månadsarkiv: maj 2014

Så bodde jag!

Så bodde jag

I ena halvan av ett hus, byggt 1907, på Limhamn bodde jag med mina föräldrar Linnéa och John och min syster Laila.  År 1921 hade farmor och farfar flyttat dit med far som då var sju år. År 1939 gifte mor och far sig och flyttade in på bottenvåningen och farmor och farfar bodde kvar på ovanvåningen. I den andra halvan av huset bodde farfars bror och hans fru samt deras dotter Rut.

Vi bodde riktigt omodernt. Det var utedass, och vatten hämtade vi från en pump på gården. I farfars verkstad fanns det mest moderna – en värmepanna som eldades med ved, kol eller koks och värmen leddes vidare in i huset till elementen.

Farfar, som var skomakare, hade i ovannämnda verkstad även sin arbetsplats. Han klackade och sulade skor och stövlar. Han sydde även ihop spruckna fotbollar och ovanlädret till skor.

I trädgården fanns en voljär, som är en stor utomhusbur för fåglar. Där hade farfar höns, guld- och silverfasaner, kanariefåglar, steglitsar med flera fågelarter. Han hade även kaniner. Det var chinchillakaniner. De var grå och hade mjuk päls. Farfar hade också haft kalkoner, men de minns jag inte, jag var för liten då. Det fanns många fruktträd i trädgården, bland annat körsbär, plommon, jättegoda päron och många sorters äpplen, men det fanns även bärbuskar.

Vårt hem bestod av ett rum och kök. I köket fanns en lucka i golvet som ledde ner till vår matkällare. Det var enda sättet att förvara mat som behövde stå kallt. Här fanns potatis, konserver, äpplen, ägg och mycket annat ätbart.

När jag var riktigt liten hade vi vedspis som mor lagade maten på och efter det blev det fotogenkök med två ”plattor”. Senare fick vi gasolspis med riktig ugn. Vi  tyckte det var lyxigt och utnyttjade ugnen flitigt. I början bakade vi sockerkakor nästan varje dag. Även far, som inte deltog så mycket i hushållsarbetet i övrigt, gjorde en och annan kaka med gott resultat.

Vatten hämtade vi från pumpen på gården och bar in i spannar. Bredvid köksvasken fanns en avdelad plats där vi satte ner spannen och öste sedan upp vatten med en skopa. Vatten värmde vi på spisen. Vattnet var jättegott att dricka.

Möblemanget i köket bestod av en dyschatell som är en säng med en hopfälld säng under sig. När den inte var bäddad fungerade den som sittsoffa. Ett stort bord och tre stolar samt en byrå fullbordade möblemanget. På byrån stod radion, men om den berättar jag mera vid ett annat tillfälle …

Inga Larsson
Inläggsförfattare

 

 

Vårutflykt!

Malmö Kulturhistoriska förening

Malmö Kulturhistoriska förening höll den 27 maj sin årliga vårutflykt med middag på ”Baltiska Utställningen”. Guide på promenaden var Malmös virtuose stadsantikvarie Anders Reisnert. Efter middagen berättade Ulla Hårde, journalist och författare, Pildammsparkens historia. Ett mycket bra upplägg som byggde en bro mellan Baltiska utställningen och våra dagars Pildammspark. För mig har parken aldrig varit så vacker som nu!

Swisch – Swosch …

Swisch Swash

… säger det när jag passerar svängdörrarna i ”mitt” över hundra år gamla hus. Det är bara vissa dagar som jag är klok nog att begagna trapporna ner – upp är ännu mera sällan. När jag befinner mig vid sista trappavsatsen måste jag passera svängdörrar för att komma ut i porten. Svängdörrarna är i original, möjligen är skinnklädseln bytt ett par gånger och så ommålning förstås, men det är allt. I svängrörelsen uppstår ett visst ljud som beror på att dörren lever sitt eget liv en stund efter det att jag passerat och just då funderar jag alltid över dem som passerat genom alla år. Snickaren som levererade porten och så byggmästaren och arkitekten som inspekterade var klart bland de första – då 1903. Folk som gick ut härifrån för att beskåda när Zeppelinaren passerade Malmö eller uppklädda passerade för ett besök på Baltiska utställningen. Carl Gustaf von Rosen, Max von Sydow, Ronnie Pettersson (formel 1-föraren) med flera kända personer har bott här genom åren och måste ha passerat, men dessa människor kan jag läsa spaltkilometer om. De som kände huset in i minsta vrå är inte så lätta att hitta, de som oftast fick använda kökstrappan, (den som inte finns längre) när de hämtade kol nere på gården eller när de brukade tvättstugan som fanns ungefär där trädgårdsmöblerna står idag. Mattebommen var nog inte heller helt obekant för dem.  De extra ”passflickorna” som kom och gick i huset kände nog väl till handkammaren på vinden, ungefär där min säng står idag.  En kväll som i kväll stannade  kanske någon till och såg samma sol avteckna sig på samma vackra sätt på väggen. De som såg, hörde och visste massor, men teg;   jag hör dem – swisch – swosch …

Då och Nu – Lekande barn!

Duschen på Baltiskan

Så här i jubileumstider kan man ju inte gå förbi Anders Jönssons skulptur Lekande barn på Gustav Adolfs torg utan att nämna verkets ursprungliga plats. Skulpturgruppen visades på Baltiska utställningen och var där placerad utanför Konsthallen. Färghandlaren Eugen Wingård köpte skulpturen och  för att fira sitt 25-årsjubileum som handlare i Malmö skänkte han den till Malmö stad. Wingård skänkte dessutom pengar till att bygga bassängen och skulpturen invigdes på Gustav Adolfs torg 1915.

1627S-R

Skulpturen försvann från torget i samband med spårvägsnedläggningen under 1960-70-talen i Malmö, men fick ny placering då torget på 90-talet lades om. Skulpturen har alltid varit uppskattad av Malmöborna och kärt barn har många namn Duschen och Trillingarna, bland andra …

Anders Jönsson var född i Gärdslöv 1883 och dog i Stockholm 1963.

Duschen nu

Fru Christine Pettersson

Ur ”Gamla minnen från 1860/70-talets Malmö” nedtecknade 1932 av Alma Falkman och nu ”läser jag högt” : ) för er:

Christine Pettersson

”Numera kan nog ingen föreställa sig vilket besvär mjölkhandeln mången gång vållade den tidens husmödrar. Inga mjölkbutiker funnos, utan man hade s.k. mjökställen. Fastighetsägarna hade då ännu kvar de sedermera borttagna gårdejordarna, där flera av dem hade kor på bete. Hos en dylik hus- och koägare tingades att jungfrun dagligen skulle hämta ett visst antal ”potter” mjölk, en pott var ungefär lika med en liter. Men när korna ibland voro hindrade att leverera mjölk, var det riktig *”Jobspost” när jungfrun kom med beskedet ”Nu kan vi inte få mjölk hos Jakobssons för kon ska kalva”. Bry och besvär blev det innan man fick spanat upp ett nytt mjölkställe.

Vid 70-talets början blev ändring i stadens mjölkhandel och det genom en märklig kvinna, lika utrustad på huvudets som på hjärtats vägnar. Det var fru Christine Pettersson, född Ekholm, som fick idén att sätta upp en mjölkbutik. För en nutidsmänniska är ju detta ej något märkvärdigt, men då var det nästan helt otroligt; en butik där hela dagen endast mjölk, grädde och smör skulle säljas, det väckte nästan löje; Hur skulle ett dylikt företag kunna bära sig? Men fru Christine lät inte avskräcka sig, hon reste ut på landsbygden och vidtalade personer att köra mjölk till henne i stan. Andelsmejerier funnos ej, endast vid de stora egendomarna hade man mejerier. I min barndom hörde jag aldrig talas om ”mejerismör” utan det hette alltid ”herrårdssmör” eller ”bondsmör”.

Så stadde fru Christine  en mejerska som skulle bereda smör av den grädde som ej blev såld. Hon skaffade sig isupplag och det så rikligt, att hon en sommar kunde hjälpa bryggerierna, som blivit läns på is. Den första mjölkbutiken öppnades på Landbygatan, där den ännu är, fast då hette det alltid ” fru Pettersson vid lilla torg”. Länge dröjde det ej förrän allmänheten märkte hur utmärkt detta var.  Man kunde när som helst få köpa hur mycket och så litet mjölk och grädde man ville ha, likaså smör. I lyckligaste fall köptes förr en bytta, men annars måste man köpa en hel ”fjärding” smör, som sedan måste packas ned i stenkrukor, vilka övertäcktes med salta linnelappar. Nu fick man köpa så litet som 1/2 u (?) nytjärnat smör. Affären gick utmärkt, och vi veta ju alla hur många efterföljare den butiken har fått; men faktum är att det var Christine Pettersson som ändrade hela mjölkhandeln här i staden och skapade denna nya affärsgren. Nog är det ett betydande livsverk av en kvinna och väl värt att ihågkommas.”

*”Jobspost” är en underrättelse om någonting sorgligt eller en svår motgång som drabbar en, ett olycksbudskap.

Fler Alma Falkmanminnen lär ni få ”höra” …

Hos mormor på Södra Förstadsgatan 55

1943S-R

Några somrar tillbringade Klas och jag ensamma hos vår mormor Thyra i Malmö. Hon bodde på S. Förstadsgatan 55 mitt i stan i ett stenhus. Där bodde hon från november 1939 tills huset revs 1955. I mars 1956 var hela tomten en mycket djup grop där det blivande Domusvaruhuset skulle byggas. Huset hade en finingång från gatan och en köksingång från gården. Det fanns dass på gården, men mormor hade ett dass inne, ett torrdass med en tunna och strö som man hällde i när man var färdig. Med jämna mellanrum kom renhållningen och hämtade tunnorna. Man satte tättslutande lock på tunnorna och bar ner dem på ryggen i kökstrappan. Mormor bodde på andra våningen i en lägenhet som hade ett stort kök och tre eller fyra rum.

Det allra häftigaste med med att vara där, var gården och det som hände runtomkring. På gården fanns olika verksamheter: en snickeriverkstad, en tillverkare av likkistor och en gipsmakare som gjorde olika gipsfigurer. Vi fick leka med träbitar och misslyckade gipsfigurer. Allt mycket intressant för småpojkar.

På andra sidan ett plank fanns ett betongskelett som skulle föreställa ett hus. Där hade brand­kåren övningar och det brann och kom en massa rök. Man tränade också i att klättra i stegar och hoppa i brandsegel. Över allt detta låg aromen från Mazettis chokladfabrik som låg i närheten. På söndagsförmiddagarna hördes kyrkklockorna från St Johannes.

Gården inbjöd till äventyr. En gång hittade jag en gammal fickkniv och skulle tälja i piskställningen. Resultatet blev att jag skar mig i tummen ända in till benet. Det ledde till tråckling och stelkrampssprutor. Ärret finns fortfarande kvar.

Utanpå huset fanns brandstegar och där klättrade Klas och jag upp, men som väl var blev vi upptäckta av en granne innan vi kom för högt. En gång satte sig Klas i öppet fönster högt upp i kökstrappan. Han hade tur som inte ramlade ner och slog ihjäl sig. Det var inte lätt att vara mormor.

Det fanns också andra förströelser. Thyra hade två inneboende, sin äldre syster Lilly, som inte var så rolig för oss, och Orvar Ahlgren. Ahlgren var en intressant person. Han kunde både trolla med och spela kort. Han spelade också på hästar och ibland fick jag följa med honom till Jägersro. Han cyklade och jag satt på pakethållaren. Väl där fick jag hålla koll på vilka hästar som vann. Det ledde inte till att jag själv började spela, för jag fick se att han nästan aldrig vann.

Såvitt jag minns lämnade vi aldrig gården, åtminstone inte ensamma. Det kan hända att vi gick ut på Friisgatan, men vi var inte bekanta med stan eftersom vi bodde i Jönköping på den tiden. Vi flyttade till Malmö på våren 1954 och då till Sorgenfrivägen.

Stefan Holmström
Inläggsförfattare