjuvahand bevara Gud, vår stad och land’.

Med allt skäl kunde de bedja Gud bevara vår stad för eld och brand, ty brandkår och brandredskap voro ganska bristfälliga. När väktaren i Petri kyrktorn såg att eld och brand hade utbrutit, började han klämta hårda tunga slag på en larmklocka, olika antal slag beroende på vilket väderstreck om tornet som elden var. Vid dager stacks en röd flagga och när det var mörkt en brinnande röd lykta ut om torngluggen i riktning mot brandstället. Så skickades bud till slottsfängelset där kanonskott då skulle skjutas, vilket även skedde när en fånge rymt, i förra fallet två, i senare ett skott. Vidare skulle en karl väckas som skulle gå omkring i stadens gator och slå på en stor larmtrumma. Ännu så sent som när yllefabriken brann på 80-talet, vandrade karlen och dunkade på trumman. När så alla som hörde till brandkåren hade blivit väckta, fått kläder och brandkårstecken på sig, samlades de vid spruthuset, som i min barndom låg vid Petri kyrkoplan. Först nu blev man blev färdig med att köra sprutorna till brandplatsen. Efter spruthusets nedrivning placerades sprutorna på olika ställen i staden, så de blevo fortare och lättare åtkomliga. En nästan löjeväckande förordning var att alla som ägde en häst och vagn skulle köra en tunna vatten, ej till eldstället direkt, utan först till Stortorget där alla skulle samlas och sedan i ordnad procession köra till brandstället. De som uteblevo finge plikta, och efter varje vådeld var en stående notis i stadens tidningar, ”För försummad vattenkörning vid senaste eldsvådan bötfälldes flera personer”.

Trots dessa primitiva anordningar gick det i allmänhet ganska lyckligt och jag minns från min barndom endast två särskilt stora bränder, mordbranden på statens järnvägsstation 1866 och branden på Malmöhus. Den senare var emellertid visst icke så som jag en gång läste i en skildring därav. Den var gjord med livlig fantasi och beskrev hur rökmolnen vältrade sig över staden så man knappt kunde se, en intensiv hetta gjorde det svårt att andas, panik grep invånarna m.m. Intet av allt detta var sant. Jag och övriga skulle naturligtvis ut och titta på eldsvådan. Vi stodo på andra sidan kanalen mitt för det gamla Malmöhus där elden rasade, men voro icke det ringaste generade av varken rök eller hetta, utan kunde obehindrat både se och andas. En snickeriverkstad som var inrymd i den gamla byggnaden gav naturligtvis rik näring åt elden, men det oaktat hejdades dess framfart just i den delen av Malmöhus, och den nådde ej till fängelsekyrkan som förblev oskadad. Fångarna voro utsläppta på vallen vid kanalkanten och hade fått besked att gjordes rymningsförsök skulle de bli nedskjutna. Allt avlopp lugnt och ordentligt, fångarna inlogerades sedan tillfälligtvis i det gamla kronomagasinet vid Adelgatan. I staden gick livet sin vanliga gång och av panik förnams inte minsta skymt.