Alla minns

… säkert sin första skoldag. För vissa är kanske minnet suddigt och präglat av oro, för andra solklart och fyllt med glädje och tillförsikt. Själv minns jag svagt att jag hade fjärilar i magen, men större delen av dem flög bort när min fröken, den lockiga Inez, stod framför katedern i sal 11 och log sitt varma leende som hon behöll de tre åren jag gick i småskolan. Hon ler kanske ännu … Jag älskade min lilla skola, men hade ett problem – skolans vitkålssoppa! Den smakade ju inte alls som hemma! Jag hade lite ångest varje dag innan jag sett vad som serverades till lunch. Ångesten löste sig så småningom med hjälp av lapp hemifrån där det stod att jag inte “tålde” vitkål! Fick då äta mig mätt på knäckemackor och medhavd frukt och det gjorde jag gärna, bara jag slapp soppan. Sett med vuxnas ögon var det säkert ett litet problem, men för mig kändes det då stort. Det löste sig och de tre åren som jag ser tillbaka på med glädje gick så fort.

Förresten, nu minns jag min första skolväska som var grönrutig och jag minns också att det fanns en speciell doft kring böcker, pennor och suddin. Och så skulle skolböckerna kläs och jag tror att mitt första bokomslag hade ett rött mönster på beige botten. Det var mor som klädde böckerna och det såg ut att vara rätt komplicerat, men blev fint till slut. Så hade jag en apa som hette Konrad längst ner i skolväskan, men honom vågade jag inte plocka upp i skolan den första tiden. Apan Konrad hade jag fått av en släkting och många år senare fick jag veta att han var köpt i Väst-Tyskland och hade fått namn efter den dåvarande förbundskanslern Konrad Adenauer. Tänk så mycket ett gammalt foto kan sätta igång! Det där jag hade glömt att jag mindes …  Jag älskade Konrad som var av brun plysch och han fanns med mig de tre åren på Geijersskolan, var med om flytten till mellanstadiet på Bergaskolan, men då var det någon som snodde honom ur min bänk i sal 6. Jag hade ju egentligen vid det laget vuxit ifrån honom och kanske någon annan behövde honom bättre, men det sved.

Precis som nu förekom också stök och bök under min skoltid, men jag kan aldrig minnas att det fanns några tveksamheter om vad tiden i skolan skulle gå ut på. Minns inga livliga debatter om självklara saker, men det kan ju ha varit så att jag som elev inte uppfattade det. Det känns ändå som att självklara saker inte stöttes och blöttes. Ett ja var ett ja och ett nej ett nej och tvivlet teg still, för att nu citera Ulf Lundell. Om nutida skola vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag önskar att den någon gång i nära framtid får arbetsro. 

På bilden ser vi Märta Roikjer som är fotografen Victor Roikjers dotter. Den slutsatsen drog jag redan av hennes trygga och pillemariska min. Jag antar att det är hennes skolstart år 1911 som pappa Victor förevigat. Önskar att alla ungar kunde ha något av Märtas trygga och glada min inför skolstarten denna vecka och att alla skolor som ska ta emot dem ett gott självförtroende. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.