Kategoriarkiv: Malmö Stadion

I natt jag drömde …

Det var dags för en avgörande match i allsvenskan, men någon hotade med att riva Malmö Stadion. Det var alldeles tomt på läktarna när matchen skulle börja och jag ropade och skrek: VAR ÄR NI, VAR ÄR NI? Som genom ett under fylldes då Stadion till bristningsgränsen. Man satt nästan i knät på varann och in på plan rusade Eric Persson, Bosse Larsson, Prawitz Öberg och Kjell Rosén och sist kom Zlatan med nummer 58 på tröjan och han signalerade att spelet kunde börja. Kommunledningen gick förresten kring sålde korv. Vem motståndarlaget var minns jag inte, de di blåe vann stort. Efter matchen delades det ut medaljer med någon sorts inskription om historia och insikt.

Som man kan snurra till det i drömmen!

 

 

Bokgalleriet

 Bokgalleriet Malmö Stadion

Nu är bokgalleriet igång och jag har lagt in en del intressanta Malmöböcker och fler är på väg. Just nu läser jag en av dem, Lång väg att gå, berättelser från en uppväxt i Malmö av Bo Gentili.
Hör här:
Ja, det var 1958. Jag var elva år gammal och det var VM-premiär på nybyggda Stadion. Västtyskland mot Argentina. Jag stod utanför den överfulla idrottsplatsen och såg på när folk plankade in. De stod på varandras axlar och den som stod högst kunde med hjälp av tjänstvilliga händer in- och uppifrån dras över muren. Ett minnesvärt skådespel. Sedan gick jag hem och såg matchen på TV. Min far hade köpt TV till VM och hela vardagsrummet var fullt av nyvunna vänner till familjen.

Välkommen in i Bokgalleriet!

 

Jag går omkring i mitt Pompeji utav ruiner …

I mitt Pompeij utav ruiner ...

Det är lite så det känns efter dagens händelser kring den allsvenska fotbollen och dödsfallet i Helsingborg. Det kommer att pratas länge och mycket kring detta, men min förhoppning är att det ska bli något gjort också. Förutom den förfärliga tragedi det innebär för den nu avlidne mannens familj, är det även ett slag mitt i ansiktet på alla oss  som hejar på våra lag. Vi följer dem på och utanför arenorna, gläds åt vinster och deppar vid förluster. Vi vinner och förlorar tillsammans, men utan våld!

Kärleken till mitt lag grundlades nog utan att jag ens tänkte på det, var inte ens på matcherna. Det var inte särskilt vanligt att småtjejer gick på fotboll under tidigt 60-tal, men jag minns allt runt omkring … Varma sommarsöndagar då söndagsmiddagen fick serveras vid annan tid än vanligt för att  far, bror och andra manliga släktingar eller vänner skulle cykla till Malmö Stadion för att heja på “di blåe”. Det var inte vid varje hemmamatch, men när det var, var det en speciell stämning. Det kunde väl morras lite över en och annan förlust, men det sköljdes ner med eftermiddagskaffet. Kan överhuvudtaget inte minnas att jag hörde talas om supporterbråk eller stora polisinsatser och jag har därför funderat lite över om jag sysslar med ren nostalgi, men den forskning som finns stöder faktiskt mina minnen. Tiden från andra världskriget och fram till och med 70-talet var den lugnaste fotbollstiden i Sverige i detta avseende. Då ställer man sig klart frågan – varför har det blivit så här? Finns nog många stenar att lyfta på, men det är dags att göra detta nu, men utan att alla icke våldsbenägna fotbollsentusiaster, som är i absolut majoritet, skall bli straffade. Vi ger aldrig upp – det är vi som ska fylla Stadion!

Bild Per Erik Gustavsson