Kategoriarkiv: Malmö Brandkår

Den röde hanen

… var på 1800-talet och tidigare svår att hejda med de hjälpmedel som då stod till buds. Av texten under den här bilden av S:t Petri kyrka att döma verkar det röra sig om ett hjälpbehov efter en större brand i Malmö. Om branden på järnvägsstationen 1866, Malmöhus slottsbrand 1870 och när Doffeln brann 1888 har jag hört talas, men 1842 …? Jag fick leta länge, men i Från Brandvakt till Rökdykare, en bok utgiven till Malmö Brandkårs femtioårsdag den 1 april 1944, fick jag svaret:  

Den röde hanen var fortfarande svår att hejda med den gamla tidens hjälpmedel. År 1824 kom han lös och vara nära att ödelägga en hel stadsdel, Södervärn. Värnarna hade tidigare varit hårt drabbade av eld och brand, dels då staden under lång tid 1644 var innesluten av svenska trupper och dels vid danskarnas stora belägring 1677. Att då släcka bränderna kunde man ju icke ägna mycken omsorg, men 1842 gjorde man så gott man kunde. Någon erfarenhet av eldsläckning på denna värn bör man då ha haft, ty så sent som 1816 hade en eldsvåda härjat flera byggnader vid Södra Förstadsgatan, då 36 personer blev husvilla. Branden 1842 blev än mer ödeläggande. Den började i ett hus strax norr om Triangeln. Redan efter fyra minuter var hela huset övertänt och icke mindre än fem sammanhängande byggnader brunno i ljusan låga, innan brandredskapen hunno fram till platsen. Flammor från de halmtäckta husen antände även byggnaderna på andra sidan gatan. Rök och hetta gjorde det omöjligt att tränga in med brandredskapen i det trånga mellanrummet mellan husraderna. På två timmar nedbrunno sjutton hus och 138 personer blevo husvilla och förlorade nästan all sin egendom. Två människor förvandlades till förkolnande lik. 

Som jag förstår det var det först efter branden på Doffeln (Malmö Yllefabrik) som röster höjdes för en omorganisering och utveckling av brandväsendet i Malmö, vilket också skedde. Om det arbetet kan du läsa i nämnda bok som finns på stadsbiblioteket. 

Jag funderar nu över hur det gick för de branddrabbade Malmöborna, men också över den svenska (brand)försäkringens historia. Mer om det i ett kommande inlägg. 

Förresten, visste ni att S:ta Barbara är brandväsendets skyddshelgon? Det gjorde inte jag förrän jag läst boken, men det är säkert rätt. Jag litar på vår brandkår!

Det gamla soluret

Sprang häromdagen på detta gamla solur som står på huvudbrandstationens gård på Drottninggatan. Jag har aldrig sett det förr och misstänker att det kan vara från sent 1800-tal då brandstationen stod färdig. Det är väldigt vackert, men fundamentet har nog fått sig en knuff vid någon utryckning och det har rubbats en bit från grunden. Med en förenad bredsida kan vi säkert få det på plats igen. Texten Klockan är tio slagen … känner väl de flesta av oss igen, men  just nu tänker jag på en annan och vanlig solvisartext – Mig leder solen, Er skuggan.

Röster från förr /5

… är mycket eniga om att något Valborgsmässobål aldrig förekom på deras tid, men murare Fritiof Olsson född 1866 i Malmö tillägger att: Valborgsmässoafton gick de ut och dansade. 1 maj var ingenting särskilt, förrän socialdemokraterna tog hand om det. De fick visst inte lov att tända eldar. Ute på landet tände de, men hade slutat med det när jag var barn. Med ledning av den dåtida brandsprutan med handdriven vattenpump som skulle dragas av par kan man förstå eldningsförbudet, men jag tror inte att dåtida Malmöbor hade något emot att istället dansa in våren.

Bild: Brandvagn utrangerad från Malmö Brandkår 1875/Fotograf Johanna Rylander Malmö Museer.

Vi lita på vår brandkår

Malmö Brandstation
Malmö Brandstation på Drottninggatan vid förra sekelskiftet

… och vi har alla skäl att göra det. När elden är lös och kåren med sin röda attiralj rusar genom gatorna tänka vi mindre på att den röde hanen börjat härja någonstans i vår stad. Vi står fastnaglade vid trottoaren och fångas av den väldiga effekt, som utryckningen presterar, övertygade om att expeditionen skall medföra ett tillfredsställande resultat. Trygga vandra vi vidare till arbete eller vila. Vår dag och vår natt förflyter som vanligt och så småningom lämnar oss dagspressen eller radion ett meddelande om händelsen. Livet går sedan vidare utan att vi hysa ens den minsta rädsla för nya eldsvådor.
Ur Från brandvakt till Rökdykare – En bok om Malmö Brandkårs femtioåriga tillvaro tillägnad Malmö stad, Dess Styrande Representanter, Övriga Innevånare samt Kamraterna vid Brandkåren på kårens högtidsdag 1/4 1944.

För eld och brand och tjuvahand

Dags för högläsning igen ur Gamla minnen från 1860/70-talets Malmö nedtecknade 1932 av Alma Falkman.

Den Bilden Sankt Petri kyrka

Ordningen på Malmös gator nattetid upprätthölls av nattväktare. Poliser funnos, men de patrullerade ej då som nu, utan väktarna klädda i väktarekappor med flerdubbla kragar om halsen och med sin “väktaresax” i handen som försvarsvapen, vandrade sina bestämda turer. De tog emellertid sina sysslor med ro, ty merendels, när vi kommit hem från någon bjudning, sutto två av dem på vår förstugutrappa och togo sig en liten lur. Jag kan ännu höra hur min far då brukade säga “Maka er nu gubbar” så vi kan komma in”. Även om de togo sig den lilla slummern, kunde de genom lurblåsningen eller tutningen från Petri kyrktorn höra när det var hel timme, då väktarerop skulle göras vid gathörnen. Min far omtalade att när rådman Kiellander levde, blev aldrig någon antagen till nattväktare som inte hade provsjungit och prövats med hänsyn till röst och musiköra inför den mycket musikaliske rådmannen. I min barndom sjöngo de ej utan ropade exempelvis:

‘Klockan är 10 slagen, vinden är sydväst, för eld och brand och tjuvahand bevara Gud, vår stad och land’.

Med allt skäl kunde de bedja Gud bevara vår stad för eld och brand, ty brandkår och brandredskap voro ganska bristfälliga. När väktaren i Petri kyrktorn såg att eld och brand hade utbrutit, började han klämta hårda tunga slag på en larmklocka, olika antal slag beroende på vilket väderstreck om tornet som elden var. Vid dager stacks en röd flagga och när det var mörkt en brinnande röd lykta ut om torngluggen i riktning mot brandstället. Så skickades bud till slottsfängelset där kanonskott då skulle skjutas, vilket även skedde när en fånge rymt, i förra fallet två, i senare ett skott. Vidare skulle en karl väckas som skulle gå omkring i stadens gator och slå på en stor larmtrumma. Ännu så sent som när yllefabriken brann på 80-talet, vandrade karlen och dunkade på trumman. När så alla som hörde till brandkåren hade blivit väckta, fått kläder och brandkårstecken på sig, samlades de vid spruthuset, som i min barndom låg vid Petri kyrkoplan. Först nu blev man blev färdig med att köra sprutorna till brandplatsen. Efter spruthusets nedrivning placerades sprutorna på olika ställen i staden, så de blevo fortare och lättare åtkomliga. En nästan löjeväckande förordning var att alla som ägde en häst och vagn skulle köra en tunna vatten, ej till eldstället direkt, utan först till Stortorget där alla skulle samlas och sedan i ordnad procession köra till brandstället. De som uteblevo finge plikta, och efter varje vådeld var en stående notis i stadens tidningar, “För försummad vattenkörning vid senaste eldsvådan bötfälldes flera personer”.

Trots dessa primitiva anordningar gick det i allmänhet ganska lyckligt och jag minns från min barndom endast två särskilt stora bränder, mordbranden på statens järnvägsstation 1866 och branden på Malmöhus. Den senare var emellertid visst icke så som jag en gång läste i en skildring därav. Den var gjord med livlig fantasi och beskrev hur rökmolnen vältrade sig över staden så man knappt kunde se, en intensiv hetta gjorde det svårt att andas, panik grep invånarna m.m. Intet av allt detta var sant. Jag och övriga skulle naturligtvis ut och titta på eldsvådan. Vi stodo på andra sidan kanalen mitt för det gamla Malmöhus där elden rasade, men voro icke det ringaste generade av varken rök eller hetta, utan kunde obehindrat både se och andas. En snickeriverkstad som var inrymd i den gamla byggnaden gav naturligtvis rik näring åt elden, men det oaktat hejdades dess framfart just i den delen av Malmöhus, och den nådde ej till fängelsekyrkan som förblev oskadad. Fångarna voro utsläppta på vallen vid kanalkanten och hade fått besked att gjordes rymningsförsök skulle de bli nedskjutna. Allt avlopp lugnt och ordentligt, fångarna inlogerades sedan tillfälligtvis i det gamla kronomagasinet vid Adelgatan. I staden gick livet sin vanliga gång och av panik förnams inte minsta skymt.

 

Baltiska brandstationen

Baltiskastationen1914

Detta foto tillhör kategorin ”ovanliga bilder från Baltiska utställningen”. Det är med all sannolikhet hovfotografen Albert Wilhelm Rahmn som tagit det – han hade ensamrätt på all fotografering på utställningsområdet, utom på de platser i staden där Baltiska spelen ägde rum (där var fotografen C W Roikjer allenarådande). Fotot föreställer utställningens brandstation med tillhörande personal från Malmö brandkår. Brandstationen låg i den norra delen av utställningsområdet på gränsen till Lantbruksutställningens område (denna ägde rum bara några veckor samtidigt med Baltiskan) Fotografen har stått i nordväst och riktat kameran mot sydväst. I ryggen har fotografen alltså Baltiskans norra gräns, vilken löpte längs nuvarande Carl Gustavs väg och tangerade järnvägsspåren på Malmö-Ystad-linjen (nedan M-Y-linjen), som gick där då.

Jag börjar med det mest i ögonfallande, nämligen järnvägsspåret nederst i bild. Det är allmänt bekant att många av de föremål som visades på utställningen fraktades dit på M-Y-linjens spår från Centralstationen. I höjd med Husarkasernen vid Erik Dahlbergsgatans mynning i väster anlades ett stickspår parallellt med M-Y-spåret söderut på det så kallade Pildammsdiket. Från detta parallellstickspår anlades flera korta stickspår in till de olika utställningshallarna. Det spår som ses på denna bild är ett av dessa. Det passerade brandstationen och ledde in till de danska och tyska paviljongerna samt den svenska maskinhallen. Andra spår gick bland annat ända till Baltiska Konsthallen längst i söder på utställningsområdet. Spåren övertäcktes med singelgrus under utställningstiden, varför detta foto är taget antingen före den 15 maj eller efter den 4 oktober 1914.

BU Tyska utställningen
Hur spårläggningen gestaltade sig ses här.

Så till byggnaden på översta bilden. Den är en del av en lantgård som redan fanns på utställningsområdet. Den togs i bruk redan 1912 som lokal för tre nattvakter som bevakade områdets uppbyggnad, och ombyggdes efterhand till Baltiska brandstationen interiört och exteriört på utställningsstyrelsens bekostnad 1913-1914 så att den kunde rymma brandpersonal, redskap, fordon, slangar etc. Den del som ses på bilden torde en gång ha haft funktion som stallbyggnad, och det verkar som om de stora portarna har brutits ut ur väggen och tjänstgjort som infarter för brandredskapen.

Brandmännen då? Ja, enligt brandordningen för Malmö av 1893 var stadens brandkår militärt organiserad. Den hade en brandchef i spetsen, och under Baltiskans tid var friherre Nils Djurklou brandchef. Under sig hade han en brandlöjtnant, en brandsergeant, 4 brandkorpraler och 51 brandsoldater under sitt befäl. Till detta kom en reservkår på 100 man. På Baltiska utställningen utgjorde brandkårsstyrkan från och med 1913 av en brandkorpral, en vice brandkorpral och 4 brandsoldater med patrull- och telefonvakttjänst dygnet runt. På bilden kan man urskilja två brandmän som är iförda fadermördare till uniformen. De torde av deras attityd att döma vara av hög grad, men så skulle de se ut när gruppfoton togs – de tjänstgjorde naturligtvis inte där ute på fältet.  Rangen på den övriga personalen är svårbedömd.

Utrustningen då? Jo, Malmö stadsfullmäktige anslog 36 185 kronor till stationens verksamhet. I detta belopp ingick inte inköp eller hyra för brandfordon med mera, utan man hoppades att utställarna skulle ställa sådana saker till förfogande gratis. Så blev också fallet! Stegar, motorsprutor och ångsprutor av modernaste slag skänktes eller uthyrdes till brandkåren av olika svenska utställningsfirmor ur deras utställningssortiment, liksom slangar, ventiler, brandposter och delar till dessa samt andra verktyg för bekämpning av eldsvådor. Det mest spektakulära föremålet som ställdes till kårens förfogande under utställningen var den stegbil som syns på fotot. På endast fem andra orter i Sverige hade man börjat använda motorfordon inom brandbekämpningen, och när nu chansen fanns att introducera ett sådant på den stora utställningen i Malmö ställde AB Scania Vabis upp. Firman överlät stegbilen, som hade en motor på 60 hästkrafter och en pump som gav 1 500 liter vatten i minuten, till kåren. Stegen, som monterats på fordonet och som var 25 meter lång, skänktes till kåren av Allmänna Brandredskapsaffären i Stockholm. Ekipaget utgjorde ett utställningsföremål som fick användas under utställningstiden i mån av behov. I den egenskapen har fordonet varit oregistrerat. Efter utställningens slut köptes det av stadens brandkår och registrerades därmed. Det blev därmed det första motoriserade brandbekämpningsekipaget i Malmö brandkårs historia. Som synes på fotot är det registrerat med en M-skylt, varför fotot bör ha tagits efter utställningens slut, dvs. efter den 4 oktober 1914. Det innebär också att man håller på att ta bort spåret på bilden. År 1916 inköptes ytterligare en stegbil av samma märke och vattenkapacitet, men med en 70 hästkrafters motor. Flera, ännu mera moderna stegbilar inköptes under de kommande åren, och de tidigare hästdragna sprutvagnarna avskaffades efterhand.

Trots att så gott som alla utställningens byggnader och hallar var uppförda i eldfängt material – trä och målad canvas – inträffade få eldsvådetillbud under utställningstiden. Alla inträffade under utställningens första dagar i maj. Ett av de allvarligaste var när en kortslutning uppstod i alla de primitiva elkablar som ledde till Kongresshallens lampor. Ett annat var när det uppstod en explosion i ett korvkokeri, där en gaskran inte var ordentligt stängd. Alla tillbud släcktes av personalen från Baltiska brandstationen.

Rickard Bengtsson
Inläggsförfattare