Centralgaraget

… på hörnet Baltzars- och Fabriksgatorna (byggt 1929 och rivet 2001) minns nog de flesta bloggläsare, men precis som jag kände ni kanske inte till att detta garage hade en världskänd stamkund. Enligt IC/OK ekonomisk förening var denna kund Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare mellan åren 1953-1961. Centralgaraget hade förtroendet att ta hand om Hammarskjölds högst privata gamla ”Cittra” som vid varje Sverigebesök kördes från Centralgaraget ut till Bulltofta där bodyguarden noggrant gick igenom bilen innan Hammarskjöld själv satte sig vid ratten. Det kändes väl fint att få veta detta? 🙂

Tyvärr har jag ingen bild av den gamla cittran så ovanstående bilder från garagehörnan ur Albert Wilhelm Rahmns samling får duga.

Lennarth Grönsterwalls minnen /5

Lennarth berättar här om hösten 1934  och våren 35 då han varvar fyra dagars arbete som springpojke med en dag i skolbänken. Han hoppar lite bland minnena, men jag tycker att man hänger med rätt bra ändå.

Letar efter bilder och info om Kronbryggeriet på Hermansgatan, men går bet. Det var kanske ett litet bryggeri som inte lämnade något större avtryck i stadens arkiv. Går vidare …

Hittade en bild av Brunnsgatan där Malmö stads arbetsförmedling (Centralanstalt för Malmöhus län) låg. Ni ser mitt i bild ovan Brunnsgatan som delvis försvann när Skånska Bankens hus på Triangeln stod färdigt år 1939. Anstalten hade, enligt Malmö stads adresskalender till uppgift, ”att söka bereda arbetsgivare bästa möjliga arbetskraft och arbetssökande det arbete, hvartill de bäst lämpa sig. Arbete och anställning af alla slag förmedlas avgiftsfritt för arbetsgifvare och arbetssökande, för män och qvinnor, för stad och land, till jordbruk, bruksrörelse, industri, handtverk, handel, samfärdsel och husligt arbete m.m.”

Arbetsförmedlingen var tydligen inget för Lennarth som fixade jobb på Malmö Metallvarufabrik på enklare sätt via tidningen Arbetet. Man kan ju inte säga annat än att Lennarth var företagsam, kreativ och kaxig. Självförtroendet var det sannerligen inget fel på!

Fortsättning följer!

Systrarna Cementa och Toyota!


Foto Ola Olsson

Den 25 juni 2018 funderade jag så här kring detta par:

”Det här paret/verket som kan ses från Lodgatan, riktning norrut mot Oljehamnen, verkar inte vara efterlysta, men många undrar vem de är och var de kommer ifrån. Armeringsjärnen som sticker ut från sidorna vittnar om att de måste ha hört hemma någonstans i hamnen, men har separerats från sina rötter och hamnat vilse i vattnet. Hon spejar åt öster och han åt väster och jag tycker att de verkar vara i nöd. Risken är stor att de och deras historia bara drunknar … Den som vet något om dem får gärna berätta!”

Tänkte att förr eller senare kommer svaret och det gjorde det! Tack Gunilla Thydell!

”Matti Sumaris Cementa & Toyota – A Fable of Two Sisters är en essäfilm om två platsspecifika skulpturer (systrarna Cementa och Toyota) som befinner sig i Mellersta Hamnen i Malmö, på en bortglömd ödestrand av utfyllnadsmark bland inhägnade industritomter i hamnområdets utkant. Stranden är den sista remsan av offentlig mark utanför Toyotas depå för nya fordon, överblickad av Cementas kolossala cementsilos. På denna konstgjorda plats betraktar systrarna sin miljö, reflekterar över sina livsvillkor  vagt medvetna om både sin egen och omgivningens artificiella natur.”

”Matti Sumari arbetar skulpturalt med förädling av upphittat material som huvudsakligt stoff. Verken raffineras fram ur restprodukter, som dumpats i staden. Råvarorna är det urbana slagget som dyker upp i hans omgivning: plywood, paraboler, slängda replikor av designmöbler. Allt omformas. Formerna i skulpturerna hämtar Sumari bl. a. från mikroskopbilder av nyupptäckta arter av bakterier och svamparter som kan livnära sig genom att bryta ner plast.

Matti är utbildad på Umeå Konsthögskola och Nordiska konstskolan, Karleby, Finland. De senaste åren har han ställt ut på Sjöbo konsthall, KH7artspace, Aarhus och ACUD gallery, Berlin samt deltagit i grupputställningar på Kunsthall Oslo, Künstlerhaus Bregenz, Österrike, Vermilion Sands, Köpenhamn, Fitzrovia gallery, London, och Moderna Museet, Stockholm.”
Uppgifterna ovan hämtade från Konstguiden/Matti Sumari.

Lennarth Grönsterwalls minnen /4

Lennarth och klassen reagerade på teckningsläraren Edvins fula sätt att skaffa sig frukt som han sedan fräckt snaskade i sig under lektionerna, men en modig en klasskamrat fick nog och Edvin försvann. Sedan gick det bara framåt och alla fick njuta frukten av teckningslektionerna.

Lennarth Grönsterwalls minnen /4

Våren 1934 började Lennarth på Monbijouskolan/Fortsättningsskolan dit han gick en dag i veckan och resten av veckan var han springpojke i en grönsaksaffär.

Monbijouskolan

I Malmö började Fortsättningsskolan sin verksamhet läsåret 1924-1925. Fortsättningsskolan, som var tvåårig, erbjöd dels en allmän del, dels en yrkesförberedande utbildning. Den yrkesbestämda fortsättningsskolan omfattade följande linjer: För gossar: handel, järnmanufaktur, snickerihantverk och elektroteknik. För flickor: husligt arbete. Undervisningen utgjorde 6-8 undervisningstimmar förlagda till högst två dagar per vecka. I och med inrättandet av fortsättningsskolan utökades skolplikten med två år. Eleverna undervisades på Monbijouskolan.

Lennarth Grönsterwalls minnen /4

Lennart hade åsikter om det mesta, men hans liv var inte bara snack utan också väldigt mycket verkstad. Energi och uppfinningsrikedom rådde det ingen brist på. Förhoppningsvis lyckades han också spara ihop till en begagnad cykel, men vi får se …
Fortsättning följer!

 

Lennarth Grönsterwalls minnen /3

I sitt minne är Lennarth nu framme vid våren 1931 då han går i femte klass. Troligen har hans älskade syster Martha flyttat hemifrån och hans glädje över att möta henne är inte att ta miste på. Det finns mycket av saknad i hans minnen från våren 1931, men under hösten har han nog inte så mycket tid över till att sakna. Han är då 12 år och har utöver skolarbetet blivit tilldelad ett arbete med att snygga till sin lärares trädgård. Lennarth backade inte för något och att pengarna gick till faderns radioapparater verkar inte att ha stört honom nämnvärt.

Våren 1932 påminner Lennarth om att vissa elever hade brickor runt halsen som visade att de hade rätt att få mat. På brickorna stod det ”FFSB” vilket stod för Föreningen för fattiga skolbarns bespisning. Det var ju ett sätt att få alla elever att må bra och få den mat de behövde, men så utmärkande att de behövde skylta med detta, tänker jag. På höstterminen ser skolan prov på Lennarths konstnärliga talang och påhejad blev han av en äppelknyckare.

Fortsättning följer …