Mistlurens ton

dimbild

I mitt förra inlägg om Hjalmar Gullberg beskrev jag mitt första möte med hans diktning. Jag var då tretton eller fjorton år, men det dröjde säkert tio år till nästa möte och det var då jag läste Mistlurens ton och upplevde ett slags igenkännande. Tonen från mistluren fanns kvar inom mig och jag minns att jag oroat frågade om var det upprepade, entoniga ljudet i natten kom ifrån. Jag fick till svar att det fartygen på Öresund som genom tonen skyddade sig från kollisioner i dimman. Jag fick en inre bild av sundet, dimman och fartygen och somnade tryggt till tonen som sedan förblivit synonym med trygghet och hemma.

I Hjalmar Gullbergs ungdomspoesi från sent 1910-tal finns ständigt mistluren på sundet som en grundton i Malmös melodi, men dikten tillkom först fyrtio år senare. Den är daterad på Södersjukhuset i Stockholm, den 5 maj 1959. Mistlurens ton ingår i Gullbergs sista diktsamling Ögon, läppar som utkom på hösten samma år.

Mistlurens ton har följt mig genom livet.
Hur jag än byter ort och armbandsur
når dimman mig och jag ser tecknet skrivet:
mistlurens ton var stadens signatur.

När hästspårvagnen tystnat och fabriken
var stängd (jag var liten och seklet ungt)
fortsatte och förstärktes havsmusiken
entonigt och blev nattens orgelpunkt.

Kassandrarop, ett värn mot undergången
för skepp, som sökte hamn och for:
O självupprepning, underlag för sången!
Mistlurens ton ur dimman där jag bor …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.