månadsarkiv: mars 2018

Påsk och konstrunda

… hör ihop! Snabbar vi på hinner vi till Ola Billgrens plats före tolv och kan hänga med på Malmö stads årliga konstrunda som startar därifrån prick tolv. Om inte, har vi chans igen klockan två. Vi kan också vänta tills i morgon/påskafton eller påskdagen och tiderna är samma, tolv eller två.

Det här är åttonde gången gatukontoret i Malmö anordnar en konstrunda och årets runda går i området kring Moderna Museet. Den som inte kommer loss från påskkalasen kan ju med hjälp av Konstguiden skapa sin egen konstrunda som rätt upplagd är kul även för barnen. Glad Påsk!

Röster från förr /4

Om påsken förr berättar Cecilia Olsson född i Malmö 1865 så här: Där kunde ju vara någon som reste till Blåkulla. Det var på blåmåndag sista veckan före påsk. Sedan hette dagarna vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, skittalördag och påskdag. Långfredag skulle man ju gå i kyrkan. Det var alltid nattvard efter högmässan. Man skulle arbeta så litet så möjligt på långfredagen. 

Vanligtvis var det fritt vid middagstid vid påskafton. En del hade fritt till (blev fria?) klockan 4. Lite fritt skulle det ju vara. Då åt vi påskägg till kvällen. De skulle färgas. Här fanns färgmedel. Mor brukade färga bara gult. Hon samlade lite kaffesump och kokte dem i, så blev de gula. En del hade många färger. Vi hade bröd och smör och dricka. Många hade korv. Mor och far åt gärna var sitt ägg. Ett ägg åtminstone, fick jag också. Hade vi ägg, kunde vi äta på påskdagen också. Eldar vid påsk eller annan tid har ej förekommit.

Ida Nilsson född 1864 i Malmö räknar också upp dagarna i påskveckan: Blåmåndag, vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag, smutsiga lördag(!)och påskdagen och tillägger med bestämdhet: Några eldar har icke förekommit! Vidare att äggen koktes och färgades gula, blåa och röda. Man åt dem på påskafton. – De klinkade ihop dem har jag hört talas om – Vi åt lammkött på påskafton.  

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge: Reste till Blåkulla gjorde vi alltid skärtorsdag. Somliga gjorde det Blåmåndag. Huggdrängen gjorde raka, kvast och stege, tror jag. I skolan klippte de alltid ut i papper och satte på varandra. Dagarna i Dymmelveckan kallades palmsöndag, blåmåndag, vittisdag, skärtorsdag, långfredag och snaskelördag/skitlördag, då gjordes där rent. (Nu förstår jag skitlördag! Det är ju påskdagen som är den stora dagen och man firade enligt skriften på den tiden.

Vidare berättar Hilda att: Man fick inte slakta och inte baka den veckan. Då fick man råttor. Råttor var det mycket vidskeplighet med. ’Hon tog på sig svart klänning. (Sagesmannen nämnde namnet. Jag vill minnas att det var en grevinna.) ’Nu mina kära råttor har ni varit här så länge, nu kan ni gå in till dem som slaktar i dymmelveckan.’

Ägg åt vi på påskafton. Egentligen var det inte förrän på påskdagen. Det var ett rysligt arbete att färga äggen. Ibland blev det fula färger. Man kunde ta lite grönt från trädgården, anilin, färg från garn. Alla barn och allt tjänstefolk fick sex färgade ägg. Vi rullade ägg. Man hade två pallar och kuddar, ovanpå en filt. Så rullade man äggen utför. När man knäckte något för en annan fick man det. Ibland när påsken var sen rullade vi i sand och tegelsten. Både ungdomen och de som var vuxna, var med. Men de blev trötta av att böja sig. Så fick man litet hjälp, så när de reste hem, hade alla vunnit. Somliga knäckte ägg mot varann. Man stod med vars ett. Den, som fick hål på sitt, förlorade. Det var inget roligt. Om man gömde ett påskägg i tjugo år, sa de’ det blev guld. Efter tio år blev det bärnsten. De ritade kyrkor på äggen och namn. Man skrapade med en tunn kniv. 

Tror att jag sett en bild av ett sådant ägg med en kyrka på. Letar …

Det hade jag, närmare bestämt i Malmö Museers bildarkiv och fler gamla ägg och annat påskigt  hittar du där/här: Malmö Museers bildarkiv.

Solen möter havet!

Första gången jag såg Medelhavet var det någon som visslade La Mer, men det där är väldigt längesedan … Temat för Malmö stads blomsterprogram i år är just Medelhavet och det känns bitterljuvt.

Karin Sjölin och Märika Bark som båda är landskapsarkitekter på gatukontoret och sedan sex år tillbaka utformat Malmö stads blomsterprogram berättar så här om årets tema:

Årets soliga tema är Medelhavet. 2018 hämtar vi färg- och formspråk från solen och Medelhavet till blomster-programmet. Formspråket är ett stiliserat vågmönster där solen möter havet. Växtvalen ska skapa en känsla av floran kring Medelhavet, med växter både från naturen och från växter som är vanliga i en Medelhavsträdgård. Färgskalan blir övervägande olika solgula toner samt havets alla blå färger med inslag av silver och vitt.

Under våren är det främst färgskalan som minner om Medelhavet. Gultonade tulpaner och lysande kejsarkronor kombineras med bland annat hyacinter och primulor i blå toner. Till sommaren förstärks Medelhavskaraktären genom växter som solrosor, sommarlavendel och gråluden silversalvia och som kontrast, pigga inslag av starkt rosa blommor.

Välkommen våren och Medelhavet!


Illustration av årets design. Här av Faxes rabatt på Gustav Adolfs torg.

Cecilia Ahlström /2

Det fanns en tidning då som hette kvinnlig rösträtt i vilken hon annonserade.
Visst gjorde hon det!



Detta är inte det sista vi hör från Cecilia och ni kommer därför att hitta henne under kategori Cecilia Ahlström. Nu gäller det hennes annons/artikel i Sydsvenskan ’om min make Jöns sätter sig i skuld betalar jag inte denna’. Med ledning av vad jag nu läst så bör artikeln ha varit införd i Sydsvenskan 1915, men även det året hade 365 dagar…  Det lär alltså ta lite tid, men hitta den det ska jag!

Cecilia Ahlström

Så många gånger jag beundrat dessa reklamväggar från förr och funderat kring annonsörerna, men aldrig hade jag drömt om att via Malmöblickar få ett så kraftfullt och trevligt svar. Via mitt tidigare inlägg om Predikande kvinnor kom denna kommentar som jag citerar i sin helhet: 

I Hurva är vädret växlande mellan snö och sol. Jag är från Malmö – det var min mormor Cecilia som fick in mig på denna blogg. Hon hade med Frälsningsarmén att göra i en lokal på Södra Förstadsgatan i Malmö mittför Kasinogatan. Hon startade en rörelse som gällde trikåframställning och viss försäljning kring 1900 -det var före kvinnlig rösträtt. Det fanns en tidning då som hette kvinnlig rösträtt i vilken hon annonserade. Foto av butikens skyltfönster på Amiralsgatan 17 finns bland dina bilder liksom en reklamskylt på Slottsgatan.
Det fanns en lag som föregick kvinnlig rösträtt från 1874 ”Gift kvinna får rätt att bestämma över sin egen inkomst” Det gjorde att hon satte in en annons i Sydsvenskan ”om min make Jöns sätter sig i skuld betalar jag inte denna” Detta var kort ock gott om min fantastiska mormor som föddes på Tirups Mönsterskrivarboställe vid Svalöv.
Hon var den enda av 3 systrar som nådde vuxen ålder men fick med sin Jöns 4 döttrar.
Hon hade en inneboende som 1900 blev ingenjör på Malmös tekniska skola. Den ädsta dottern blev vän med honom så när han gav sig iväg till Amerika blev de överens om att
han skulle höra av sig när han var etablerad. Det tog 11 år då kom brevet – kom nu – hon reste – de gifte sig vid gränsen så att hon fick inresetillstånd. Hennes barnbarn
är nu pensionerad distriktsåklagare i Californien. Underbart med internet tycker jag 90 år gammal som den 10 mars hade en fest som hette ’En historisk dag med historier’
Det fanns mycket att berätta. Eric 90 år

Jag är tacksam, glad och berörd!


Foto Ragnar Küller cirka 1920

Predikande kvinnor

Den här bilden får mig att tänka på tant Hilda, mor till en av mina föräldrars vänner. Behövdes det barnvakt när jag var liten så var det alltid Hilda som kom. Både min bror och jag tyckte om henne. Hon var så snäll att vi inte skulle drömma om att jäklas eller vägra gå och lägga oss när det var dags. Hilda arbetade på en fabrik där man gjorde sidentäcken och jag minns att jag hade ett guldgult täcke som kom därifrån. När det var lite större tillställningar hemma fanns Hilda med, men oftast som hjälp i köket eller liknande. Sällan satt hon bland övriga gäster. Av de vuxnas samtal förstod jag att hon var frälsningssoldat, men det nämndes aldrig när hon var närvarande. Det var något med med det som man inte riktigt ville kännas vid och Hilda accepterade tydligen det. Samtidigt var det ju konstigt att far alltid la en slant i de musicerande frälsningssoldaternas bössa på Limhamns torg. Som barn registrerar man allt som är motsägelsefullt, men kan inte alltid formulera frågor kring det och det skyfflas till det bara är så-högen. 

Efter att ha läst Johan A Lundins bok: Predikande kvinnor och gråtande män förstod jag hur provocerande Frälsningsarmén verkligen var när den kom till Sverige i slutet av 1800-talet. Det man förfasade sig mest över var att kvinnorna gavs så stort utrymme. De fick bära uniform, predika, få befälsgrader och samma positioner som män. Samtidigt breddades också utrymmet för männen så att de fick visa omsorg, ta hand om människor och de uppmanades till och med att delta i hemarbetet. Egentligen var det enligt boken inget projekt för att frigöra kvinnorna politiskt utan handlade om att sprida evangelium och då var allt detta en effektiv metod, men ändå. Med tiden mattades tyvärr radikaliteten i fråga om jämställdhet av för ju mer accepterade Frälsningsarmén blev, desto mer lika blev de det övriga samhället när det kom till synen på män och kvinnor. 

Det är långt mellan förra sekelskiftet och mina minnen av och kring tant Hilda, men det uppfattades tydligen på sina (mina) ställen fortfarande inte som riktigt rumsrent att tillhöra Frälsningsarmén. Jag tror inte att det provocerade längre, snarare var det inte riktigt fint. Så här långt bakefter känns det faktiskt ledsamt. Tänk vad en bild kan sätta i gång … 

Ingen av kvinnorna på bilden som är tagen av en okänd fotograf föreställer tant Hilda.

Det är en vårdag

… för sisådär en femtio år sedan och klockan är tjugo över två. Vi står på en påsk- och vårpyntad Södergata som är sig lik, men ändå inte. Själv tänker jag smita in på Hennes (utan Mauritz) och för er som vill gå vidare ligger Stortorget rakt fram. Ja,ni ser själv!

Detta och en del andra 50- och 60-talsögonblick i Malmö fångade av Gunnar Sixtensson blir vykort längre fram i vår, men mer om det senare.

Tre kvinnliga ryttare

… Elisabeth Falck, Maria Berling och Ellen Herslow som tillhörde Malmö Amatörcirkus på en gård i april 1890.  Jag tror att bilden är tagen vid S:t Gertrud någonstans och det mesta talar väl ändå för att det var Maria Cronquist som stod bakom kameran. Äntligen! Ni minns väl Maria med den förträffliga fotoaffären? Om inte så finns hon här: Familjen Cronquist. Har man en så förträfflig fotoaffär så har man säkert också tagit ett och annat eller rent av många av de foton som  ingår i den Cronquistska samlingen.

Bild från Malmö Museers fotoarkiv.