I Allhelgonatid

… vandrar tankarna tillbaka och ljusen på kyrkogården vittnar om minnen och saknad. När jag igår letade efter ett speciellt foto av nära och kära för att visa mina barn hittade jag en liten hemgjord almanacka. Den är gjord av en blå anteckningsbok, ni vet en sådan som man fick i skolan. Ni som varit med ett tag vet nog precis hur den såg ut och vilka anteckningar den var tänkt för. ”Karin 8A” vittnar om att jag var cirka femton år när jag bestämde mig för hur jag ville använda den. Månadsbilderna med en liten dikt måste jag ha klippt ut från någon tidning, gissningsvis Bildjournalen eller liknande. Resultatet är ju ganska rörande. 😉

Har en känsla av att jag tidigt i livet funderade över existensen och tid som var före min. Självklart har de flesta redan förstått att jag känner mig väldigt levande när jag får berätta om, och visa bilder på det som en gång var. Känns lite märkligt när jag sätter ord på varför jag gör det jag gör.

Tror inte att någon av mina gamla lärare ännu hänger med och kan läsa detta, men tror att jag är förlåten för min självsvåldiga användning av anteckningsboken. För visst vad det väl kreativt och dessutom lärde jag mig ju tolv olika dikter?!

Tänder ännu ett ljus!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.