Kategoriarkiv: Gamla foton, vykort eller annat som berättar …

Alla minns

… säkert sin första skoldag. För vissa är kanske minnet suddigt och präglat av oro, för andra solklart och fyllt med glädje och tillförsikt. Själv minns jag svagt att jag hade fjärilar i magen, men större delen av dem flög bort när min fröken, den lockiga Inez, stod framför katedern i sal 11 och log sitt varma leende som hon behöll de tre åren jag gick i småskolan. Hon ler kanske ännu … Jag älskade min lilla skola, men hade ett problem – skolans vitkålssoppa! Den smakade ju inte alls som hemma! Jag hade lite ångest varje dag innan jag sett vad som serverades till lunch. Ångesten löste sig så småningom med hjälp av lapp hemifrån där det stod att jag inte “tålde” vitkål! Fick då äta mig mätt på knäckemackor och medhavd frukt och det gjorde jag gärna, bara jag slapp soppan. Sett med vuxnas ögon var det säkert ett litet problem, men för mig kändes det då stort. Det löste sig och de tre åren som jag ser tillbaka på med glädje gick så fort.

Förresten, nu minns jag min första skolväska som var grönrutig och jag minns också att det fanns en speciell doft kring böcker, pennor och suddin. Och så skulle skolböckerna kläs och jag tror att mitt första bokomslag hade ett rött mönster på beige botten. Det var mor som klädde böckerna och det såg ut att vara rätt komplicerat, men blev fint till slut. Så hade jag en apa som hette Konrad längst ner i skolväskan, men honom vågade jag inte plocka upp i skolan den första tiden. Apan Konrad hade jag fått av en släkting och många år senare fick jag veta att han var köpt i Väst-Tyskland och hade fått namn efter den dåvarande förbundskanslern Konrad Adenauer. Tänk så mycket ett gammalt foto kan sätta igång! Det där jag hade glömt att jag mindes …  Jag älskade Konrad som var av brun plysch och han fanns med mig de tre åren på Geijersskolan, var med om flytten till mellanstadiet på Bergaskolan, men då var det någon som snodde honom ur min bänk i sal 6. Jag hade ju egentligen vid det laget vuxit ifrån honom och kanske någon annan behövde honom bättre, men det sved.

Precis som nu förekom också stök och bök under min skoltid, men jag kan aldrig minnas att det fanns några tveksamheter om vad tiden i skolan skulle gå ut på. Minns inga livliga debatter om självklara saker, men det kan ju ha varit så att jag som elev inte uppfattade det. Det känns ändå som att självklara saker inte stöttes och blöttes. Ett ja var ett ja och ett nej ett nej och tvivlet teg still, för att nu citera Ulf Lundell. Om nutida skola vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag önskar att den någon gång i nära framtid får arbetsro. 

På bilden ser vi Märta Roikjer som är fotografen Victor Roikjers dotter. Den slutsatsen drog jag redan av hennes trygga och pillemariska min. Jag antar att det är hennes skolstart år 1911 som pappa Victor förevigat. Önskar att alla ungar kunde ha något av Märtas trygga och glada min inför skolstarten denna vecka och att alla skolor som ska ta emot dem ett gott självförtroende. 

Denna sommar

… förnekar sig verkligen inte, men just nu är det lite kämpigt. Jag tänker börja med solfjäder och “lånar” därför denna vackra svalkare från Helsingborgs museum. Den har tillhört fru Bergencreutz, men hon lär inte ha någon nytta av den längre. Sedan tar jag lite paus.

Jo, förresten, har ni tänkt på att solfjädern genom tiderna inte bara använts för att ge svalka? Jag läste på och kom fram till följande:
Var solfjädern ursprungligen kom ifrån är väl osäkert, men den kom i alla fall till Frankrike på 1500-talet och sedan vidare till andra länder i Europa. Den var då som en vippa med strutsfjädrar. Mot slutet av samma århundrade infördes den veckade solfjädern från Kina och Japan som kopierades i Europa. Det blev den slutgiltiga formen på solfjädern. 

Under rokokotiden var en solfjäder höjden av lyx. Spröten och ytterskivorna var ofta gjorda av elfenben, pärlemor och guld. På pappret eller sidenet fanns handmålade blommor, landskap, amoriner, nymfer, herdar och herdinnor. Bruket av solfjäder var i allmänhet för de högre stånden, utom i Spanien där också kvinnorna ur de lägre klasserna bar solfjäder.

Förutom att ge svalka gav den skydd åt den blyga eftersom det fanns ett system som man meddelade sig med sin älskare om tider och platser för möten. Solfjädern var helt enkelt som klippt och skuren för flirten eller flörten om ni så vill. Tre vift betydde kanske klockan tre och flera snabba vift betydde kanske nu generar du mig!. Den var också bra att ha om man inte visste var man skulle göra av händerna och den fanns alltid nära till hands fäst vid ett skärp med kedja eller snöre. Män kunde också ha solfjäder, men det var oftast så kallade petit-maitre, det vill säga snobbar/modesprättar, som bar dem. Det finns gott om bilder av Malmökvinnor från förr bärande solfjäder, men om de svalkar sig med dem eller flirtar framgår inte riktigt. 

Allt detta innebär att jag kan använda solfjädern även när sommaren börjar säga nej, men då får jag nog skaffa mig en med ett lite häftigare mönster. ; )

Paus var det, ja …

Fruntimmersveckan

Vi är inne i fruntimmersveckan och idag firar vi Margareta. Denna vecka sägs ofta vara särskilt regnig och Margaretadagen var förr den som ansågs stå för värsta regnandet. “Margareta gråter!” Om det finns belägg för att det skulle regna mest på Margareta vet jag inte, men detta år är i så fall ett rejält undantag. Mitt andra namn är Margareta och det fick jag efter Selma Margareta, en släkting på min fars sida. En får tacka för att det inte blev Selma som var hennes tilltalsnamn. Inget ont om Selmor, men jag är bara inte så förtjust i namnet och tror att det hänger samman med de där filmerna om Lille Fridolf (vars hustru Selma var ett riktigt rivjärn) som gick när jag var barn. Selma Margareta var liksom min far tvilling och sitter här bredvid sin syster vars namn jag inte vet.

Jag vet däremot att namnet Margareta har sitt äldsta kända ursprung i ett persiskt ord för “pärla” som återfinns i latinets “margarita” med samma betydelse. Namnet blev mycket populärt på 40-talet efter prinsessan Margaretha, den äldsta av Hagasessorna. Det lär idag vara Sveriges 36:e vanligaste tilltalsnamnet bland kvinnor. 


Prinsessan Margaretha Foto: Gunnar Lundh

I morgon är det dags för Johanna, ett bibliskt namn, en femininform till Johannes. Det har varit ett vanligt namn i Sverige sedan 1600-talet och förekommer i många andra språk, till exempel engelskans Jane, franskans Jeanne, italienskans Giovanna. Det är idag Sveriges 23:e vanligaste tilltalsnamn bland kvinnor. Säg Johanna har … du nu strupen klar … ?

Det gamla soluret

Sprang häromdagen på detta gamla solur som står på huvudbrandstationens gård på Drottninggatan. Jag har aldrig sett det förr och misstänker att det kan vara från sent 1800-tal då brandstationen stod färdig. Det är väldigt vackert, men fundamentet har nog fått sig en knuff vid någon utryckning och det har rubbats en bit från grunden. Med en förenad bredsida kan vi säkert få det på plats igen. Texten Klockan är tio slagen … känner väl de flesta av oss igen, men  just nu tänker jag på en annan och vanlig solvisartext – Mig leder solen, Er skuggan.

En dag som denna

… går säkert mångas tankar till Malmö stadion som invigdes i samband med fotbolls-VM 1958, det år då Sverige blev silvermedaljör. Länge efter detta frankerade vi stolt våra brev så här:

Men i dag, den 18 juni 2018, bänkar vi oss framför teven och Sverige i ett nytt fotbolls-VM och ser matchen Sverige – Sydkorea som spelas låååångt från Sverige och Malmö stadion klockan 14.00.

Heja Sverige!

En omväg

Letar och letar efter en särskild 50-tals bild från Kockums varv, men det är inte denna!


Fotograf Gunnar Lundh

Men … är det inte Otto Ohm som står där bland ett gäng andra fotografer? Titta längst till höger i bild! Jo, visst är det så! Tänk att jag inte lagt märke till honom då jag tidigare tittat på bilden. Då är den säkert tagen någon gång på 50-talet för 1960 gick Otto Ohm ur tiden. Bilarna i bakgrunden vittnar väl också om 50-talet. 

Bilden måste vara tagen i samband med en sjösättning/fartygsdop och där till vänster står en del av männen som byggde. De är säkert stolta!

Mitt emot dem står en del Kockumsföreträdare, inbjudna dopvittnen och så självklart den utvalda dopförrättaren. Mannen i främre i ledet, han som står precis bakom mannen som tar ett tag i sin ljusa hatt, känns bekant. Jag tror faktiskt att det är politikern och redaktören Erik Svenning  och då kan man ju tänka sig att det var fru Svenning som svingade flaskan mot fartyget. 

Kommer nu osökt in på 60- och 70-talens rivningar av gamla Malmö, de som fortfarande smärtar. Syftet var väl egentligen gott, men det blev inte särskilt bra. Tar en titt på filmen Far till staden igen … 

Oj, nu har det gått en halv timme! Får ta del två och tre lite senare …
Vilken bild var det nu jag egentligen letade efter? 

I mitt minne

…  och i Limhamns museums bildarkiv finns detta rara par/brudpar bevarat. Om den 19 maj 1934 var en pingstafton är jag inte säker på, men datumet är absolut rätt. Vigseln ägde rum i Limhamns kyrka och kanske tågade paret in eller ut till tonerna av Bröllopet på Ulfåsa. Samma datum fast många år senare kom jag, en systerdotter till bruden. Jag tänker ofta på dem och känner saknad.