Kategoriarkiv: Röster från förr

Röster från förr /4

Om påsken förr berättar Cecilia Olsson född i Malmö 1865 så här: Där kunde ju vara någon som reste till Blåkulla. Det var på blåmåndag sista veckan före påsk. Sedan hette dagarna vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, skittalördag och påskdag. Långfredag skulle man ju gå i kyrkan. Det var alltid nattvard efter högmässan. Man skulle arbeta så litet så möjligt på långfredagen. 

Vanligtvis var det fritt vid middagstid vid påskafton. En del hade fritt till (blev fria?) klockan 4. Lite fritt skulle det ju vara. Då åt vi påskägg till kvällen. De skulle färgas. Här fanns färgmedel. Mor brukade färga bara gult. Hon samlade lite kaffesump och kokte dem i, så blev de gula. En del hade många färger. Vi hade bröd och smör och dricka. Många hade korv. Mor och far åt gärna var sitt ägg. Ett ägg åtminstone, fick jag också. Hade vi ägg, kunde vi äta på påskdagen också. Eldar vid påsk eller annan tid har ej förekommit.

Ida Nilsson född 1864 i Malmö räknar också upp dagarna i påskveckan: Blåmåndag, vittisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag, smutsiga lördag(!)och påskdagen och tillägger med bestämdhet: Några eldar har icke förekommit! Vidare att äggen koktes och färgades gula, blåa och röda. Man åt dem på påskafton. – De klinkade ihop dem har jag hört talas om – Vi åt lammkött på påskafton.  

Så här berättar Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge: Reste till Blåkulla gjorde vi alltid skärtorsdag. Somliga gjorde det Blåmåndag. Huggdrängen gjorde raka, kvast och stege, tror jag. I skolan klippte de alltid ut i papper och satte på varandra. Dagarna i Dymmelveckan kallades palmsöndag, blåmåndag, vittisdag, skärtorsdag, långfredag och snaskelördag/skitlördag, då gjordes där rent. (Nu förstår jag skitlördag! Det är ju påskdagen som är den stora dagen och man firade enligt skriften på den tiden.

Vidare berättar Hilda att: Man fick inte slakta och inte baka den veckan. Då fick man råttor. Råttor var det mycket vidskeplighet med. ‘Hon tog på sig svart klänning. (Sagesmannen nämnde namnet. Jag vill minnas att det var en grevinna.) ‘Nu mina kära råttor har ni varit här så länge, nu kan ni gå in till dem som slaktar i dymmelveckan.’

Ägg åt vi på påskafton. Egentligen var det inte förrän på påskdagen. Det var ett rysligt arbete att färga äggen. Ibland blev det fula färger. Man kunde ta lite grönt från trädgården, anilin, färg från garn. Alla barn och allt tjänstefolk fick sex färgade ägg. Vi rullade ägg. Man hade två pallar och kuddar, ovanpå en filt. Så rullade man äggen utför. När man knäckte något för en annan fick man det. Ibland när påsken var sen rullade vi i sand och tegelsten. Både ungdomen och de som var vuxna, var med. Men de blev trötta av att böja sig. Så fick man litet hjälp, så när de reste hem, hade alla vunnit. Somliga knäckte ägg mot varann. Man stod med vars ett. Den, som fick hål på sitt, förlorade. Det var inget roligt. Om man gömde ett påskägg i tjugo år, sa de’ det blev guld. Efter tio år blev det bärnsten. De ritade kyrkor på äggen och namn. Man skrapade med en tunn kniv. 

Tror att jag sett en bild av ett sådant ägg med en kyrka på. Letar …

Det hade jag, närmare bestämt i Malmö Museers bildarkiv och fler gamla ägg och annat påskigt  hittar du där/här: Malmö Museers bildarkiv.

Röster från förr /3

Dagens namn är Maria och här kommer ett tåg med hälsningar till henne. Kortet som är gammalt har förtryckt namnsdagstext och det får mig att fundera över hur viktiga namnsdagar var förr. Med förr menar jag för cirka hundra år sedan. Lyssnar jag till några Röster från förr är de samstämmiga: fröken Cecilia Ohlsson född 1865 i Malmö säger: namnsdagar var det inte så mycket och fröken Hilda Kockum född 1862 i Västra Skrävlinge är enig med tillägg: namnsdagar firades aldrig annat än Anna och Maria och fru Emma Bond född 1865 i Svedala avfärdar det hela med: namnsdagar hörde vi aldrig talas om. De har naturligtvis rätt alla tre för så var det för dem, men den förtryckta hälsningen till Maria säger egentligen något annat. Själv tycker jag att en namnsdag gott kan uppmärksammas lite – så grattis alla Marior!

Röster från förr /2

Johanna Bengtsson född i Osby år 1864 berättar diverse om sig själv och livet i Malmö runt förra sekelskiftet:


 Malmö Yllefabrik/Fotograf Nils Jönsson

Jag kom hit, när jag var 16 år och tjänade. Jag var på Yllefabriken i 4 – 5 år. Jag vävde hela tiden. I början hade jag 4 kr. i veckan. Jag städade en skola i tolv år. Sedan har vi haft hökeri, min syster och jag. (1900 – 1914 ungefär). Det var i Möllevångsgatan. Vi hade bröd, mjöl, gryn, kaffe socker och mjölk och allting. Det var en dörr att gå utom till mjölkbutiken. Sista åren blev det elektriskt. Annars hade vi fotogenlampa över disken. Vi hade själva fotogen att sälja. Strax vi hade börjat, fick vi ha öppet hur länge som helst. När de gick från parken (Folkets park) kl. 11 fick vi lov att lämna (sälja?) till dem. Sedan blev det bestämda tider. Vi började kl. 7 och stängde kl. 8. Det var stora skyltfönster åt gatan. Disk och hyllor inne i affären. Det fanns källare. Innanför affären var där ett rum och vid sidan ett lagerrum. 


Möllevångsgatan/Okänd fotograf

Varorna köpte vi av större handlanden en tid av Hageman och Malmgren. De kom körandes hem med det. Bröd körde de omkring till hökarna från bagerierna. 
Storhandlare sålde alla sorter de med. Silltunnan stod innanför dörren. Storhandlarna hade inte bröd och mjölk. Det var hökarna som hade det. Jag tror inte det var några storhandlare på hinsidan bron. De hade stor handel med mycket tjänare och folk. Vid Stortorget var det storhandlare. Där var Nyströms. Vid Stortorget var det också klädesaffär, Fougstedts. Till kanalen var det ‘storsta´n’ sedan blev det land. 


Stortorget/Fotograf C. W. Roikjer

Det var i allmänhet småhus, högst tvåvåningshus. Det var korsvirkeshus. Vid småhusen var det en låg, liten trappsten framför dörren, som gick rakt in i köket. – På Östergatan var det adliga människor, fint folk, som bodde. Där var stora stentrappor, som gick rakt ner i gatan. Dieden och Hjorten och så mycket fint folk bodde vid Östergatan så fort man kom över kanalen. 


Östergatan/Fotograf Harald Bager

I Rörsjön fick man gå och torka tvätt. Alla som ville, fick gå dit. På båda sidor om S. Förstadsgatan var där en husrad. På värnen var där två stora möllor. Annars var det tio, tolv hus på hela Värnen. Det var säd ända in till gårdarna. Jorden gick ända ner till Södervärns station. År 1880 minns jag, att vi bärgade säd där. 

Det fanns inte ett hus i Sofielund utom bondgården. Jo, där bodde en skomakare också. Ungefär 1888 sålde bonden där tomter, och så började det bli hus där. 
På en del ställen hade de en gaslåga över spisen, som de kunde tända till lyse. De hade annars en lampa, som hängde i taket och som skulle fyllas med fotogen. 

Senare delen av 1800-talet skulle alla till sta’n och tjäna. Karlarna reste mest till Amerika. 

Här var sådana som fästade folk, (anställde band upp) fästekvinnor.  Vi fick inga fästepengar. På ett ställe fick vi varsin bit halskrås till jul. Någon annan julklapp fick man inte då. På andra platser fick man 10 kr. eller 15., tror jag, jag fick av Mörners. De var rika. 

I Arbetareföreningens sal på Stadt Hamburg brukade tjänstefolket samlas.


Arbetarföreningens hus på Stadt Hamburgs- och Malmborgsgatorna/Fotograf okänd 

Kvinnan överst i bild är okänd, men arbetade på Yllefabriken där hon blev fotograferad av Nils Jönsson. Mer om Nils kommer i senare inlägg.

Tidigare röster hittar du här: Röster från förr

Röster från förr

… berättar om sina minnen av hästspårvagnen i Malmö.
Så här mindes Johanna Bengtsson, född 1864 i Osby:

Första gången hästspårvagnen gick i Malmö var en söndag 1888. Det var en häst, som drog. Spårvagnen gick från Södervärn till Östervärn. Det kostade 10 öre. På Stortorget stod det droskor.

Fru Larsson, född 1876 i Trelleborg mindes så här:

Jag var tolv år, när de första hästspårvagnarna började. Det var den 27 augusti. Det minns jag så väl, för det var min födelsedag. Det var bara en linje. Den gick från Södervärn och ner till hamnen tror jag. Det var en häst som drog. Den stannade var som helst och släppte på var som helst. Sedan blev det bestämda hållplatser. Det kostade 10 öre. På Stortorget var det en droskstation.

Den första hästspårvagnen i Malmö invigdes den 27 augusti 1887 och det var en lördag om jag nu ska vara petig. Ställt mot minnen från människor som var med är den anmärkningen så fjuttig, men jag stämmer ändå i bäcken …

Jag har många röster som kan berätta till de gamla Malmöbilderna som jag kommer att plocka fram då och då. Vem kan berätta bättre än de som var med i den tiden? Rösterna hämtar jag från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut den elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av den och utöka sin kunskap. Han gör ofta så – delar med sig!

Bilden ovan är tagen 1901 av en okänd fotograf.