… men vill man vara fin så får man väl lida lite pin.

Egentligen ser den här kvinnliga delen av familjen Bager inte särskilt lidande ut denna vinterdag i Kungsparken 1906, men en viss ”inspark” ska väl en fin bild få.  ; )

Foto Harald Bager/MM

… på Stora Nygatan och tittar ner i Rörsjögatan. Eller är det Gasverksgatan? Det visar sig … Ingenting är sig likt, men jag känner ändå igen mig. Det beror kanske på alla gamla bilder som passerat för min syn eller så går det inte att helt radera ut hundra år hur mycket man än river och förändrar. Kämpade med en iskall januarivind på vägen hit, men gatubilden från år 1900 röjer ingen årstid. Med hjälp av skuggorna gissar jag att det är förmiddag.  Gatan är klädd med kullersten och  kanske är det mörka i gatan skuggan av ett träd som står bakom min rygg. Men nej, så är det nog inte och jag får se upp med hur jag vill att det ska vara och hur det verkligen förhåller sig. Gatlyktan till höger får mig att tänka på lyktgubbar och gasverket som ligger till höger, en bit utanför blickfånget. Längst ner i gatan ligger ett hus som verkar bekant även om jag aldrig sett det i verkligheten. Det måste vara Stora Kvarngatan i Carolikvarteren. Det känns så tyst, men det beror säkert på att det tar lite tid att koppla upp eller kanske snarare koppla om. Det bästa är nog att bara försöka vara i en annan tid, och se vad som händer. Där står en rullebör och den kanske hänger samman med det som jag ville göra till en trädskugga. Gatuarbete? Det går en kvinna längre bort i gatan! Tänk, jag såg henne inte förrän nu. Kan jag trampa ut här i mina moccastövlar? Jag känner mig helt plötsligt bortkommen och fel!

Vrider blicken åt vänster upp i Stora Nygatan och det blir lite mera nu. Där står ju huset på hörnet till Fabriksgatan och det senare kapade tornhuset bredvid våra dagars Panduro. Längst bort ser jag Yllefabriken. Jag börjar känna rörelse omkring mig och det är inte så tyst längre. Med lite god vilja märker jag till och med om inte dofter så lukter. Det senare handlar nog om vetskap, men vill man riktigt mycket så …

Det här blev mycket trevande och kännande, och jag plockar därför fram Malmö stads historia del 4 eller annan lämplig guide som förstärkning/fakta kring det jag ser och upplever. Det blir kanske ett bra sätt att ta sig an det hela. Låter pennan vila på bladet och återkommer.

… och funderat över bloggåret som gick. Har letat lösa trådar och hittade till min glädje inte särskilt många, om ens någon. Det skulle vara Ida Malmström då förstås, men det är på gång med hjälp utifrån. Väldigt många inlägg är okategoriserade och det där får jag försöka råda bot på med nya fack, det gäller bara att benämna dem på lämpligt sätt. Eftersom jag ofta plockar bilder från bildgalleriet blir inläggen väldigt spridda, beroende på var och vad bilden visar av stan. Det känns som ett måste att inemellan kommentera och tänka högt om bilderna. Att bara banka in nytt i galleriet utan att få reflektera känns inte bra. Det vore nästan respektlöst!  1234s Malmö, Södra Förstadsgatan med folk, hus och spårvagn omkring 1910 måste varvas med mera fakta och funderingar än så ibland, och för det ändamålet är bloggen viktig. Det är väl i stort sett vad jag sysslat med under bloggtiden, blandat med Malmö nu och vad som är på gång inom mitt område i stan. Gästbloggarna som generöst delar med sig av sig av sin historia i Malmö är och har varit så berikande. Jag är glad och tacksam och kan berätta att det ligger nya inlägg i röret …   

Även om jag är nöjd med bloggåret som gick så vill jag i fortsättningen försöka stanna lite längre i vissa områden, platser eller händelser. På mitt vis! Bilden och tiden ovan till exempel har jag länge funderat över och velat gå in i … Den är tagen från Stora Nygatan ner mot Rörsjögatan eller Gasverksgatan år 1900. För mig känns den dimmig och det beror klart på att den är gammal och sliten, men östra gamla staden är faktiskt lite dimmig för mig. Att stora delar av Malmös fattigaste befolkning bodde här vet jag, men jag vill veta mer och tänker därför knacka på, dröja kvar och förhoppningsvis få svar på en del av mina funderingar. 

Har i helgerna som gått läst Alice Lyttkens Leva om sitt liv, första och andra boken. Alice som var Malmöläkaren Johan Cronquists dotter berättar i första delen om sin barndom och ungdom. Mycket är känt, men innehållet ger mig ändå en igenkännandets glädje. Förvånande är att när jag nyligen läste första delen för tredje gången (många år mellan varje gång) tycker jag mig hitta något nytt. Det har väl knappast tillkommit något i boken, men förändringen beror säkert på min egen fortsatta resa bland gamla bilder och där tillhörande Malmöhistoria och på något sätt verifierar boken det jag tagit till mig i mellantiden. Alice var under sin levnad en väldigt produktiv författare, men det är just Leva om sitt liv som jag fäst mig vid. Jag berättar detta för att beskriva något av den resa/resor alla dessa bilder utmanar mig till att göra. Det är resor som kräver sitt, men som stimulerar och engagerar. Trots att jag aldrig kommer fram (det gör man inte när man tittar bakåt) – kommer jag framåt!

… och jag känner lite för att köra ut julen. Längtar efter ljuset och vill ta in våren, men när jag kommer till klockan vet jag inte riktigt … Hos mina morföräldrar hängde en klocka som jag varje år (i läskunnig ålder) ställde mig under, snurrade på och läste texten. När under julen de klinga, klockornas manande ljud … Som om jag hade trott att texten skulle försvinna på ett år. Det där är väldigt längesedan, men jag har aldrig riktigt glömt klockan. Gick i år in i den lilla butiken Odd&Fancy på Davidshallstorg och förklarade hur klockan såg ut och att det bland annat stod FRIDFULL JUL på den. Nästa gång jag kom till butiken fick jag frågan: var det en sådan här klocka du menade? Det var det ju och nu har jag en egen. Jag tror jag låter klockan hänga kvar även om julen nästan är slut, för fridfullt får det gärna vara hela året …  

… serien på SVT som utspelar sig i början av 1900-talet när den rekorderliga överklasskvinnan Friman söker upp sin bror för att få sin del av fadersarvet. Hon får ingenting av pengarna som hon tänkt använda för att väcka idén om kvinnlig rösträtt. Men det stoppar henne inte. Tillsammans med en handfull andra kvinnor startar hon en kooperation för billigare och bättre livsmedel, som genast motarbetas av den etablerade dagligvaruhandeln.

I jul kan vi se den tredje säsongen av serien som handlar om Britta, en ung kvinna från landet, som blir utnyttjad och därefter felaktigt registrerad som prostituerad. Fröken Friman och company ger sig i spetsen för att ta itu med de förhållanden som stadens prostituerade lever under och försöker samtidigt hjälpa Britta.

Serien får mig att tänka på kvinnorna på Humlegatan i Malmö dit jaktlystna män vid den aktuella tiden drog sig för en stunds kvinnligt sällskap. Just den gatan hade ett speciellt rykte om sig att vara en gata där de kvinnor som sannerligen inte hade det lätt i livet hade sin hemvist. Det fanns prostituerade även på andra håll i Malmö, till exempel Västergatan, Norra Vallgatan och Ostindiefararegatan. Kloka män hade för trygghets skull inrättat en speciell besiktningsbyrå där de prostituerade skulle infinna sig var fjortonde dag för kontroll av veneriska sjukdomar. Om kvinnorna inte infann sig var risken stor att de blev åtalade för lösdriveri och straffet blev oftast en vistelse på en tvångsarbetsanstalt, för Malmökvinnorna oftast anstalten i Landskrona. Om besiktning av manliga prostituerade nämns ingenting i litteraturen och det beror väl på att jämställdheten ännu inte var inte uppfunnen.

Fröken Frimans krig är en serie som är läckert förpackad och lätt att bli förtjust i, men den känns ändå rätt långt ifrån den verklighet som dåtidens fattiga kvinnor levde under, och fattiga var ju de flesta. Jag ser ändå fram emot en fortsättning av fröken Frimans krig. Den tredje och nu aktuella säsongen av serien, liksom de två tidigare, finns tillgängliga på SVTplay.

Humlegatan vid tidigt 1900-tal.

… se vad hon läste och så fastnade jag där – i Hvar 8 dag – en tidskrift som grundades 1899 enligt mönster efter den danska Hver 8 dag. Tidskriften innehöll 12 – 24 biografiska notiser i varje nummer, med porträtt av personer som fyllde jämna år eller hade avlidit. Förlaget tillhandahöll pärmar för inbindning av årgångarna och detaljerade årsvisa innehållsförteckningar. Den trycktes fram till 1930 i Göteborg och därefter i Stockholm. I november 1932 uppgick tidskriften i Idun.

Man kan ju fundera över varför en ung kvinna med glimten i ögat sitter och plöjer Hvar 8 dag. Det kan kanske vara så att det såldes en del, tack var henne! Ett kvinnligt reklamarbete inom hemmets fyra väggar …

… att livet kan rymmas i en enda stilla bild!

Foto: Gunnar Sixtensson

Stortorget Malmö på 1950-talet Fotograf: Otto Ohm

Tänk, jag kan inte se ett gäng duvor utan att få tonerna till Feed the birds i skallen. Jag måste ha sett Mary Poppins som barn eller mycket ung. Den tårdrypande texten till trots ”feedar” jag inte dessa birds … ; )

Foto: Foto: Sven Tideman/Postmuseum Wetterholms arkiv

Gerda orkar inte hålla fast vid räddningen, släpper taget och ringen glider av … 

Gerda och hennes man Edvard Lindell från Helsingborg drömde om ett bättre liv och sparade i många år för att kunna ta sig till Amerika. Den 10 april 1912 fanns de ombord på Titanic i Southampton för att komma till New York. Därifrån hade de tänkt att ta sig vidare till Connecticut och deras förhoppningar var stora. Som alla vet kolliderade fartyget med ett isberg på sin färd mot New York och gick under. Bland de omkomna fanns Gerda och Edvard.

En månad efter katastrofen upptäckte ett fartyg på Atlanten en livbåt som drev omkring och de bärgade och förde den i land. I botten av livbåten, under tre manslik, hittades Gerdas sammansvetsade förlovnings- och vigselring vars inskription gjorde att ringen till slut kom hem till Skåne och Gerdas släktningar. Ringen fick kvitteras ut hos Malmöpolisen.

Ovanstående är en mycket  kort sammanfattning av den gripande historien om Titanics undergång och ringens återkomst som i går föredrogs av Gerdas brors dotterdotter Gunilla Genrup för Malmö Släktforskarförening. Jag kan varmt rekommendera denna föreläsning och för bokning nås Gunilla via epost genson@horby.nu

 Edvard och Gerda Lindell
©Gunilla Genrup

… om än lite ”koko”!
Hösten är på väg och det är dags att svida om till varmare kläder och skor. I det sammanhanget måste jag bara visa ett foto: ”Skor och ett gökur Annonskampanj för skor hösten 1948″. Hur tänkte man här?  Man kan ju bara hoppas att skorna sålde bra, trots annonskampanjen! Fotot som finns i Arkitektur- och designcentrums samling togs av Sune Sundahl.