Kategoriarkiv: Gästbloggare

Bakom kameran i mantilj och krinolin

Hon var tidig, Mamsell Hilda Sjölin. År 1860 öppnade hon ateljé som Malmös första kvinnliga fotograf och om vi ska tro Bertil Widerbergs beskrivning av hennes kvaliteter som fotograf i Sydsvenskans årsbok från 1964, var Hilda “den bästa fotografen i sin tid”. Redan sextio år innan kvinnor fick politisk rösträtt var Hilda yrkesverksam som fotograf och som för att muta in sitt revir förde hon dessutom annonskrig mot stadens första fasta fotograf C.M Tullberg …

Och Hilda var inte ensam kvinna i Malmö om att ägna sig åt fotografyrket. Ett, för tiden, stort antal kvinnor öppnade och drev fotoateljéer under kommande decennier.

Som en (kanske indirekt) följd av samhällets omdaning mellan 1850 och fram till 1920, tog allt fler kvinnor plats i det offentliga rummet. Framför allt var det medel- och överklassens kvinnor som bröt tidigare obrytbara mönster och lämnade hemmasfären. Att just yrket fotograf accepterades som ett kvinnoyrke kan bero på att det ofta – för kvinnor – utövades i ateljén. Denna var inte helt olik hemmets rum och kan därför liknas vid ett slags mellanrum mellan det privata och offentliga. Omständigheten att kvinnan tågade ut ur hemmets sfär och in i yrkeslivets, förmildrades också av att det ofta satt kvinnor och barn framför kameran. Porträtt tagna av kvinnor beskrivs inte sällan som “fina och känsliga”.

Hilda Sjölin utmärkte sig inte endast genom sin, för tiden, aggressiva annonsering. Hon var dessutom modig nog att visa sig i det skarpa dagsljuset med sin kamera.

Helena Cederholm
Inläggsförfattare

Bilden på väggen


Klicka för större bild!

I Mamöblickars brevlåda låg denna berörande berättelse om bilden på väggen alldeles lagom till Släktforskningens dag den 19 januari 2019. Stort och varmt tack till Gun och Östen Jakobsson i Limhamn!

Över en gammal svart Amerika koffert, med grova mässingsbeslag hänger ett foto. Fotot är 65 cm långt och 23 cm högt. Det är inte bara fotots storlek som är värt att notera, utan även bildens historia. Både fotot och Amerika kofferten har starka band, både med varandra och med ett par slitna träskor. Träskorna står dessutom intill en förvaringskista av så kallad Skånsk allmoge-typ.

Skånekistan
Kistan är gjord av 5 grova plankor av ek, 25 mm tjocka och 3 dm breda. Det är en förvarings kista, med välvt lock och grova järnbeslag. Den står på kraftiga stödben, som är fristående, som sig bör. Låset är av äldre modell och den enda dekoren på kistan, är några sirliga bokstäver målade med vit oljefärg. Kistans mått är ansenliga, 1,4 m lång, 6 dm bred och 8 dm hög. Knappast bärbar.

Kistan är tillverkad i Södra Sandby för någon med initialerna J M D, med ett årtal 1860-09-19. J M D betyder Johanna Månsdotter, som föddes den 19 september 1860. Johannas far, Måns Flykt, var en Husar vid Kronprinsens Husarer i Malmö. Husaren hade redan ett sk oäkta barn. Johanna föddes på Fyinge nr 3, ett torp under Flyinge Kungsgård. Efter Johannas födselse lämnade Måns Flykt både sin tjänst som Husar i Malmö och det tidigare sk oäkta barnet. Johannas familj flyttade till ett annat torp i Slimminge, Kläggeröd nr 4. I Kläggeröd  växte familjen, med ytterligare tre barn. Måns och hans fru Else hade nu 5 barn gemensamt.

Måns Flykt lämna även denna familj och försvann spårlöst. Johanna och deras 5 barn blev nu både faderslösa. Johannas mor Else tvingades, att bli en sk inhyses familj. Fattigdomen var nu stor. Fadern Måns Flykt lämnade familjen åt sitt öde och flyttade till Malmö, där han avled 1891. Barnen fick efterhand söka sig ut i livet. Else dog på Slimminge fattiggård 1898.

Amerikafebern
Amerikafebern eller flykten från fattigdom och social misär, drabbade Johanna extra hårt. Två bröder och tre nära släktingar hade redan emigrerat till USA. Johanna födde 12 barn, 2 dog tidigt. Livet var hårt för alla, det saknades ständigt mat på bordet, så 8 av sönerna emigrerade efterhand till Amerika. Dessutom dog hennes strävsamma man Ola plötsligt, när Johanna var 50 år. Hon blev uppsagd, fick flytta och bli hushållerska för att överleva.

18 år senare, 1928, sände Johanna ett brev till sin yngste son Alfred i Amerika och bad om hjälp. Hon var uppsagd från sin bostad i ett torp på Lyngby Slätter. Hon var fattig, trött och sliten. Synen svek henne och benen bar henne inte längre. Hon var både hon bostadslös, rådvill och sjuk. Johanna måste åter ha känt sig övergiven, som så många gånger tidigare.

Alfred
Sonen Alfred beslöt att sälja sin arrendegård i Amerika direkt, han köpte en biljett till Sverige med SS Stockholm och fick visum för resan.

Under resan till Sverige togs en bilden, av en grupp människor på en trappa. Människorna är välklädda och ser förväntansfulla ut. Bilden har en påskrift    “Swedich Amercan Party for s/s Stockholm, Washington DC June 2 1928 in centre Hon. Carl R. Chindblom.” överfarten gick från New York till Göteborg i juni 1928.

På bilden ser man en ung man med kostym och fluga på översta raden längst till höger. Mannen står ytterst på ett trappsteg och lutar sig utåt. Det är Johannas efterlängtade son Alfred. Tyvärr kom sonen  Alfred med sin koffert för sent. Modern Johanna  Månsdotter var redan död. Hon dog redan den 4 november samma år. Hon hade levt som änka i 18 år och försörjt sig som hushållerska hos olika bönder och statare i trakterna av Genarp. Hennes kvarvarande ägodelar auktionerades ut i maj 1929 på Lyngby Slätter nr 25. Det var ett tragiskt slut efter ett så slitsamt liv, som faderslöst barn, som fattig moder, som ensam änka. Som  gift fick Johanna ständigt flytta från gård till gård, allt efter Häckeberga godsförval-tares krav och önskemål. och som änka gällde det säkert bara att överleva, för Johanna.

Träskorna
För sonen Alfreds del blev det en livslång tragedi, att inte haft möjlighet att hjälpa sin gamla utslitna mor. Han förlät sig aldrig. Nu finns det bara två förvaringskistor kvar och Johannas slitna träskor.

Historien slutar med att Alfred gifte sig med flickan han träffat före Amerikaresan. De köpte en liten gård med några tunnland mark till, blev fabriksarbetare och torghandlare. Paret fick två barn, en flicka och en pojke. Flickan är nu min fru och vi har varit i Amerika och träffat flera av Johannas många ättlingar. Tänk vad världen har förändrats på 100 år. Numera står Johannas Skånska kista med hennes slitna trätofflor i vårt hus, tillsammans med Alfreds Amerika koffert och ett långsmalt foto på väggen.

Vi har inte svälten som fiende nu för tiden, utan den ständigt hotande övervikten. Den fattiga och faderslösa änkan vilar, med sin man Ola Persson, på Genarps kyrkogårds avdelning för Häckeberga slotts avlidna anstälda. En ödets ironi?

Limhamn 2019-01-16

Gun och Östen Jakobsson, som ännu minns.

Lille Piccolo

piccolo

… kom och berätta för oss!

Absolut till er tjänst! Jag skall försöka att sätta lite ‘kläder’ på fotona från Hotell Tunnel-tiden!

Året var 1953. Jag jobbade som springpåg i Påhlssons speceriaffär på Östra Förstadsgatan i Malmö. Ett eftermiddagsjobb för 16 kronor i veckan inklusive lördagar. Två av mina systrar jobbade på Hippodromen och tyckte att den miljön skulle kunna passa en ung Alf Wendel, dock inte på Hipp, men väl på något välrenommerat hotell. Sagt och gjort! Jag stegade in på hotell Tunneln och fick prata med en viss fröken Sylvan och framförde mitt ärende. Efter ett långt övervägande och överläggning med direktör Ivar Smith kom jag igenom nålsögat. Anledningen till deras överläggning var att jag var så väldigt liten, här gällde det att bära väskor, putsa skor, öppna dörrar och passa upp gästerna så att dom blev nöjda. Jag var helt plötsligt i hotell- och restaurant-branschen som piccolo.

Första dagen gick åt att bli introducerad bland alla medarbetarna och bekantad med lokalerna. Andra dagen skulle jag få min uniform. Det var två sömmerskor i tjugoårsåldern som skulle passa till den på mig, Fråga om jag var generad … Fy fan, men det fick gå. Skall sanningen fram så kanske man hade gått med på samma behandling så här 65 år efteråt. Det fanns ytterligare två piccolos och vi gick skiftgång mellan 8.00 och 22.00.

Så bar det iväg !! Det bars väskor, putsades skor, schasades, hämtades smörgåsar på Milstolpen och kakor på Residens, allt för att tillfredsställa gästerna, och fy vad det lönade sig, speciellt för den där lille knatten. Med snabba ben och lite sug i blicken så kunde det hända att fickan innehöll tjugo – trettio kronor i dricks när det var tid att bege sig hem.

Vid ett tillfälle hade jag turen att träffa Turkiska landslaget i brottning och det skulle fotograferas förstås, av Skånska Dagbladet. Det ordades om vem av oss piccolos som skulle få den äran. Då kom Direktören Smith precis förbi, ‘det skall den lille’, sa han, och så blev det.

tunneln-piccolo-och-turkiska-brottare

Detta var nog den lyckligaste, gladaste och mest harmoniska tiden i mitt liv. Jag cyklade till Hotell Tunneln varje dag oavsett om det var vardag eller söcken och visslade eller sjöng på en melodisnutt av senaste sort.

Det här väcker tusentals nostalgiska tankar i ett gammalt gubbhuvud om tiden när man visste hur allt skulle gå till och vara:

De lördagar och söndagar jag var ledig klädde jag upp mig i kostym och vit skjorta, doftade gott och styrde sen kosan till Brändan eller Amiralen för att försöka impa på någon grann och sympatisk tös. Kostymen bestod av svarta byxor med bolerobälte och byxben insydda till 34 cm och till detta satt en röd kavaj med schalkrage och vit näsduk i bröstfickan. Skorna var likaledes röda och svarta med knappar i sidan. Det var väl kanske alltid någon som fastnade i garnen hos han den lille med knappar på skorna.

Alf Wendel
Inläggsförfattare

Foton: ©Alf Wendel

 

N/S Savannah

3172F-R

Ett tankfartyg i Malmö hamn omkring 1960 var min beskrivning av fartyget ovan i bildgalleriet, men nu vet jag bättre och det tack vare  Ulf Persson i Helsingborg. Ulf berättar att detta är N/S Savannah på besök i Malmö hamn 1964 och berättar vidare så här:

Bygget av N/S Savannah var på initiativ av Dwight Eisenhower som promotion för fredligt bruk av atomenergi. I ett uttalande från Eisenhoweradministrationen till Kongressen ‘söker’ Presidenten inte någon avkastning på detta fartyg, endast goodwill till människor överallt … Inte heller kommer fartyget att belastas att bevisa sig kommersiellt gångbar genom varor uteslutande.

Savannah sjösattes i juli 1959. Hon kostade $46,9 miljoner, varav $ 28,3 miljoner var reaktorn. Jag tycker att hon har snygga linjer och lämpar sig för sitt uppdrag; som uppvisning och ambassadör för fredlig användning av en då nyuppfunnen teknik som knappt femton år tidigare hade visat sin förödande kraft i 2:a världskrigets slutskede – atombomben.

SNS

 Hittade också en bild på nätet av kartongen till modellen som jag byggde.

Bygge

 Tack Ulf för att du delade mig dig av din kunskap om N/S Savannah!
Hoppas att du håller utkik i fortsättningen för fler fartygsbilder signerade Gunnar Sixtensson lär nog lägga till i bildgalleriet. 

 

Liv i Lugnet

Gamla Lugnet förekommer lite av och till här i bloggen och i bildgalleriet och ger oss en uppfattning om hur det såg ut. Här kommer en hälsning från Babsan som ger liv i Lugnet.
Den är helt underbar – så tack för den!

Mamma och jag står på gården, Stålgatan 7 och året är nog 1957 eller 1958.
Livet då var läroverket, men också Gustav och Ribban, korv med mos och Coca Cola och 25-öringar i jukeboxen för att höra Pat Boone och Tommy Steele. Det året var det klänning i Brigitte Bardotmodell som gällde. Min ungdoms Lugnet!
Hälsningar Babsan

Ebba och Hilma

 … en liten berättelse kring ett vykort i byrålådan.

Det kom ett vykort från Amerika med Malmömotiv till Fågelbacksgatan 34 a i Malmö, stämplat i Teaneck.N.J. den 25 juli 1949.

Malmövykortet-R

Det var endast ett par rader från Ebba & Hilma  som ville tala om att de kommit lyckligt hem  efter besöket i Sverige! De skulle skriva mer sedan.

Vykortet baksida-R

Midsommarafton 1949 landade Ebba och Hilma, döttrarna till min morfars lillebror, timmermannen Johan Edvard Olsson, på Bulltofta och möttes där av tjocka släkten. En månad varade deras besök i Sverige, det gamla landet de hört så mycket om och vars språk de både talade och skrev! De var vid denna tid två kvinnor i sina bästa år, Hilma 43 och  Ebba 40.

Ebba o Hilma,Bulltofta -R Ankomst

Hilma  o Ebba-R
Hilma och Ebba

Hela släkten var engagerad i att göra deras vistelse så trevlig som möjligt, med bl. a.  en tur till Göteborg och Oslo och som här nedan en tur till Köpenhamn och en  middag på Bjerreds Saltsjöbad.

I Tivoli

Ebba GBO Hilma-R Bjerred rest

Gruppbild Bjerred-R
Med släkten på Bjerreds Saltsjöbad. Den lilla flickan till höger hör inte till sällskapet, hon ville bara vara med ändå – och det är klart hon fick!

Ebba o Hilma åker hem466 -R
Dags för hemfärd.

Bye, Bye467-R för bloggen
Bye, bye!

Att det var en stor och positiv upplevelse för dem att träffa sin fars svenska släkt berättar breven som följde på vykortet, alltid skrivna av Hilma, men undertecknade Ebba & Hilma. Det låter faktiskt bättre än tvärtom!

Deras historia vet jag inte mycket om, mer än att de båda bodde tillsammans på 410 Miller Avenue i Englewood, N.J. på andra sidan Hudsonfloden, nordväst om New York, adressen på deras brev. Jag har idag inte någon att fråga om vad dessa glada och positiva ”flickor”, (de kallade sig så), från Amerika sysslade med. Kanske var de lärarinnor? En del av innehållet i breven kan tyda på det. Själv var jag bara 2 år när de kom hit, och kommer naturligtvis inte ihåg något av besöket, men minnet av deras vistelse har levt vidare genom bilder, berättelser jag hört och breven de skickade. Det sista brevet jag har är från februari 1954. Ett kondoleansbrev med anledning av att min morfar, deras farbror, hastigt avlidit. Om någon kontakt mellan dem och släkten i Sverige förekommit efter det året, vet jag inte. När man inte har någon att fråga och inget vet, får man försöka ta reda på det på annat sätt! Genom Family Search, mormonernas databas, hittade jag uppgifter om deras födelse och död. Föräldrarnas bröllopsdatum gick också att hitta. Båda flickorna föddes i Boston. Hilma 11/12 1906 och Ebba 30/8 1909.På äldre dagar lämnade de New Jersey och flyttade till Lee i Florida. Hilma dog där i maj 1985, 79 år gammal. Ebba fick precis uppleva millennieskiftet 2000 och blev 91 år.

Jag hoppas och tror de hade ett rikt och trevligt liv, de glada ”flickorna” från Amerika , som satte spår i sin svenska släkt, långt efter sitt besök 1949! Deras far, Johan Edvard, lämnade Sverige för gott  år 1903, 24 år gammal. Han föddes i Kv Gamen intill Lugnet i Malmö 2/7 1879 , som 3:dje barn till timmermannen Per Olsson och Kersti Mauritzson. Johans yrke blev också timmermannens. Uppväxten i det fattiga Lugnet gjorde säkert att Johan lockades till att söka lyckan i Amerika. Han hade en vän som redan etablerat sig där, så 1903 tog han steget över Atlanten och kom aldrig mer tillbaka. Istället var det hans döttrar som gjorde den resan. Via Köpenhamn reste han till Liverpool och gick där ombord på fartyget Celtic, som anlände till New York och Ellis Island den 24 april.

Johan började det nya livet med att droppa ett s i Olsson och byta förnamn till Eddie. Ett namn som säkert klingade lite mer amerikanskt! Han slog sig ner i Boston och arbetade som snickare. Redan efter 2 år bildade han familj och den 30 januari 1905 gifte han sig med svenska Maria Sture, dotter till John Sture och Bengta Johnson. Det svenska språket  glömde de tydligen aldrig eftersom de överfört det till sina barn. Hur hans liv gestaltade sig där är inget jag vet något om. Det får bli en senare historia att ta reda på. Detta inlägg  handlade om hans och Marias döttrar Ebba & Hilma.
Samtliga foton utom vykortet är tagna av Gunnar Sixtensson.

Malmö den 20 mars 2015.
Karin Sixtensson
Inläggsförfattare

Trekungamötet 1914

Trekungamötet

Ur malmöitisk synvinkel fokuserades året 2014 med rätta på Baltiska utställningens 100-årsjubileum. Att det samtidigt var 100 år sedan första världskriget bröt ut blev av förklarliga skäl inget att fira med samma intensitet, men det ska noteras att krigsvindarna ändå kom att fläkta in över Malmö veckan före jul 1914. Det berodde på att de tre nordiska kungarna Gustaf V från Sverige, Håkon VII från Norge och Christian X från Danmark och deras utrikesministrar ville manifestera den nordiska samhörigheten och neutraliteten under kriget. De möttes i Malmö 18-19 december 1914.

Initiativet till mötet tillskrivs i historieböckerna den svenske kungen Gustaf V. Senare forskning (Professor emeritus Kjell Å Modéer i Elbogen 1974:4) har dock visat att den verklige initiativtagaren var kungens utrikesminister Knut A Wallenberg (1864-1943), vilken hade verkat som vd för Stockholms Enskilda Bank. Han utgjorde en motvikt till de tyskorienterade krafterna i den svenska regeringen, och framförde handels- och nationalekonomiska skäl för att de nordiska länderna skulle hålla sig utanför kriget.

Varför hölls mötet i Malmö, av alla städer inklusive de nordiska huvudstäderna? Gustaf V ville ha mötet i Stockholm, Håkon VII ville ha det i Göteborg, och Christian X ville ha det i Malmö. Det blev som Christian X ville, men i övrigt var han ovillig till mötet och fick övertalas av sin regering att ställa upp.

Gustaf V övernattade hos landshövding Robert de la Gardie på Residenset medan Håkon VII tog sitt nattkvarter hos änkefru Louise Kockum i Kockumska huset på Västergatan 4 B med entré även från Mäster Johansgatan. Christian X övernattade hos bankdirektör Carl Herslow i Sparbanken Bikupans fastighet på Mäster Nilsgatan 1 i korsningen till Östergatan – den fastighet som allmänt är känd för att alla tre kungarna befann sig där. Om det återkommer jag vid ett senare tillfälle.

Rickard Bengtsson Inläggsförfattare

Midsommar i min barndom

Midsommar Limhamn

Midsommar var en stor helg. Jag och min familj firade midsommar hos mormor och morfar. Det var knytkalas och alla tog något med sig. Mormor och morfar stod för nypotatis, grönsaker och jordgubbar. Var och en tog med sig de starkvaror de ville ha.

Vi brukade börja på förmiddagen med att klä majstången. Det var en rejäl stång, en uttjänt flaggstång som syntes långväga. Det gick åt många blommor och björkkvistar, men vi var många om det så det gick ganska raskt ändå. Så småningom var det klart och majstången restes och då hade redan många gäster redan anlänt. Vi kunde vara 30 – 40 personer.

Det dukades långbord på gården. Var vädret otjänligt spändes en presenning upp över borden. Alla lät sig väl smaka och det var en uppsluppen och trevlig stämning. Vi sjöng och ackompanjerades av någon med gitarr eller mandolin. Några av oss barnbarn hade övat in en sketch som vi framförde med mer eller mindre gott resultat.

Efter måltiden började dansen. På eftermiddagen var det ringlekar för barnen som avslutades med långdans genom Bunkeflos gator. I täten fanns alltid morfar. Senare började dansen för ungdomar och de lite äldre. Alltfler människor hittade dit, grannar och sommarstugeägare som ville ta sig en svängom. Även kärleken spirade bland ungdomarna och vi som var yngre spionerade på de som var lite äldre.

Festen fortsatte hela natten. De barn som inte orkade mer, tog medhavd filt och kudde och letade upp en vrå inne i huset och sov tills det var dags att cykla hem igen. Hemfärden brukade ske när det ljusnade vid tretiden på morgonen. Än i dag minns jag den underbara sommarmorgonen när det var lite fuktigt i luften och låg dimma bredde ut sig över ängarna. Luften ljöd av nymornade fåglars sång och i synnerhet minns jag tofsvipans pipande.

Inga Larsson
Inläggsförfattare

Så bodde jag! forts …

Så bodde jag

I mitt förra inlägg  “Så bodde jag”, stannade jag i köket, vid radion, men nu minns jag vidare:

På byrån stod radion. Vi lyssnade på många olika program. Nyheterna var viktiga, i synnerhet under krigsåren. Sportreferat inte att förglömma. Barnens brevlåda var populärt och även det lilla utbud av musik som spelades. Barnens brevlåda missade jag aldrig. Det var Sven Jerring “farbror Sven” som var programledare. Man kunde skriva brev dit som, om man hade tur, blev upplästa. Det var också barn som medverkande i studion och sjöng eller gav prov på andra talanger. En gång skrev jag också brev till farbror Sven. Jag hade tur! Mitt brev blev uppläst! Senare kom Lennart Hyland som nästan hela Sverige lyssnade på. Det var ett stort lördagsnöje.

Rummets möbler var många. Idag förstår jag inte hur de fick plats. Ett matrumsbord med fyra stolar, ett linneskåp, en chiffonjé, en bäddsoffa, två fåtöljer samt ett mindre bord fullbordade möblemanget.

I bäddsoffan sov lillasyster Laila och jag och i kökssoffan mor och far. Många år senare gjorde far om klädkammaren till ett litet krypin till Laila och jag fick husera själv i rummet. När Laila flyttat in i sitt krypin snickrade far ihop en bokhylla till mig som hängdes upp på rummet. Jag blev så glad för denna och satte upp mina böcker och de få prydnadssaker jag hade. Jag flyttade om på bokhyllan om och om igen och kände mig stolt att få ha en egen bokhylla.
Innan man kom in i köket fanns en mindre farstu, som vi delade med farmor och farfar. När vi gick hemifrån hängde vi nyckeln på en spik bakom ytterdörren. Det var mycket ovanligt med inbrott.

Vi bodde trångt men det var vanligt bland enkelt folk att bo på detta sätt. Som barn tyckte man inte att det var konstigt, men mor tyckte att det var svårarbetat och bökigt. Tänk när vi hade gäster! Det kunde vara 15 – 20 personer när det var kalas och vid större fester ännu fler. Men hemmet var trivsamt och alla kände sig välkomna. Gästfrihet gällde! Alla som kom blev bjudna på, om inget annat, kaffe med Limhamnsbakelser. Dessa “bakelser” bestod av skorpor med smör, men det fanns nästan alltid hembakta kakor.

Inga Larsson
Inläggsförfattare

Så bodde jag!

Så bodde jag

I ena halvan av ett hus, byggt 1907, på Limhamn bodde jag med mina föräldrar Linnéa och John och min syster Laila.  År 1921 hade farmor och farfar flyttat dit med far som då var sju år. År 1939 gifte mor och far sig och flyttade in på bottenvåningen och farmor och farfar bodde kvar på ovanvåningen. I den andra halvan av huset bodde farfars bror och hans fru samt deras dotter Rut.

Vi bodde riktigt omodernt. Det var utedass, och vatten hämtade vi från en pump på gården. I farfars verkstad fanns det mest moderna – en värmepanna som eldades med ved, kol eller koks och värmen leddes vidare in i huset till elementen.

Farfar, som var skomakare, hade i ovannämnda verkstad även sin arbetsplats. Han klackade och sulade skor och stövlar. Han sydde även ihop spruckna fotbollar och ovanlädret till skor.

I trädgården fanns en voljär, som är en stor utomhusbur för fåglar. Där hade farfar höns, guld- och silverfasaner, kanariefåglar, steglitsar med flera fågelarter. Han hade även kaniner. Det var chinchillakaniner. De var grå och hade mjuk päls. Farfar hade också haft kalkoner, men de minns jag inte, jag var för liten då. Det fanns många fruktträd i trädgården, bland annat körsbär, plommon, jättegoda päron och många sorters äpplen, men det fanns även bärbuskar.

Vårt hem bestod av ett rum och kök. I köket fanns en lucka i golvet som ledde ner till vår matkällare. Det var enda sättet att förvara mat som behövde stå kallt. Här fanns potatis, konserver, äpplen, ägg och mycket annat ätbart.

När jag var riktigt liten hade vi vedspis som mor lagade maten på och efter det blev det fotogenkök med två “plattor”. Senare fick vi gasolspis med riktig ugn. Vi  tyckte det var lyxigt och utnyttjade ugnen flitigt. I början bakade vi sockerkakor nästan varje dag. Även far, som inte deltog så mycket i hushållsarbetet i övrigt, gjorde en och annan kaka med gott resultat.

Vatten hämtade vi från pumpen på gården och bar in i spannar. Bredvid köksvasken fanns en avdelad plats där vi satte ner spannen och öste sedan upp vatten med en skopa. Vatten värmde vi på spisen. Vattnet var jättegott att dricka.

Möblemanget i köket bestod av en dyschatell som är en säng med en hopfälld säng under sig. När den inte var bäddad fungerade den som sittsoffa. Ett stort bord och tre stolar samt en byrå fullbordade möblemanget. På byrån stod radion, men om den berättar jag mera vid ett annat tillfälle …

Inga Larsson
Inläggsförfattare