månadsarkiv: januari 2019

Ännu en vinterbild

… för när ska sådana visas, om inte i vintertid? Limhamn eller kanske Ribban och Inga-Lisa (fotografens fru) vid en kvastprick i mitten av 40-talet. Ärligt talat så visste jag inte vad en kvastprick/ruskprick var förrän jag kom i kontakt med bilden. Trodde att kvastprick var en sagofigur, men nu vet jag bättre. Kvastprick är en rödmålad äldre typ av sjömärke bestående av en upprättstående stör med en eller flera kvastar/ruskor i toppen. Kvastpricken används för att markera mindre grund. Så säger i alla fall Wikipedia. : )

Fotograf: Gunnar Sixtensson

Luftar vinterbilder

Mera dåvinter och rejält med snö och is. Är inte helt säker på om bilden är tagen i Limhamn eller vid Ribersborg, men helt säkert är det en av 40-talets kalla krigsvintrar. De vintrar som mina föräldrar ofta talade om och som i mina tankar blev till drivor höga som hus. 
Kvinnan till höger är fotografens syster Inga med okänd och snuvig vän.

Fotograf: Gunnar Sixtensson

En runda till!

Det slår mig nu att det är ovanligt mycket barn med på tidigare bild  från Gustav Adolfs torg  ”cirka 1910”. 

Så den här figuren ovan som för tankarna åt sprattelgubbehållet. Kan det vara Barnen dag? 
Själv har jag ingen bild som kan komplettera/bekräfta detta och efter mycket letande i andra arkiv hittar jag till slut nedanstående bild märkt ”Barnens dag 1910” i Sydsvenskans bildarkiv bilderisyd. Det mesta pekar väl på att de båda bilderna är tagna vid samma tillfälle och nu ser jag dessutom bygget, Wesselshuset, lite bättre. Jag dristar mig till att tillfälligtvis låna bilden så att ni får se. 

Jag hittar inte särskilt mycket skrivet om Barnens dag från här tiden mer än att den första anordnades i Stockholm år 1905 och så lite spridda skurar på Wikipedia. Nöjer mig för ögonblicket och lämnar nu Barnens dag på Gustav Adolfs torg och sista etappen av Wesselshusets uppbyggnad år 1910.

Vänta nu!

Ser ni vad jag nu ser, att taket på Wesselshuset bakom ställningen ser färdigt ut? Det är till och med klätt med takpannor! Här är något som inte stämmer och just nu ser det ut som om jag bryter löftet jag gav i förra inlägget :/ Men vad är det då som byggs? Kan det vara på andra hörnan intill Malmö Teater/Bekå-huset? Det här var snöpligt, men intressant i alla fall!

Puh! Det är helt enkelt så att byggnadsställningarna inte tagits bort för huset var ännu inte riktigt färdigt. Jag lämnar detta med äran någorlunda i behåll och fortsätter med att fundera över vad som pågick på torget. 

Förr eller senare

dyker den upp, svarade jag mannen som med ljus och lykta sökte efter en bild som visade sista etappen i byggandet av Wesselshuset (1911-1964) på Gustav Adolfs torg. Det vackra huset som revs för att ge plats åt hotell S:t Jörgen. Det är fem år sedan jag svarade honom så, men jag fick ju rätt till slut. ; ) Bilden hittade jag i Stadsporträtt som jag nyligen plockade ner från bokhyllan och började bläddra  … 

Det ser ut att råda feststämning på Gustav. Det flaggas och det är mycket folk i rörelse. Wesselshuset stod färdigt 1911 så bilden, tagen av en okänd fotograf, kan väl dateras cirka 1910. Ja, vad hände i Malmö 1910? Säkert en hel del, men det här var något extra. Får fundera över det, men nu gäller det att få fram en fin bildkopia till mannen som jag gav löftet.

Bilden på väggen


Klicka för större bild!

I Mamöblickars brevlåda låg denna berörande berättelse om bilden på väggen alldeles lagom till Släktforskningens dag den 19 januari 2019. Stort och varmt tack till Gun och Östen Jakobsson i Limhamn!

Över en gammal svart Amerika koffert, med grova mässingsbeslag hänger ett foto. Fotot är 65 cm långt och 23 cm högt. Det är inte bara fotots storlek som är värt att notera, utan även bildens historia. Både fotot och Amerika kofferten har starka band, både med varandra och med ett par slitna träskor. Träskorna står dessutom intill en förvaringskista av så kallad Skånsk allmoge-typ.

Skånekistan
Kistan är gjord av 5 grova plankor av ek, 25 mm tjocka och 3 dm breda. Det är en förvarings kista, med välvt lock och grova järnbeslag. Den står på kraftiga stödben, som är fristående, som sig bör. Låset är av äldre modell och den enda dekoren på kistan, är några sirliga bokstäver målade med vit oljefärg. Kistans mått är ansenliga, 1,4 m lång, 6 dm bred och 8 dm hög. Knappast bärbar.

Kistan är tillverkad i Södra Sandby för någon med initialerna J M D, med ett årtal 1860-09-19. J M D betyder Johanna Månsdotter, som föddes den 19 september 1860. Johannas far, Måns Flykt, var en Husar vid Kronprinsens Husarer i Malmö. Husaren hade redan ett sk oäkta barn. Johanna föddes på Fyinge nr 3, ett torp under Flyinge Kungsgård. Efter Johannas födselse lämnade Måns Flykt både sin tjänst som Husar i Malmö och det tidigare sk oäkta barnet. Johannas familj flyttade till ett annat torp i Slimminge, Kläggeröd nr 4. I Kläggeröd  växte familjen, med ytterligare tre barn. Måns och hans fru Else hade nu 5 barn gemensamt.

Måns Flykt lämna även denna familj och försvann spårlöst. Johanna och deras 5 barn blev nu både faderslösa. Johannas mor Else tvingades, att bli en sk inhyses familj. Fattigdomen var nu stor. Fadern Måns Flykt lämnade familjen åt sitt öde och flyttade till Malmö, där han avled 1891. Barnen fick efterhand söka sig ut i livet. Else dog på Slimminge fattiggård 1898.

Amerikafebern
Amerikafebern eller flykten från fattigdom och social misär, drabbade Johanna extra hårt. Två bröder och tre nära släktingar hade redan emigrerat till USA. Johanna födde 12 barn, 2 dog tidigt. Livet var hårt för alla, det saknades ständigt mat på bordet, så 8 av sönerna emigrerade efterhand till Amerika. Dessutom dog hennes strävsamma man Ola plötsligt, när Johanna var 50 år. Hon blev uppsagd, fick flytta och bli hushållerska för att överleva.

18 år senare, 1928, sände Johanna ett brev till sin yngste son Alfred i Amerika och bad om hjälp. Hon var uppsagd från sin bostad i ett torp på Lyngby Slätter. Hon var fattig, trött och sliten. Synen svek henne och benen bar henne inte längre. Hon var både hon bostadslös, rådvill och sjuk. Johanna måste åter ha känt sig övergiven, som så många gånger tidigare.

Alfred
Sonen Alfred beslöt att sälja sin arrendegård i Amerika direkt, han köpte en biljett till Sverige med SS Stockholm och fick visum för resan.

Under resan till Sverige togs en bilden, av en grupp människor på en trappa. Människorna är välklädda och ser förväntansfulla ut. Bilden har en påskrift    ”Swedich Amercan Party for s/s Stockholm, Washington DC June 2 1928 in centre Hon. Carl R. Chindblom.” överfarten gick från New York till Göteborg i juni 1928.

På bilden ser man en ung man med kostym och fluga på översta raden längst till höger. Mannen står ytterst på ett trappsteg och lutar sig utåt. Det är Johannas efterlängtade son Alfred. Tyvärr kom sonen  Alfred med sin koffert för sent. Modern Johanna  Månsdotter var redan död. Hon dog redan den 4 november samma år. Hon hade levt som änka i 18 år och försörjt sig som hushållerska hos olika bönder och statare i trakterna av Genarp. Hennes kvarvarande ägodelar auktionerades ut i maj 1929 på Lyngby Slätter nr 25. Det var ett tragiskt slut efter ett så slitsamt liv, som faderslöst barn, som fattig moder, som ensam änka. Som  gift fick Johanna ständigt flytta från gård till gård, allt efter Häckeberga godsförval-tares krav och önskemål. och som änka gällde det säkert bara att överleva, för Johanna.

Träskorna
För sonen Alfreds del blev det en livslång tragedi, att inte haft möjlighet att hjälpa sin gamla utslitna mor. Han förlät sig aldrig. Nu finns det bara två förvaringskistor kvar och Johannas slitna träskor.

Historien slutar med att Alfred gifte sig med flickan han träffat före Amerikaresan. De köpte en liten gård med några tunnland mark till, blev fabriksarbetare och torghandlare. Paret fick två barn, en flicka och en pojke. Flickan är nu min fru och vi har varit i Amerika och träffat flera av Johannas många ättlingar. Tänk vad världen har förändrats på 100 år. Numera står Johannas Skånska kista med hennes slitna trätofflor i vårt hus, tillsammans med Alfreds Amerika koffert och ett långsmalt foto på väggen.

Vi har inte svälten som fiende nu för tiden, utan den ständigt hotande övervikten. Den fattiga och faderslösa änkan vilar, med sin man Ola Persson, på Genarps kyrkogårds avdelning för Häckeberga slotts avlidna anstälda. En ödets ironi?

Limhamn 2019-01-16

Gun och Östen Jakobsson, som ännu minns.

I sagans värld?

Egna bilder märkta Sjöbergska palatset 2017 har väntat länge på att bli omhändertagna och det är nu gjort. Som vanligt ledde frågor kring motiven långt. I Sjöbergska palatset finns dessa små sagomotiv/glasmålningar inmonterade i trapphusets blyinfattade fönsterrutor. Jag har varit osäker på om de var från tiden då huset byggdes, men det mesta pekar på det. Jag har funderat över om det var husägaren fabrikören Axel Paulus Sjöberg, byggmästaren Frans Andersson eller arkitekten Alfred Arwidius som tog in sagovärlden i Sjöbergs palats. Kan byggmästare Andersson eller fabrikör Sjöberg ha föreslagit sagomotiv i trapphusen? Knappast! Det lutar mera åt att arkitekten fick råda.

Här ser vi Rödluvan på väg till in till ”mormor” som spejar efter henne i fönstret 

… och här sitter Askungen och matar duvor och drömmer om ett bättre liv, 

… men här saknas motivet. Kan det ha varit Snövit?

Detta leder mig direkt till bröderna Grimm som skrev cirka 200 sagor, bland andra Rödluvan, Askungen och Snövit. Som liten hade jag alla tre, men på Disney-vis som var betydligt snällare än de grymma ursprungsversionerna. Som ni säkert vet gav en fransman som hette Charles Perrault (1628-1703) år 1697 ut en sagobok som han kallade Gåsmors sagor där bland annat Rödluvan, Törnrosa och Askungen finns med. Detta var alltså 118 år före det att bröderna Grimm gav ut sin sagobok med samma sagor. Gåsmors sagor lär ha översatts flera gånger till svenska. Hjalmar Gullberg som år 1955 översatte sagorna återgick till Perraults ursprungliga idé om att varje saga skulle avslutas med en rimmad moralitet som i sagan om Rödluvan kom att lyda som följer:

Av detta kan man lära att de unga,
särskilt av kvinnokön
den som är skapad fin och skön,
gör mycket orätt i att lyss till var mans tunga
och att det ej är underligt
att vargen slukar dem så kvickt.
Jag säger varg, ity att vargar
är inte alla av ett kött:
en sort är hövisk, talar sött
och varken ljuger eller sargar
men som har ett sätt som ej förargar
att sjunga den förföljdas lov
in i den skönas hus och hennes sängalkov.
Av vargar är han värst och alla känner vådan
av unga flickors möte med en sådan.