månadsarkiv: december 2018

Nyårsmeny 1933

I denna jultidning från 1933 fick läsarna  tips på nyårsmeny. Kanske lite tung i min smak, men så roligt att få titta in i 1930-talets nyårsfirande. Oxfilé med sparris, ärter på kronärtskocksbottnar, haricots verts, potatis, halva apelsinskivor och charlotte-russe. Det senare lär vara en dessert bestående av rulltårta och hallonmousse. Nä, sådär kan väl inte en rulltårtdessert med hallonmousse se ut? Det är väl en glasstårta? Tryckfelsnisse var nog bjuden eller så var husmodern uttröttad efter julens ståhej och beställde en glasstårta. Bra, för jag skriver hellre om glasstårta än rulltårta. ; ) Enligt SIA-glass är glassen mycket äldre än vad jag kunde tro. Det åts glass redan för 3000 år sedan och då var det en blandning mellan snö, is och frukter. Har ett svagt minne av att morföräldrarna till sina större gillen fick hem glasstårta i kolsyreis. Om man tog på isen, och det gjorde man ju, så brände man sig. Tänk, jag som levat i tron om att det där minnet var från glassens barndom! Nu återgår jag till pysslet med menyn för morgondagen, nyårsafton 2018. Desserten ligger i frysen!  

Att en vacker dukning och en vacker uppläggning betyda mycket, därom erinrar också detta färgfotografi för ‘Husmoderns Jul’.

Olav Gerthel

I källaren, mellan ett gammalt TP och julgransbelysningen, hittade jag dessa EP-skivor som troligtvis följt med från föräldrahemmet. Även om jag inte har någon skivspelare längre förtjänar skivor med Olav Gerthel (1915 – 1981), operasångare, viskompositör och skådespelare, en bättre plats än källaren. Vem minns inte Vårvisa? Till min förvåning kan jag faktiskt även stora delar av texten till Spegling utantill. Jag begrep säkert inte hela texten när jag var barn, men jag tyckte att den var vacker på ett sätt jag då inte kunde förklara. Jag tycker fortfarande att den är vacker:

Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden
mitt i spegeln står jag på en klippas röda block.
Mil på mil av stillhet blott någonstans från vidden 
kluckar som en klocka ett ensligt fågellock.

Spegling skrevs av Jarl Hemmer (1893 – 1944), finlandssvensk poet, textförfattare och översättare och tonsattes av Otto Palmgren (1919 – 1967), finsk läkare och kompositör.

Jag hittar tyvärr ingen bra inspelning med Olav Gerthel, men om vi sluter ögonen och lyssnar kan vi säkert frammana hans vackra tenorstämma. 

Fråga icke rymden hur länge skenet varar,
fråga icke vågen vad djupets gud befallt.
Simma simma ut i de vita sommarmolnen.
Allting är en spegling och speglingen är allt …

Cecilia Ahlström /17

Året är fortfarande 1892 där förra inlägget slutade. Bilderna nedan är tagna några år senare, men att få ansikten på Cecilia och hennes familj känns angeläget och nedan ser vi handelsidkerskan Cecilia Ahlström och hennes man vagnssmörjaren Jöns Ahlström på Kungsgatan 3 i Malmö. Cecilia idkar enligt 1903-års adresskalender en välsorterad garnhandel med tricotstickning och undervisar dessutom elever i tricotstickning på samma adress. Kursen i Köpenhamn 1881/1882 bar frukt. 

Nedan deras döttrar Lydia Maria, Ester Elisabeth, Anna Sofia och yngsta dottern Hanna Elisabeth. Fotografen Hanna Wallin hade fotoateljé på Södergatan i Malmö mellan åren 1898 och 1899 och det tycker jag stämmer väl med döttrarnas åldrar. Äldsta dottern Anna Sofia som föddes 1883 kan säkert vara cirka 15 år vid bildtillfället och Hanna Elisabeth, den yngsta, cirka 7 år. Det är välklädda flickor. Av fostersonen/systerdottern Anton Peter har jag vuxenbild, men den kommer längre fram. 

Nu gör inläggen om Cecilia Ahlström uppehåll till efter jul- och nyårshelgerna då jag tar tag i frågan om när hon egentligen registrerade sin verksamhet och annat därikring. Ska bli spännande!

Samtliga fotografier tillhör Eric von Gertten, son till Lyda Maria/dotterson till Cecilia och Jöns Ahlström.

Tidigare inlägg om Cecilia hittar du här: Cecilia Ahlström.

Våraningar

Varje dag sitter en eller flera blåmesar på mitt balkongräcke och idag lyckades jag fånga en på bild. Mitt i juletid ger den här pippin mig våraningar. Var tvungen att läsa på lite om blåmesen – parus caeruleus – vilket betyder himmelsblå mes. Himmelsblå! Ja, nu skenar tankarna till Stadion, torsdagen den 14/2 kl 21.00 Malmö FF – Chelsea FC. Tillbaka till julen 2018 … ; )

Röster från förr


Fru Hilda Kockum med döttrarna Ida och Hilda i hemmet på Rosengård. Fotograf Otto Ohm

Hilda Kockum jr, (till höger i bild) född 1862 i Husie/Malmö, tar nu vid i berättandet om jul och julförberedelser förr i tiden:

Jul och julförberedelser på Rosengård


Rosengårds herrgård år 1912.

Först skulle gässen slaktas. Det var i slutet av november, början av december. 60 gäss var det högsta. Det behövdes till dynor. Släkten skulle ha. Vi sålde. Vi saltade och rökade. Vi hade gässen på Lindholmen. De skulle gödas med havre, korn och vatten. Av havre blir de feta, av korn köttiga. ‘Havrevann, havrevann’, tyckte vi att gässen sade, då de snattrade. Söndagen innan de slaktades, skulle de bada i bäcken och svältas. De slaktades på måndag. En stack gässen precis över huvudet, mycket nätt, så att blodet kom ut. En skulle röra blodet. Det användes till blodkorv och svartsoppa. Sedan plockades de. Karlarna hjälpte till att plocka. Man satt runt ett stort kar. Dunet lades för sig. Sedan fick gässen hänga till dagen efter. Då piggades och sveddes de. Pigga dem skulle huset döttrar göra.Vi hade små knivar, som sprätteknivar. Vi köpte dem av en dalkulla en gång. En gång var vi uppe kl. 4 på morgonen för att pigga gäss. För att kunna gå på bal hos landshövdingen på kvällen. När de sveddes var så vackert. Vi hade bränneri på gården. Gässen sveddes inte i ren sprit. När vi slaktat var det gåsakalaser. Det var många i sta’n som inte själva hade gås utan fick. 

Vanligen slaktades två svin och en ko. Vi var rätt små när vi satt och tarmade fläsk. Min mamma var den första här, som hade köttkvarn. Förut stod drängarna med rivjärn och stötte köttet till korv. Jag minns det ej själv.

Lutfisk blötades 3 – 4 dagar i vatten, så i lut och i vatten igen. 

Baket var klenor, kokade i gåsflott, pepparkakor, grisar och stjärnor och några småkringlor. Vi hade kryddbröd, vörtbröd, vetebröd och randbröd. Randbröd var de olika sorternas bröd tillsammans, rågbröd i botten. Det blev randigt när man skar det. 

Det var tvätt och städning. Det skulle eldas i alla kakelugnar. Alla lampor skulle ställas i ordning. Det var en slags rovolja som pumpades upp. Det var förfärligt mycket arbete. Vi hade förfärligt mycket liggäster. 

Lille julafton (dagen före julafton) var det bara stök. Då brukade mor baka stora hjortar av pepparkaka. Hornen var förgyllda med bladguld, lite på nosen och litet på marken också. Det skulle väl ha varit bockar. När vi var konfirmerade, fick vi ingen hjort längre. Det var ju liksom begynnelsen till julen. Klockan 5 kom de första gästerna. Då skulle granen kläs. Vi hade en stor gran med gotter i, små röda äpplen, choklad, karameller, nötter. Det tog en förfärlig tid att klä granen. Det skulle sättas trådar i allting. 

Då husarerna blåste in julen satt de på rådhusbalkongen. Förr fanns inte balkongen. Människor promenerade nedanför mitt på dagen. En gång satt de vid statyn. Det väckte en sådan opposition, att nästa gång var det på balkongen igen. 

Vi läste aldrig evangelium på julafton. Det gjorde de flesta. 

Smörgåsbordet till middagen var inte så stort. Vi hade lutfisk och gröt. Vi hade mandel i gröten, flera mandlar. Man rimmade till gröten ‘Denna mandel är köpt i en handel’ och så’nt strunt. ‘Denna gröt är kokt i hö, nu dricker jag med denna mö’. Det var modernt ett tag där de kokte gröten att ställa den i en låda, så kokade den efter. Efter gröten var det gåsstek. (Man hade lutfisk till Mårten och all högtidsaftnar.) ? Sedan var det klenor, sylt och kaffe i salongen. 

När vi slutat middagen bars det ner en särskild korg med julklappar till tjänstefolket. Vi hade aldrig tjänstefolk med inne. Det hade en del. Men man har hört att de sedan sagt, att det var skönt, när de fick slippa de grevliga händelserna. I st’an fick också tjänstefolket julklappar. Alla statbarnen fick julklappar, choklad och kakor. Julklapparna kastades in. Vi hade rim på dem. Sedan hade vi gotter, te och sådant. 


De anställda på Rosengård med familjer år 1893.

Till frukosten på juldagen hade vi mycket mat, korv och allt det där. 

Otta var det inte här. Vi gick i högmässan som vanligt. 

Vi hade alltid lite extrafrämmande på juldagen. Till middagen hade vi massor av mat. Pappa gjorde bål, det var mest champagne och sodavatten. Vi barn bjöd omkring. Så drack de tvåmänning, en herre med en dam. 

‘Julafton och julada’
har vi så gott som vi vill ha
men annandag jul
gömmer mor sitt sul
och säger, påga. 
gå ut och måga,
stå inte här och kåga.’ 

Så sade de på landet. 

Vi lekte nötter i hänne och frågade, hur många? Vi spelade filipin. Av lekar annars var det blindbock och mest blindbock. Det var mest på juldagen.

Fortsättning följer och då om nyår- och trettonhelg.

Tidigare röster hittar du här: Röster från förr.

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

Röster från förr

… vill självklart komma till tals så här i jultider. Cecilia Ohlsson född 1865 och uppvuxen i Malmö berättar:

Julförberedelser och julfirande.

Allt skulle vara rent och pyntat till jul Man skull nästan vända upp och ner på allting. Man hade att göra i fjorton dagar före jul. Alla skärbrädor skulle skuras. Det var riktigt storstädning, Vi hade tvätt också.

Mor köpte ett stycke oxkött och saltade och ett lammslag och lagade lammkorv. Så hade hon kryddor, vad där skulle vara, rullade ihop köttet och band segelgarn om. Sedan lade hon det i ett kar och saltade. Där låg det några dagar, och sedan kokte hon det, lade korven i press. Hon hade den i ett stort lerkar, lade en skärbräda över och hade stryklod eller stenar till press. Det var mest på eftermiddagen hon la den i press, så att den fick ligga över natten, för den skulle bli flat. Mor lagade alltid litet sylta. Hon köpte köttigt fläsk. Hon la’ det i en liten duk, band om och lade press på. Där skulle vara kryddpeppar och vad det ska vara till sylta.

Kryddpeppar stötte vi alltid själva i en mortel av järn. Det brukade jag få göra. Mor blötade själv all lutfisk, Här var kvinnor också, som blötade, Fisken köpte hon t.ex. hos Körner. (Troligtvis Hjalmar Körners kolonialvaru- och diversehandel på Stortorget.) Det var en sort, som kallades rotskör. Den skulle först ligga tre dagar i vatten. Sedan tre dagar i lut. Man kunde luta med soda, men mor ville ha askelut. Hon kände de som hade kakelugnar och eldade med bokved och kunde så skaffa aska. Sedan skulle fisken ligga tre dagar i vatten igen, Det sista vattnet bytte hon så där var dag, 

De var mest fria till julafton. Ibland var de fria till middagen. Vid tre-tiden drack vi kaffe. Det var inte så mycket kakor som nu. Det var mest vetebröd. Sedan, när vi hade ugn, bakade mor själv. Vi brukade ha klenor. Dem kokte mor själv i vanligt isterflott.

Vi hade en liten julgran. Då hade man korgar av kulört papper. I den la’ man nötter, karameller eller mandlar. Så hade vi små röda äpplen. Mor köpte de minsta hon kunde få. Här var långa karameller med klippt papper. Ibland köpte vi, ibland klippte vi själva. Så hade vi ljus. Vi klädde granen på förmiddagen eller efter middagen.

Vid femtiden skulle vi ha smör och bröd. Vi skar av syltan (rödbetor till syltan) och det salta köttet. Det var fint och grovt bröd och tunnbröd. Det köpte vi på torget. Tunnbröden var runda, mjuka kakor. De skars i skivor. Så hade vi sursött bröd.

När vi hade ätit tog vi ut och diskade. Sedan skulle vi koka gröt, skala potatis och koka lutfisk. Det blev inte förrän vid 8-tiden, att vi åt det, fisk och senapssås, risengröt och mjölk. Vi hade ett senapslod och ett runt kar. Vi hjälptes åt, far och jag, till att mala senap. Vi hjälptes åt att diska, jag hjälpte mor. Så ville vi ha kaffe ovanpå och klenor till. 

Julklappar hade vi, när vi hade råd till det. För det mesta hade vi ju något. När jag fick några ören, jag kunde gå ärenden, sparade jag dem. Min bror och jag samlade ettöringar för att kunna ge mor ett par ljusstakar. Jag var en sex år, när vi gav mor dem. Vad min mor blev glad. (Om det var till jul eller födelsedag minns jag inte.)

Så skulle vi lägga oss, för vi skulle upp i julotta kl. 6 eller kl. 7 tror jag. För det mesta fick jag läsa predikan på eftermiddagen ur Luthers postilla. Far och mor satt och vilade medan de hörde på. Jag tyckte det var tråkigt och försökte läsa fort. Men då sa far: ‘vänta litt, du kommer tids nock ut’. För det mesta skulle man vara stilla på juldagen. Då hade man färdig mat. Vi hade plockefisk. Vi stekte fisken på järnet, så hade vi gröt och kokade mjölken till.

På annandagen gick vi i kyrkan. Vi hade en del bekanta. Ibland kom de hem till oss. Ibland gick vi till dem. Vi bjöd på kaffe, klenor och kakor. De hade ju barn med. Så skulle vi beskåda julgranen. Vi brukade leka med nötter, ‘nötter i hänne’. Man tog några nötter i handen, så skulle de andra gissa, hur många. Ibland tog man bara en nöt och höll handen löst knuten, så att det såg ut att vara många nötter. Gissade de tio, så sa man: ‘ge mig då nio’. Ibland när vi var ensamma, min bror och jag, kunde vi få far och mor att sitta med. 

Eftersom Cecilia Ohlsson var född redan 1865 är det svårt att hitta bilder som tidsmässigt stämmer med hennes berättelse, men så fort jag hittar fler kompletterar jag inlägget.

Det kommer fler röster om julen förr …

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

Cecilia Ahlström /16

Sagt och gjort! Den 25 november 1886 gick familjen Ahlströms flyttlass från Fabriksgatan till Kungsgatan 3 (hörnet Majorsgatan 11) i kvarteret Anna, en fastighet som ägdes av ångbåtsmaskinisten Anders Sonesson. Cecilia var tillbaka i kvarteren där hon började sitt liv i Malmö, men nu med egen familj. Förmodligen sneglade hon upp till mejeribokhållare Laurentius och Maria Sofia Pettersson varje gång hon gick förbi deras hus och mindes när hon nio år tidigare knackade på, neg och sa: det är jag som är Cecilia. 

I samband med flyttningen till Kungsgatan dyker det upp ett nytt namn i familjen, Hilda Johanna Håkansson, som visade sig vara familjens jungfru. Det hade jag ännu inte riktigt förväntat mig, men så berättar heller inte församlingsboken om vad Cecilia hittade på utöver att vara hustru och mor. Jag funderar över om hon redan då,1886, hade registrerat någon verksamhet och måste nu leta i andra arkiv och i gamla adresskalendrarna för att se om Cecilia finns med som företagsidkare. Saknar dessa års kalendrar och får gå till Stadsarkivet. Jöns Ahlström står fortfarande skriven som vagnssmörjare och var troligtvis sin egen. 

Bilden ovan visar Kungsgatan sedd från Kaptensgatan. Tvärgatan till vänster mitt i bild är Majorsgatan och det var vid detta hörn Cecilia med familj bodde. Tittar jag riktigt noga  ser jag precis där en skylt “Garn Handel” och jag vet att det är Cecilias butik, men när togs bilden? Med hjälp av Pauli kyrka som stod klar 1882 och vykortets datering 23 januari 1903 antar jag är bilden togs cirka 1900. men kan ha tagits tidigare, dock inte före 1886.

I februari 1887 föddes parets tredje barn, Sofia Cecilia, som även hon döptes flera månader efter födseln, i hennes fall två dagar innan hon dog av en tarmsjukdom. I maj 1888 kom sonen, Jonas Enok, och den 11 september året efter, dottern Lydia Maria. I januari 1892 anlände Hanna Elisabeth, men två dagar senare förlorades fyraårige Jonas Enok som insjuknat i difteri. I slutet av januari 1892 bestod familjen Ahlström på Kungsgatan 3 av Cecilia och Jöns med barnen Anna Sofia, Ester Elisabeth, Lydia Maria, Hanna Elisabeth och fostersonen Anton Peter. Jungfrun Hilda Johanna for redan i april 1888 till Amerika, men ersattes först några år senare. 

De flesta barn föddes fortfarande i hemmen och oftast med hjälp av en barnmorska och jag har därför letat efter barnmorskeberättelser från förr, men har ännu inte hittat särskilt mycket från Malmös jordemödrar. Letade i “röster från förr”, men inget där heller … Får återkomma till ämnet, men en bild på en dåtida barnmorskeväska kan jag i alla fall visa. 


Foto Mathilda Thulin Malmö Museer

Fortsättning följer och då kommer Cecilia, Jöns, Anna Sofia, Ester Elisabeth, Lydia Maria och Hanna Elisabeth att presenteras i bild!

Tidigare inlägg om Cecilia hittar ni här: Cecilia Ahlström

Tillägg den 7 januari 2019.

Barnmorskeberättelser har jag ännu inte kommit över, men en tillbakablick på barnmorskeyrket hämtad ur Beata Losmans historik från civila lokala och regionala myndigheter daterad 2005 kan jag bjuda på:

I oktober 1777 kom det första barnmorskereglementet för hela landet. Utbildningen skulle ske i Stockholm, men förkunskaper kunde inhämtas hos provinsialläkare ute i landet, och då kunde undervisningstiden, som omfattade en eller flera tremånadersterminer, förkortas. Examen skulle ske i Stockholm. 1819 års reglemente förlängde undervisningstiden till minst 6 månader, och yrket blev fritt genom att skråförordningarna i Stockholm upphävdes. 1840 förlängdes utbildningen till 9 månader.

Från början av 1800-talet började socknarna långsamt anställa barnmorskor, men det fanns många privatpraktiserande, som inte lämnat spår efter sig. Nytt reglemente kom 1856 (SFS 1856:74) och samma år fick Göteborg en egen barnmorskeläroanstalt. Barnmorskeläroanstaltens arkiv innehåller förutom detaljerade anteckningar från undervisningen (jämte gamla planscher) även protokoll från de sammanträden som professorn och “frun” dvs instruktionsbarnmorskan höll med stadens praktiserande barnmorskor till 1896. Barnmorskorna hade tillsyn över de spädbarn de hjälpt till världen och skulle ge råd till nyblivna mödrar, ungefär som senare tiders barnavårds-centraler. Barnmorskeläroanstalten förde liggare över stadens barnmorskor till 1924.

Genom SFS 1881:30 ålades barnmorskorna att föra dagböcker (journaler) över sina förlossningar, som i regel ägde rum i hemmen. Dessa dagböcker utlämnades av läkare och återlämnades till denne, när de var fullskrivna, barnmorskan flyttade eller avled. När en barnmorska anställdes på landet, före 1863 av sockenstämman och därefter av kommunen, var hon underställd provinsialläkaren, som var statlig tjänsteman. I staden var stadsläkaren hennes överordnade. Då kan barnmorskejournalerna finnas i hälsovårdsnämndens arkiv eller ett särskilt stadsläkararkiv, men de kan också ha hamnat på landsarkiv tillsammans med den statliga stadsförvaltningens arkiv. Journalerna från landsbygden finns i provinsialläkararkiven, som överlämnats till landsarkiv (de statliga provinsialläkarna övergick 1/7 1963 till landstingen och blev distriktsläkare). Det finns dock även särskilda barnmorskearkiv, t ex har Spånga församling utanför Stockholm ett sådant på 6 volymer 1906-1929 (Arkivregister för Stockholms län).

Genom SFS 1919:138 (lag om anställande av distriktsbarnmorskor) inrättades barnmorskestyrelse vid landsting eller i stad utanför landsting. Ordförande i styrelsen skulle vara förste provinsialläkaren (senare kallad länsläkare). Landstinget utsåg två ledamöter. SFS 1919:798 är ett nytt reglemente för barnmorskor och SFS 1919:799 ett reglemente för barnmorskestyrelsen, som skulle anställa distriktsbarnmorskor och bestämde distrikten. Inom vissa landsting finns separat arkiv från barnmorskestyrelse (t ex i Skaraborgs län 1919-38). I Göteborg, som låg utanför landsting, var först hälsovårdsnämnden samtidigt barnmorskestyrelse och från 1943 var sjukhusdirektionen det.

En del barnmorskor drev privata förlossningshem, ibland helt papperslöst. I större städer byggdes särskilda barnbördshus – Göteborgs var från 1875, men ett nytt byggdes 1900. I Malmö byggde man inom sjukhusområdet. Stockholm hade flera barnbördshus. Provisoriska Barnbördshuset 1859-82 blev senare Södra Barnbördshuset – 1969 (historik i Stockholms kommunalkalender 1969 s 462 f). 1901 års lasarettsstadga innebar indirekt förbud att ta emot barnaföderskor på länslasaretten för normal förlossning, dvs barnafödsel betraktades inte som sjukdom. Landstingen drev också förlossninghem. SFS 1954:728 innehåller en lista över alla de förlossningshem som omfattades av lagen om allmän sjukförsäkring. Även barnmorskedagböcker från privata förlossningshem skulle överlämnas till provinsialläkare eller stadsläkare, men det har kanske inte alltid skett.