… och i mailet fanns ett fotografi taget i Cecilia Nelsons ateljé på Södra Förstadsgatan 36 i Malmö. Kanske togs det av Cecilia själv. Fotot som föreställer avsändarens släktingar, Nils och Emma Holmbäck, är tyvärr odaterat och det är här jag kommer jag in i bilden. Det gör jag gärna!

Med hjälp av ”Kvinnliga fotografer i Malmö 1860-1920” och lite närmare uppgifter om paret Holmbäck kom jag fram till att fotot måste ha tagits cirka 1890.

Bilden nedan visar Södra Förstadsgatan norrut och i trevåningshuset vid hörnet Södra Långgatan låg Cecilias ateljé där bilden av Nils och Emma togs. Bilden av Södra Förstadsgatan togs däremot av fotograf C.V. Roikjer

Cirka tio år fram i tiden stod sedan samma par med sin son vid Malmö Ångfärjestation för att påbörja sin resa till Amerika.

Som jag förstår det gick resan till Köpenhamn och sedan därifrån via Esbjerg till Liverpool där de steg ombord på ett av Cunard-linjens fartyg med destination New York.

Tänk att något som hände för så längesedan ändå kan kännas så nära. Nära i både tid och rum.

Tiden är senhösten 1947 och kvinnan i bild är Inga-Lisa Sixtensson på barnvagnspromenad med dottern Karin. Jag funderade länge över var i Malmö bilden var tagen och om det kunde vara Regementsgatan längst bort i bild, men var mycket osäker. Kontaktade Karin (går sedan länge för egen maskin) som ville ha det till att de gick på Regementsgatan och husen i fonden kunde ligga på Erik Dahlbergsgatan eller däromkring. För säkerhets skull kontaktade Karin sin kusin Carl-Gustaf som via vändande mail satte punkt för osäkerheten.

”Hej Karin! Javisst är det så. Först Helmfeltsgatan sedan Erik Dahlbergsgatan och till sist Banérsgatan. Koloniområdet kallades Kostadion och det fanns möjligheter där att leka för oss barn. Från början var inte Borgarskolan så stor därför syns den inte på bilden. Jag tror den har blivit tillbyggd flera gånger. Kvarteret Erik Dahlbergsgatan – Banérsgatan blev färdigbyggt 1937. Innan dess hade vi ju utsikt mot Slottsparken. Det ser väldigt öde ut på bilden, så minns inte jag det. Varje gång vi skulle gå till Mormor gick vi över Kostadion. Där simhallen ligger nu var ju också kolonier, men under kriget användes området till vedupplag dvs den ved man eldade i fastigheter, men det kom en del kol från det ockuperade Polen. Bifogar ett foto från vår lägenhet innan husen mittemot byggdes. Det är Slottsparken du ser i bakgrunden.”

Ja, Regementsgatan!

Adalbert Tinglöf som besökte Malmö år 1902 tog tillfället i akt att skicka ett vykort föreställande Högamölla till en ”vyvän”. Angelägen som han var om att få vyer tillbaka formulerade han sig artigt och skrev vackert. Jag hoppas verkligen att han fick flera vyer tillbaka.

En annan Tinglöf som troligen var släkt till Adalbert var Johan Tinglöf (1751-1812) en urmakare och smed som levde i 1700-talets Ekshärad. Han har lämnat efter sig många myter och berättelser om att han ska ha varit i förbund med djävulen som gav honom trollkunnighet. Efter en betalningstvist avseende Ekshärads tornur som John konstruerat, en tvist som utföll till hans nackdel, accepterade han socknens underbud med orden: ”Ja, klockan skall gå utan vank och brist, men när jag dör skall hon stånda.” När John gick ur tiden stannade klockan och trots upplivningsförsök (på klockan alltså) år 1852, 1860 och 1883 stod tiden ändå still. År 1927 togs urverket ner och ett nytt sattes upp. Klockan skrotades dessbättre aldrig och år 1998 gav man sig på uret igen och lyckades faktiskt få igång det. Det är numera installerat på Ekshärads hembygdsgård.

Vilken resa ett gammalt vykort föreställande Högamölla bjöd på!

När skiner på bibblan ser taket helt annorlunda ut än det gjorde den där grå dagen då jag väntade på bussen …  Det ingen tvekan om att tinnar och torn med tiden kommer att bli ärggröna igen. Helsingborgs Byggplåt kan berätta mera: Malmö stadsbibliotek, slottet

Den här bilden lär på något sätt hänga samman med Stölten & Simonsen, ursprungligen en dansk fotofirma som öppnade filial i Malmö år 1884, men då med tillverkning av blanketter, pärmar och liknande produkter. Företaget utvecklades senare till en  finmekanisk verkstad för reparation av kameror och annan fotografisk utrustning och så småningom började företaget med försäljning av importerade kameror. Mer om Stöltens  och en sammanfattning av svensk kamerahistoria kan du läsa här: Svensk kamerahistoria. 

Glad fortsättning på påsken!

När jag häromdagen stod och väntade på bussen passade jag på att studera vårt vackra stadsbibliotek som på något sätt inte var sig riktigt likt. Plötsligt hörde jag en röst inom mig som sa: de ska va’ ärggrönt. Drog mig då till minnes en händelse från min tid i småskolan. Vi hade fått till hemuppgift att färglägga några tecknade tryck av kända Malmöbyggnader. Det ena trycket föreställde just Stadsbiblioteket.

Jag satt  sedan hemma vid köksbordet med mina färgkritor, bland vilka det fanns ljus- och mörkgrön krita. Jag hade precis målat ett par torn när en några år äldre kusin till mig kommenterade mitt verk så här: Det ska va’ ärggröna torn! Så tog han upp någon sorts penna som kunde skifta mellan fyra färger varav den ena, enligt hans tycke, var just ärggrön. Så målade han ett par torn som blev mycket finare än det jag åstadkommit. Jag tror egentligen inte att han brydde sig så mycket om färgen, han vill mest visa sin fräcka penna. Själv hade jag ingen aning om vad ärg betydde, men ville antagligen inte visa min okunnighet.

När jag dagen efter lämnade in min teckning frågade min snälla fröken om jag målat hela bilden själv. Nä, Sune har hjälpt mig … Minns att fröken log, trots att hon inte hade en aning om vem Sune var. 🙂

Numera vet jag att ärg är en missfärgning som drabbar föremål av koppar eller kopparlegeringar. Eftersom koppar är dyrt fick det väl stryka på foten vid senaste takrenoveringen. Det svider, tycker jag. Ja, sedan kom bussen …

… heter flickan med knutna händer som står under skylten. Det berättar nu Helene, Theodora Anderssons barnbarn, i en kommentar till ett inlägg om Gottfridsgatan från 2015. Theodora, född Pettersson , föddes 1888  och avled 1950. Det är alltid lika roligt när människor på gamla bilder kan namnges, så stort tack Helene!

Så här berättade Rickard Bengtsson om Gottfridsgatan i inlägget från 2015:

”Malmös kraftiga befolkningstillväxt vid 1800-talets mitt ledde till en ofattbar trångboddhet, framför allt i Gamla staden, men också längs förstadsgatorna. Därför behövdes nya stadsdelar på jungfrulig mark. En sådan var Lugnet, som började anläggas kring 1860 bakom småhusbebyggelsen öster om Södra Förstadsgatan. Till stor del kom Lugnet till för arbetarna på Kockums Mekaniska Verkstad, vilken låg på nuvarande Davidshall och hade grundats av Frans Henrik Kockum på 1840-talet. Dessutom var ägoförhållandena oproblematiska – området var det enda centralt belägna, som inte utgjordes av donationsjord (markområde som i äldre tider skänkts av kungen till städerna och avsedd för allmänna ändamål).

Lugnet kom med tiden att i vid bemärkelse avskärmas från den växande industristaden av Södra Förstads-, Förenings-, Kaptens- och Drottninggatorna, och uppdelades i ”långgator” – med i huvudsak envånings hus – i nordlig, östlig, sydlig och västlig riktning, med smågator däremellan. I takt med industrialiseringens framväxt och den därmed ökade inflyttningen till Malmö, blev Lugnet också snabbt överbefolkat och trångboddheten enorm.

Vinjettbilden ovan är ett vykort, taget någon gång under 1900-talets första år över Gottfridsgatan, vilken var en av de tvärgående smågator som gick mellan Västra och Östra Långgatorna. Den fick sitt namn 1867 och försvann 1976 vid omgestaltningen av Lugnet under 1970-talets första hälft. Lägg märke till alla de människor som kommit ut från sina små bostäder för att se vad som står på!

Gatan är uppkallad efter en av Frans Henrik Kockums söner, Gottfrid (1838-1875), som var direktör vid faderns verkstadsanläggning.”

Foto: ”Kanonfotografen”  Frans Andersson

Ha en fin och kärleksfull Alla hjärtans dag!

Klicka på bilden och häng med på en skridskotur på kanalen mellan Slotts- och Kungsparkerna, men se upp för den lille linslusen i början av filmen.

Tack och bock till filmarkivet.se för detta!

Kylan som härjar, i Malmö just nu -7°, fick mig att tänka på den här bilden från slutet av 1930-talet. Den berättar om när familjen Larsson på Kalkbrottsgatan i Limhamn fick sitt första kylskåp som lär ha hetat ”Norge”. Fru Larsson visar stolt upp kylskåpet som med dagens mått mätt inte ser ut att rymma mycket, men som vi vet kom kylskåpet att revolutionera de svenska köken och konkurrerade ut både matkällare och skafferier.

Om kylskåpets historia berättar KTH på sin hemsida så här: En kylig historia.