Cecilia Ahlström /15

Året är 1886 och Cecilia med familj bor kvar på Fabriksgatan i kvarteret Höken. Den 22 april detta år dör ännu en av Cecilias systrar i en lungsjukdom. Denna gång den 29-åriga Sofia som bodde hos familjen eller möjligen i egen bostad i samma fastighet. I åtta år, bortsett från den tid Cecilia vistades i Köpenhamn, delade systrarna glädje och bekymmer kring livet i Malmö och under två år arbetade de dessutom tillsammans hos familjen Crafoord.

Jag antar att Sofia liksom de flesta vid den här tiden dog i hemmet. Det fanns visserligen ett kroppssjukhus på Slottsgatan med ändamål att i mån av utrymme emottaga personer af båda könen, hvilka lida af inre eller yttre sjukdomar, men det räckte knappast till och den som var obotligt sjuk skulle enligt reglementet inte uppta en plats som någon botbar kunde behöva. Jag tror att Sofia led av lungtuberkulos och det fanns vid denna tid ingen bot. Det skulle dröja cirka elva år innan den första byggnaden på den plats där vi än idag har Malmö allmänna sjukhus stod färdig att tas i bruk och därmed en utveckling av sjukvården.

Jag går till Röster från förr för att få veta lite mer om denna tids seder och bruk i samband med dödsfall. Självklart såg det lite olika ut beroende på samhällsklass, men själva döden var i alla fall, då som nu, lika för alla. Den som dog hemma stod lik hemma och att man var trångbodd, vilket de flesta var, förändrade ingenting. Man hängde lakan för fönstren, men täckte även möblerna med lakan. Granris placerades ut framför sorgehuset vilket drog nyfikna till sig, men det uppfattades inte som särskilt konstigt om någon för den avlidnes familj helt okänd person gick in i sorgehuset för en stilla betraktelse. Tiden mellan dödsfall och begravning var oftast kort och när det var dags för sista färden, vägen mellan hem och kyrkogård, gick de prestaverande före likvagnen och de sörjande efter. De som hade råd köpte en gravplats och övriga betalade endast för gravöppning. En del röster säger att själva begravningsceremonin vanligtvis hölls  i kapellen, men det fanns också de som hade ceremonin vid gravplatsen. Många säger att begravningsceremonier vid denna nästan tid alltid hölls i kyrkan, men andra menar att begravningsceremonier i kyrkan var förbehållet bemärkta personer. Eftersom de flesta var fattiga var det nog så att de flesta begravningsfölje gick direkt till graven. De som ville ha själaringning i kyrkan fick betala för det och gällde ringningen någon som ansågs som betydelsefull blev det en lite längre ringning. Hur trakteringen efter en begravning sig ut berodde även det på råd och lägenhet. Jag tror att Cecilia som vid det här laget hade hört, sett och lärt sig mycket ordnade en vacker minnesstund för sin släkt efter Sofias jordfästning. Kanske inte exakt som på bilden nedan som är av senare tid, men säkert var det fint.

Trots sorg och saknad fick livet gå vidare för den då 33-åriga Cecilia, tvåbarnsmor och fostermor. Som dotter axlade hon också ett ansvar för sin far, Anders, och den 8-åriga systerdottern Hanna Maria (Anton Peters syster) som fadern tog hand om efter den äldre systerns död.

Cecilia börjar nu längta bort från kvarteret Höken. Det är rökigt, slamrigt, bullrigt och mycket elände runt henne och hon vill därifrån vilket Jöns inte verkar ha något emot. Den 25 november 1886 går flyttlasset över Rörsjöbron bort till hörnet Kungsgatan och Majorsgatan i kvarteret Anna. 

Fortsättning följer.

Tidigare inlägg om Cecilia kan du läsa här: Cecilia Ahlström.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.