Mitt Malmö i Albertes Paris

albertes paris

Här på Södra Promenaden stannar jag alltid upp och blir både glad, orolig, ressugen och jag vet inte vad …  Får lust att stoppa första bästa som bara passerar och säga: men ser du inte? Dryftade känslan med en god vän och fick det här klippet ur en gammal dagstidning. Min känsla vid den här platsen kan nog inte beskrivas bättre än vad Sydsvenskans Madeleine Brundin gjorde för 10 eller kanske 20 år sedan.

Tankarna vandrar till Paris

Alberte upplever Paris i Cora Sandels ‘Alberte’-trilogi: ‘Genom breda och raka, smala och krokiga gator. Gator som luktar bensin, parfym, puder och gator som luktar olja, pommes frites, pannkaka. Regelbundna korrekta gator där husen står och ser ut som de är och andra där skyltar, markiser, affischer, reklampåhitt av alla slag trängs på varandra, upplöser och förskjuter konturer, trollar bort alla bärande ytor i ett myller av brokiga bitar. Gator som sorlar av muntert mänskligt liv medan två rader av ljusa lövkronor löper ihop i ett soldis långt framme, och dystra gator fulla av kall skugga, kallt öde, av något tryckande beklämmande som håller solen borta … Ge sig ut i det. Driva, ströva omkring, se på, suga det till sig … ‘

Det är ju så det är, vi präglas av föreställningar, barndomens tidiga intryck och litterära beskrivningar, och använder mer eller mindre omedvetet dessa för att bedöma det vi ser. Det är konst och litteratur eller starka händelser som gör staden tydlig för oss.

Oscar Wilde har sagt att naturen efterhärmar konsten. Landskapet finns inte förrän det är beskrivet.

Det är i själva verket en intressant tolkning som äger rum. Vi ser inte bara det som finns att se, utan vi känner och associerar hämningslöst. Staden blir inte bara synlig utan får också ett liv och ett innehåll i vår inre värld. Sant eller ej, stadens väsen är individuellt. Jacques Werup har sitt Malmö, jag har mitt.

När jag ser Södra Promenaden tänker jag alltid på Alberte i Paris. Det har att göra med trädskuggorna som faller på fasaden, med kanalen framför, med takkuporna och rummen som skymtar där bakom, med balkongräckena och husens rytm i tydligt indelade höga våningar, fönstrens stående form och indelning i lufter, den markerade sockeln och takfotgesimsens profilering.

Husraden fortsätter österut med tre lägre hus och så ett smalt hörnhus på nr 45 i fyra våningar och indragen takvåning. Huset är putsat och har för ovanlighetens skull gula fönstersnickerier. På gården reser sig ytterligare en byggnadskropp, en våning högre. Fasaden har band under fönstren och ett solur med texten: Akta på tiden – tiden ej aktar.

akta på tiden Så får vi lite praktiskt vardagsfilosofi på vår vandring genom staden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.