månadsarkiv: december 2018

Röster från förr

… vill självklart komma till tals så här i jultider. Cecilia Ohlsson född 1865 och uppvuxen i Malmö berättar:

Julförberedelser och julfirande.

Allt skulle vara rent och pyntat till jul Man skull nästan vända upp och ner på allting. Man hade att göra i fjorton dagar före jul. Alla skärbrädor skulle skuras. Det var riktigt storstädning, Vi hade tvätt också.

Mor köpte ett stycke oxkött och saltade och ett lammslag och lagade lammkorv. Så hade hon kryddor, vad där skulle vara, rullade ihop köttet och band segelgarn om. Sedan lade hon det i ett kar och saltade. Där låg det några dagar, och sedan kokte hon det, lade korven i press. Hon hade den i ett stort lerkar, lade en skärbräda över och hade stryklod eller stenar till press. Det var mest på eftermiddagen hon la den i press, så att den fick ligga över natten, för den skulle bli flat. Mor lagade alltid litet sylta. Hon köpte köttigt fläsk. Hon la’ det i en liten duk, band om och lade press på. Där skulle vara kryddpeppar och vad det ska vara till sylta.

Kryddpeppar stötte vi alltid själva i en mortel av järn. Det brukade jag få göra. Mor blötade själv all lutfisk, Här var kvinnor också, som blötade, Fisken köpte hon t.ex. hos Körner. (Troligtvis Hjalmar Körners kolonialvaru- och diversehandel på Stortorget.) Det var en sort, som kallades rotskör. Den skulle först ligga tre dagar i vatten. Sedan tre dagar i lut. Man kunde luta med soda, men mor ville ha askelut. Hon kände de som hade kakelugnar och eldade med bokved och kunde så skaffa aska. Sedan skulle fisken ligga tre dagar i vatten igen, Det sista vattnet bytte hon så där var dag, 

De var mest fria till julafton. Ibland var de fria till middagen. Vid tre-tiden drack vi kaffe. Det var inte så mycket kakor som nu. Det var mest vetebröd. Sedan, när vi hade ugn, bakade mor själv. Vi brukade ha klenor. Dem kokte mor själv i vanligt isterflott.

Vi hade en liten julgran. Då hade man korgar av kulört papper. I den la’ man nötter, karameller eller mandlar. Så hade vi små röda äpplen. Mor köpte de minsta hon kunde få. Här var långa karameller med klippt papper. Ibland köpte vi, ibland klippte vi själva. Så hade vi ljus. Vi klädde granen på förmiddagen eller efter middagen.

Vid femtiden skulle vi ha smör och bröd. Vi skar av syltan (rödbetor till syltan) och det salta köttet. Det var fint och grovt bröd och tunnbröd. Det köpte vi på torget. Tunnbröden var runda, mjuka kakor. De skars i skivor. Så hade vi sursött bröd.

När vi hade ätit tog vi ut och diskade. Sedan skulle vi koka gröt, skala potatis och koka lutfisk. Det blev inte förrän vid 8-tiden, att vi åt det, fisk och senapssås, risengröt och mjölk. Vi hade ett senapslod och ett runt kar. Vi hjälptes åt, far och jag, till att mala senap. Vi hjälptes åt att diska, jag hjälpte mor. Så ville vi ha kaffe ovanpå och klenor till. 

Julklappar hade vi, när vi hade råd till det. För det mesta hade vi ju något. När jag fick några ören, jag kunde gå ärenden, sparade jag dem. Min bror och jag samlade ettöringar för att kunna ge mor ett par ljusstakar. Jag var en sex år, när vi gav mor dem. Vad min mor blev glad. (Om det var till jul eller födelsedag minns jag inte.)

Så skulle vi lägga oss, för vi skulle upp i julotta kl. 6 eller kl. 7 tror jag. För det mesta fick jag läsa predikan på eftermiddagen ur Luthers postilla. Far och mor satt och vilade medan de hörde på. Jag tyckte det var tråkigt och försökte läsa fort. Men då sa far: ‘vänta litt, du kommer tids nock ut’. För det mesta skulle man vara stilla på juldagen. Då hade man färdig mat. Vi hade plockefisk. Vi stekte fisken på järnet, så hade vi gröt och kokade mjölken till.

På annandagen gick vi i kyrkan. Vi hade en del bekanta. Ibland kom de hem till oss. Ibland gick vi till dem. Vi bjöd på kaffe, klenor och kakor. De hade ju barn med. Så skulle vi beskåda julgranen. Vi brukade leka med nötter, ‘nötter i hänne’. Man tog några nötter i handen, så skulle de andra gissa, hur många. Ibland tog man bara en nöt och höll handen löst knuten, så att det såg ut att vara många nötter. Gissade de tio, så sa man: ‘ge mig då nio’. Ibland när vi var ensamma, min bror och jag, kunde vi få far och mor att sitta med. 

Eftersom Cecilia Ohlsson var född redan 1865 är det svårt att hitta bilder som tidsmässigt stämmer med hennes berättelse, men så fort jag hittar fler kompletterar jag inlägget.

Det kommer fler röster om julen förr …

Röster från förr är hämtade från ett etnologiskt forskningsarbete utfört på 1940-talet. Som en del av arbetet gav man sig helt enkelt ut och intervjuade Malmöbor som var födda på 1860-1880-talen. Detta arbete kom Sven Rosborn i kontakt med då han på 70-talet läste folklivsforskning i Lund. Naturligtvis såg han den som oerhört intressant och lade sedan ut det elektroniskt så att alla skulle kunna ha glädje av det och utöka sin kunskap.

Cecilia Ahlström /16

Sagt och gjort! Den 25 november 1886 gick familjen Ahlströms flyttlass från Fabriksgatan till Kungsgatan 3 (hörnet Majorsgatan 11) i kvarteret Anna, en fastighet som ägdes av ångbåtsmaskinisten Anders Sonesson. Cecilia var tillbaka i kvarteren där hon började sitt liv i Malmö, men nu med egen familj. Förmodligen sneglade hon upp till mejeribokhållare Laurentius och Maria Sofia Pettersson varje gång hon gick förbi deras hus och mindes när hon nio år tidigare knackade på, neg och sa: det är jag som är Cecilia. 

I samband med flyttningen till Kungsgatan dyker det upp ett nytt namn i familjen, Hilda Johanna Håkansson, som visade sig vara familjens jungfru. Det hade jag ännu inte riktigt förväntat mig, men så berättar heller inte församlingsboken om vad Cecilia hittade på utöver att vara hustru och mor. Jag funderar över om hon redan då,1886, hade registrerat någon verksamhet och måste nu leta i andra arkiv och i gamla adresskalendrarna för att se om Cecilia finns med som företagsidkare. Saknar dessa års kalendrar och får gå till Stadsarkivet. Jöns Ahlström står fortfarande skriven som vagnssmörjare och var troligtvis sin egen. 

Bilden ovan visar Kungsgatan sedd från Kaptensgatan. Tvärgatan till vänster mitt i bild är Majorsgatan och det var vid detta hörn Cecilia med familj bodde. Tittar jag riktigt noga  ser jag precis där en skylt “Garn Handel” och jag vet att det är Cecilias butik, men när togs bilden? Med hjälp av Pauli kyrka som stod klar 1882 och vykortets datering 23 januari 1903 antar jag är bilden togs cirka 1900. men kan ha tagits tidigare, dock inte före 1886.

I februari 1887 föddes parets tredje barn, Sofia Cecilia, som även hon döptes flera månader efter födseln, i hennes fall två dagar innan hon dog av en tarmsjukdom. I maj 1888 kom sonen, Jonas Enok, och den 11 september året efter, dottern Lydia Maria. I januari 1892 anlände Hanna Elisabeth, men två dagar senare förlorades fyraårige Jonas Enok som insjuknat i difteri. I slutet av januari 1892 bestod familjen Ahlström på Kungsgatan 3 av Cecilia och Jöns med barnen Anna Sofia, Ester Elisabeth, Lydia Maria, Hanna Elisabeth och fostersonen Anton Peter. Jungfrun Hilda Johanna for redan i april 1888 till Amerika, men ersattes först några år senare. 

De flesta barn föddes fortfarande i hemmen och oftast med hjälp av en barnmorska och jag har därför letat efter barnmorskeberättelser från förr, men har ännu inte hittat särskilt mycket från Malmös jordemödrar. Letade i “röster från förr”, men inget där heller … Får återkomma till ämnet, men en bild på en dåtida barnmorskeväska kan jag i alla fall visa. 


Foto Mathilda Thulin Malmö Museer

Fortsättning följer och då kommer Cecilia, Jöns, Anna Sofia, Ester Elisabeth, Lydia Maria och Hanna Elisabeth att presenteras i bild!

Tidigare inlägg om Cecilia hittar ni här: Cecilia Ahlström

Malmös kvinnliga fotografer


Hilma Rude  (1866-1937) drev en egen fotoateljé på Södergatan i Malmö från 1895 till cirka 1925. 

Redan på 1860-talet etablerade sig många kvinnor som fotografer. De var porträttfotografer. Deras verk sitter ofta gömda i privata album, men själva har de blivit osynliga i den svenska fotohistorien. Det krävdes att man var en mycket framgångsrik porträttfotograf för att överhuvudtaget bli ihågkommen, men de kvinnliga yrkesutövarna uppmärksammades ändå inte i någon större utsträckning. Deras namn fanns ofta gömda under firmabeteckning, efterträdare eller under männens namn om de var gifta med fotografer. Det är aldrig för sent tänkte jag och testade lite andra sätt än bildgalleriet och bloggen att berätta om dem. Jag anpassade några fotografers porträttbaksidor till en stor tändsticksask, tryckte ut dem på ett fint fotopapper och monterade. Baksidan av asken fick en liten berättelse om dåtida kvinnliga fotografer. Jag visade dem lite här och där och vilket gensvar jag fick! Vid den här tiden tänds mycket ljus vid fika så askarna har blivit en snackis på några företags fikaraster. En del har blivit gåbortspresenter och andra kommer att utdelas av tomten. Just nu hinner jag inte göra fler, men nytt år innebär fortsatta berättelser om Malmös kvinnliga fotografer. 

Barnens lycka och Lucia

Ett bildminne från en Luciafest den 16 december 1923 ställer frågor. Vad var Barnens Lycka? Eftersom fotografen Nils Jönssonanställd på Malmö Yllefabrik, var fackligt aktiv så kan det här vara en Luciafest anordnad av en barnverksamhet som drevs i facklig regi och kallades Barnens Lycka. Eller så var det något helt annat … Kanske någon läsare vet? Här syns inga stjärngossar, men det är ganska tidigt på 1920-talet så hela processionen hade kanske inte trätt in i städernas luciatåg än. Det var förresten först vid den här tiden som de svenska textvarianterna till den neapolitanska Luciasången skrevs. Att Luciahögtiden bygger på legenden om Sankta Lucia från Syracusa vet vi nog alla och att namnet Lucia kommer av latinets lux som betyder ljus. Välkommen Lucia!

Cecilia Ahlström /15

Året är 1886 och Cecilia med familj bor kvar på Fabriksgatan i kvarteret Höken. Den 22 april detta år dör ännu en av Cecilias systrar i en lungsjukdom. Denna gång den 29-åriga Sofia som bodde hos familjen eller möjligen i egen bostad i samma fastighet. I åtta år, bortsett från den tid Cecilia vistades i Köpenhamn, delade systrarna glädje och bekymmer kring livet i Malmö och under två år arbetade de dessutom tillsammans hos familjen Crafoord.

Jag antar att Sofia liksom de flesta vid den här tiden dog i hemmet. Det fanns visserligen ett kroppssjukhus på Slottsgatan med ändamål att i mån av utrymme emottaga personer af båda könen, hvilka lida af inre eller yttre sjukdomar, men det räckte knappast till och den som var obotligt sjuk skulle enligt reglementet inte uppta en plats som någon botbar kunde behöva. Jag tror att Sofia led av lungtuberkulos och det fanns vid denna tid ingen bot. Det skulle dröja cirka elva år innan den första byggnaden på den plats där vi än idag har Malmö allmänna sjukhus stod färdig att tas i bruk och därmed en utveckling av sjukvården.

Jag går till Röster från förr för att få veta lite mer om denna tids seder och bruk i samband med dödsfall. Självklart såg det lite olika ut beroende på samhällsklass, men själva döden var i alla fall, då som nu, lika för alla. Den som dog hemma stod lik hemma och att man var trångbodd, vilket de flesta var, förändrade ingenting. Man hängde lakan för fönstren, men täckte även möblerna med lakan. Granris placerades ut framför sorgehuset vilket drog nyfikna till sig, men det uppfattades inte som särskilt konstigt om någon för den avlidnes familj helt okänd person gick in i sorgehuset för en stilla betraktelse. Tiden mellan dödsfall och begravning var oftast kort och när det var dags för sista färden, vägen mellan hem och kyrkogård, gick de prestaverande före likvagnen och de sörjande efter. De som hade råd köpte en gravplats och övriga betalade endast för gravöppning. En del röster säger att själva begravningsceremonin vanligtvis hölls  i kapellen, men det fanns också de som hade ceremonin vid gravplatsen. Många säger att begravningsceremonier vid denna nästan tid alltid hölls i kyrkan, men andra menar att begravningsceremonier i kyrkan var förbehållet bemärkta personer. Eftersom de flesta var fattiga var det nog så att de flesta begravningsfölje gick direkt till graven. De som ville ha själaringning i kyrkan fick betala för det och gällde ringningen någon som ansågs som betydelsefull blev det en lite längre ringning. Hur trakteringen efter en begravning sig ut berodde även det på råd och lägenhet. Jag tror att Cecilia som vid det här laget hade hört, sett och lärt sig mycket ordnade en vacker minnesstund för sin släkt efter Sofias jordfästning. Kanske inte exakt som på bilden nedan som är av senare tid, men säkert var det fint.

Trots sorg och saknad fick livet gå vidare för den då 33-åriga Cecilia, tvåbarnsmor och fostermor. Som dotter axlade hon också ett ansvar för sin far, Anders, och den 8-åriga systerdottern Hanna Maria (Anton Peters syster) som fadern tog hand om efter den äldre systerns död.

Cecilia börjar nu längta bort från kvarteret Höken. Det är rökigt, slamrigt, bullrigt och mycket elände runt henne och hon vill därifrån vilket Jöns inte verkar ha något emot. Den 25 november 1886 går flyttlasset över Rörsjöbron bort till hörnet Kungsgatan och Majorsgatan i kvarteret Anna. 

Fortsättning följer.

Tidigare inlägg om Cecilia kan du läsa här: Cecilia Ahlström.

Cecilia Ahlström /14

Det är nu maj 1883 och det har gått nästan ett år sedan Cecilia och Jöns sa ja till varandra och de bor kvar på Fabriksgatan 8 dit de anmälde flyttning daterad på bröllopsdagen. De bodde i det fjärde huset (det lilla huset med två ingångar) från vänster räknat. Bilden togs efter det att Baltzarsgatan förlängts mellan Djäknegatan och Timmermanstorget år 1908, men Cecilias hus stod kvar långt fram i tiden. 


Hörnet Timmermansgatan och Fabriksgatan. Fotograf Leon Fagercrantz. 

Vänder vi oss om, det vill säga tittar nedan, ser vi vad Cecilia såg. Det är Timmermansgatan med Snapperupsgatans mynning alldeles intill. Vi ser också ingången till sakförare Joh. Nilssons trädgård, några år senare, 1889, Klippans Bierträdgård Concordia och ännu några år senare restaurang Concordiaträdgården. 


Klipp ur A. U. Isbergs Malmökarta från 1875

Jag funderar över vad Cecilia gjorde första året efter giftermålet. Att Jöns fortfarande arbetade som vagnssmörjare framgår av församlingsboken, men vad hustru Cecilia gjorde förutom att vara hustru dygnet runt får jag gissa. Jag kan tänka mig att hon var fullt sysselsatt med planerna på en egen verksamhet av något slag. Hon åkte knappast på en stickmaskinskurs i Köpenhamn utan några tankar på vad hon skulle använda de kunskaperna till. I november 1882 flyttade hennes syster Sofia från familjen Silow på Stortorget till Fabriksgatan 8. Kanske var det så att Sofia nu hjälpte Cecilia med någon verksamhet som ännu inte var är registrerad någonstans och dessutom blev det vid den här tiden uppenbart att Cecilia var i “lyckliga omständigheter”.  

Den 13 maj 1883 föddes Anna Sofia, dotter till Cecilia och Jöns Ahlström. Anna (vilket jag tror var tilltalsnamnet) blev av någon anledning inte inskriven i födelseboken förrän vid dopet som skedde ett halvår senare. Det tillhörde ovanligheterna att barn döptes så långt efter födseln och skälet till det kanske visar sig längre fram i tiden. Ett och ett halvt år senare, den 18 november 1884 anlände Anton Peter, son till Maria, född Lundqvist, och Per Persson i Tirup. Anton Peters mor, Cecilias syster Maria, som redan som ung blev änka avled i oktober 1884 av lungsot och Cecilia och Jöns blev hans fosterföräldrar. En månad senare, den 17 december, såg deras andra dotter, Ester Elisabeth, dagens ljus. Hon döptes heller inte förrän ett cirka ett halvt år senare … Nu var Cecilia mor till två döttrar och fostermor till sin systerson och man får nog anta att hon trots hjälp från Sofia hade fullt upp. Misstänker att hon ändå på något sätt hann tillverka “småtyg” med det där lilla extra.  

Fortsättning följer.
Tidigare inlägg om Cecilia Ahlström hittar du här: Cecilia Ahlström.