Varje jul tänker jag på en speciell visselpipa och det ger mig nu ett osökt tillfälle att säga som Benjamin Syrsa  kommer att göra i teve vid tretiden idag:
and now I want to share my memorable moment …

Alla mina barndoms jular såg ungefär likadana ut eftersom jag växte upp i ett mycket traditionsbundet hem. Det var dessutom ett väldigt öppet hem och juletid var självklart inget undantag. Klockan tolv började julfirandet med lunch för nära släktingar och just den här julen jag tänker på, jag var kanske åtta eller nio år, hade vi precis satt oss till bords när julglädjen bara blev för stor för mig. Det kändes som om jag höll på att sprängas. Alla var där och allt såg ut precis som det skulle. Granen med flaggspelet, julbocken, änglaspelet, julblommorna och alla ljusen som brann. Jag blev bara tvungen att resa mig från bordet och sa väl något om att jag ska bara … Jag gick ut på trappan mot trädgården och såg ut över ett tyst och julstilla Rosenvång och jag minns att det var barmark. Medan jag stod där började stora snöflingor falla. Det var så otroligt vackert men kallt. Jag stoppade ner händerna i klänningsfickorna och kände då att i ena fickan låg visselpipan som jag nyligen fått som extragrej från bubbelgumautomaten. Jag tog upp den och blåste för kung och fosterland och det lugnade ner och jag kunde sedan lugnt återvända till de andra. På frågan om var jag varit berättade jag högtidligt att jag minsann blåst in julen och fick glatt till svar att det var väl bra så var ju det gjort … Jag tror inte att någon förstod den fina upplevelse jag haft och hur skulle de kunna göra det, den var ju svår att förklara.

Min barndoms visselpipa försvann med barndomen, men en visselpipa av nyare modell införskaffade jag senare och den plockas fram varje jul. Den är för mig en symbol för den glädje som är sprungen ur gemenskap och värme och som blev så stark den där gången. Julglädje känner jag fortfarande, men kan sedan länge sitta kvar vid julbordet. ; )

Härmed kan man väl säga att julen är inblåst och jag önskar er alla att den blir god och glad!

Augusta Kloo (1862-1947) omgiven av sina skyddslingar 1942. Foto – Otto Ohm

Jultider får mig att tänka på Inga-Lill, en julklappsdocka som blev inlagd hos dockdoktorn Augusta Kloo på Södergatan i slutet av 50-talet. Egentligen var det inte Augusta Kloo som behandlade Inga-Lill utan hennes efterträdare Marta Lundström som tog över efter Augustas död 1947. Marta drev butiken vidare under namnet  Augusta Kloos efterträdare.

Inga-Lill, en mörkögd blunddocka, förlorade helt plötsligt synen och det skedde på en söndag. Fråga mig inte varför jag minns just veckodagen när jag inte har en aning om hur det gick till när Inga-Lills ögon for in i hennes huvud. Plötsligt låg hon där och stirrade med två svarta hål. Mina föräldrar hade en teori om hur detta gått till, men den förnekade jag bestämt. Hur som helst fick Inga-Lill synen tillbaka med hjälp av Augustas efterträdare, men när hon seende kom hem igen fick jag veta att om hon förlorade synen en gång till, så fanns inget mer att göra. Följden blev att Ulla, en docka som varken kunde blinka eller blunda, kom till heders igen och Inga-Lill fick sitta där och titta …  Augusta Kloo förknippade jag sedan med något vitrockat och strängt och som egentligen var skulden till alltihop. ; ) Att det kunde vara så att dockor som tålde hårda tag var mera lämpade för mig hade jag aldrig en tanke på.

Det tar sin lilla tid att komma till insikt ibland och jag slöt faktiskt med tiden en inre fred med Augusta Kloos efterträdare på Södergatan 7a i Malmö. Kanske var det ändå så att jag testade vad de där blundögonen kunde tåla …

Inga-Lill

… för årets julkort!

Det allra första julkortet lär ha tillverkats 1843 av den brittiske konstnären John Callcott Horsley. Fenomenet spred sig snart både västerut till USA och norrut via Tyskland och Danmark till Sverige där vi började skicka julkort på 1880-talet. I begynnelsen var det mest en angelägenhet inom överklassen som själv överlämnade korten som helt enkelt blev kallade handräckningskort. När vanligt folk så började plocka upp trenden, liksom vykortsskrivande i största allmänet, och lade transporten i postens händer lär postverket ha dragit in så mycket pengar att man kunde bekosta byggandet av arkitekt Ferdinand Bobergs huvudpostkontor på Vasagatan i Stockholm. Vem vet, det kanske blev en slant över till Posthuset i Malmö också som byggdes vid  ungefär samma tid. ; )

Åtta av tio vill ha sina julkort i brevlådan, så strunta nu i sms, facebook och mail och sätt dig ner och skriv. Det visar på lite extra omtanke och tänk på att kortet du skriver kommer att ha betydelse om sisådär en hundra år också, för då är allt det där vi skrev i cyberrymden borta.

Bildens julkortssortering dateras till 1952, men var och vem var 😉 bakom kameran är okänt.

Första julkortet – signerat  John Callcott Horsley.

Statens Järnvägars lussebrud, modell 58, tar en kaffepaus.

Ha en fin och stämningsfull Luciadag!

Foto: Järnvägens arkiv

… från tidigt 40-tal visar ett ungt och glatt gäng framför kameran. Bekå-huset  och en kiosk som väl ingen minns talar starkt för att vi är på Gustav Adolfs torg och som ni ser uppmanas vi att läsa på Hermods. Men vänta nu … vad har kvinnan till höger i bild för sig? Jag tycker nog att hon gäckar oss lite och jag funderar över vad hon fick syn på i själva fotoögonblicket. ; )

… gör stenen som hamnade i min cykelkorg när huset som en gång var Grand Hotel Fersen renoverades i början av detta år. Vet egentligen inte riktigt vad jag skulle med stenen, men jag trodde på hantverkarna som gav mig den. Enligt dem kunde stenen, om det ville sig väl, berätta om både det ena och andra från förr. Glimten i ögat bortsåg jag gärna ifrån, för tänk om … För min inre syn passerade allt från dåtida murare, hotellboendes småprat kring Baltiskan 1914 och glimtar ur de boendes liv och leverne när huset efter utställningen blivit vanligt bostadshus. För att vara med om något sådant var jag till och med beredd att tro på tomten.

Nu har den jäkla stenen legat stum i min fönsterkarm i ett halvår och idag åkte den ut – på balkongen – för kanske blir den mera talför där. Under tiden studerar jag en bild av nämnda hus tagen 1914 eller däromkring. Åh, det är mäktigt och där kommer 3:an …

 … och ett  wienerbröd. Lite starkt i glasen därtill. Småprat om högt och lågt.
Det här var säkert en söndagseftermiddag
och en trevlig sådan blev det nog när fotografen gått …
: )

Bilden tagen omkring 1910 av okänd fotograf.

 För dagens tårtbak bjuder Konditoriföreningen i Malmö på 50-talets plastmall för tårtgarnering, så det är bara att sätta igång. ; )

… en dag med stök och starka känslor kring Sorgenfrilägrets vara eller icke vara och ovanpå det redigt med däng i fotboll.
Idag, en dag med ”inre städ” som ger beredskap för nya utmaningar, men också för nytt jubel.
Framåt Malmö!

Fotograf: Per Erik Gustavsson 1960-tal

…  butik på Stortorget 3 var tydligen ett mycket välsorterat tricotmagasin under tidigt 1900-tal. Man sålde till och med Sundhetslif och det var nog inte vilket liv som helst och ska man tro ovanstående reklamkort så gällde: Liten förtjenst. Stor omsättning och bestämda priser. Alla varor var dessutom 25 procent billigare än vad någon annan butik på platsen kunde erbjuda. Undrar hur många tricotmagasin det fanns på Stortorget och hur länge denna affärsprincip gick ihop …  ; )